TANKAR INFÖR JULKRUBBA PÅ STAN

Vinden blåste över Vindbron, gatuarbetare slamrade,traktorer brummade,skyarna flög över himlen , när dörrarna till stallet öppnades för pressen. Vilken överraskning! Häpnadsväckande, närgången, stor och mäktig är denna Jönköpings första officiella Julkrubba på Stan. Jag hade ju sett bilder som konstnären Göran Hägg skickat på nätet. Men ändå häpnade jag och upplevelsen har följt mig hela natten.
Rent konstnärligt har den samma kraft och bondsk utstrålning som Bror Hjorts berömda och omdiskuterade altare i Jukkasjärvi kyrka. Gestaltningen av de fem figurerna är starkt personlig. De talar till oss. Vad vill de säga om urberättelsen, som man finner i Lukas andra kapitel?

Jungfru Maria sitter lätt framåtlutad med ett häpet uttryck i sitt runda ansikte. I krubban lyfter Jesusbarnet sina händer mot henne. Man kan nästan höra barnets joller och förnimma den lyckligt barnsliga förvåningen hos denna unga kvinna, som fått sitt barn på ett övernaturligt sätt och fött det i en så fattig omgivning. Åsnan och det lilla lammet uttrycker samma förvåning. Det är tyst i stallet och bakom den unga modern står Josef bredaxlad och trygg med handen på Marias axel. Han har gjort sitt val. Han har räddat Maria från skandalen att bli havande utan make. Han är solidariteten förkroppsligad.
Men varför har konstnären placerat de tre vise männen, här vid den nyfödde konungens enkla födelseplats? De kommer ju först senare in i historien, läs i Matteus andra kapitel. Med dessa tre mäktiga män, Kaspar, Balthasar och Melchior, förs vi långt ut i den världsvida kristna kyrkan. till kontinenter som ännu lever i mörker utan kunskap om det ljus som strålar fram i Betlehem och som skall upplysa hela världen.
"De komma från öst och väst. De komma från Syd och Nord... Så talar dessa tre män till oss som står utanför och tänker på det som för så länge sedan gav oss denna fantastiska fest att få fira år efter år.
Kaspar har kommit så långt från den mörka kontinent, som skulle ge oss den store kyrkofadern Augustinus och många martyrer och heliga. Han har sjunkit ner på en pall och väntar med sin gåva till den lille konungen. Balthasar och Melchior står samlade och vördnadsfullt upprätta inför slutmålet av deras långväga färd på kameler. Visst finns det något av förvåning över att ett kungabarn har fötts i ett stall i deras ansikten?
Tack Göran Hägg som skapat ett orginellt verk av den heliga historien, som väcker så många tankar. Förhoppningsvis skall många barn och ungdomar få en ny och äkta bild av julen, när de samlas omkring det stora stallet vid kanalen under Advent, Jul och Trettondag!.

Välkomna alla som läser min blogg
Sabina

Julkort, julbrev, dröm och verklighet

Nu har det börjat! Påminnelserna om nöden och julen. Vädjanden om gåvor,presenter,förverkligande av barnens drömmar,framtid, utbildning, frihet.
Måste man sätta gränser ? Måste man inte utblotta sig själv och familjen för att kunna ge och ge och ge ?
Kan man vara förnuftigt generös? Kan man ärligt säga: jag har inte råd, även om jag skulle vilja så gärna ge det där barnet med sin förtroendefulla blick på den glansiga foldern, en framtid som fadder.? Kan man helt stilla förklara, att sedan många år ger jag till IM,Individuell Människohjälp, för att jag vet hur nära människan den hjälpen ges, att jag sedan många år skickar mina växlade euro till Malte Liban ,Paris, därför att jag har vänner från Libanon och ser hur gott Malte Liban arbetar genom klostersystrar och sjukhus,i byar och städer i detta sargade land. Jag måste kanske berätta varför jag skickar efter ryska julkort från Child Aid, England därför att ChildAid finns inte bara i Ryssland utan i Ukraina, Moldavien och Vitryssland, bland gatubarn, ensamma fattiga mammor,handikappade och enträget arbetar för att skapa ljus och värme åt de många som finns utanför .
De flesta är nog förståndigare än jag. Vore det inte bättre att ge den sammanlagda summan av dessa små skärvor till en enda hjälp eller biståndsorganisation ? Kanske blandar jag in för mycket av mitt ego i gåvorna.?
Hela den här julruljangsen började med det stora paketet från syster Prabha i Mangalore. Här kom 100 vackra batikjulkort från de friskförklarade spetälska och fysiskt handikappade i Father Mullers Charitable Institutions och St Josephs Leprosy Hospital i Kankanady, Mangalore, Syd Indien.
Jag skulle gärna åka dit och se deras verkstäder, möta familjerna och framförallt Sr Prabha, som leder arbetet och försäljningen. Men det är kanske tillräckligt att jag på andra sidan jorden bjuder ut de här korten. Om någon läser detta och vill köpa så skriv gärna i kommentaren.10 kr st med kuvert kostar korten.

Postens julkortspåse landade på mitt bord. Jag börjar skriva namn på alla som ska få en hälsning. Jag beställer hundratals frimärken. I år är julmärkena väldigt vackra. Jag tar fram fjolårets julkort för att återanvända dem.

Och på söndag är det Första Advent. Då öppnas Jönköpings JULKRUBBA PÅ STAN med trumpeter och sånger.
Men i Vaggeryd får eleverna inte fira Advent på traditionellt sätt, säger skolledningen som tycker det är diskriminerande.Skolledningen kanske också tycker att det var diskriminerande att Jesus föddes i stallet i Betlehem ?

Hosianna Davids Son. Välsignad vare Han som kommer i Herrens Namn Hosianna i höjden!
Medan snön smälter...
Sabina

Brev från fängelse

"Helgonen är dårar för Kristi skull.Det som krävs för att bli helgon är någonting helt bortom denna världens visdom."
Detta skrev en gång i ett fängelse i Vietnam på en liten papperslapp som sedan smugglades ut och som i dag med hundratals andra meningr finns tryckt i boken "Hoppets väg" Evangelium från fängelset.(Catholica)
"Att tillbringa hela dagen i kyrkan gör dig inte nödvändigtvis helig, om du samtidigt fortsätter att kritisera andra, att förlita dig på världens "visdomar" eller att vara egocentrisk. Apostlarna Jakob och Johannes var ofta tillsammans med Jesus och ändå måste han tillrättavisa dem (jfr Luk 9:55)"
Vem skriver? Det var den nyutnämnde biskopen i Saigon, som bara några månader efter sin utnämning 1975 arresterades och kastades i fängelse. Det blev 13 år, varav nio i isoleringscell. Det var svårt, mycket svårt. Vid fyrtio års ålder rycktes han bort från ett aktivt liv som präst och biskop till ett liv i en fönsterlös cell utan något att göra.Hur kunde han överleva utan någon mänsklig kontakt? Det var när han började älska vakterna och förlåta dem som gripit honom ,då förändrades allt. Genom att berätta historier från sina resor i Europa och Asien väckte han vakternas intresse och blev så småningom deras lärare i latin, italienska och engelska!
Hemligheten var för Van Thuan den ständiga bönen.
Han skriver: "Bönens kraft kan jämföras med en glödhet kamin.Om du vill hålla denna eld vid liv, måste du hela tiden förse den med vedträn, bestående både av fler uppoffringar och större överlåtelse och med torrved i form av ständiga bönesuckar och hemliga handlingar av självförnekelse."
De tretton åren av elände, depression, misströstan och skräck, blev till slut ett starkt vittnesbörd av denna "glödheta kamin" som han liknar bönen vid. När biskop Van Thuan till slut släpptes krävde myndigheterna att han skulle lämna Vietnam. Han kom till Rom och fick verka i många år vid påven Johannes Paulus sida.
Jag kom att tänka på honom därför att Kyrkan i dag firar martyren Andreas Dung Lac och hans mer än hundra följeslagare; dominikaner, jesuiter och lekfolk, både spanska,italienska och vietnamesiska kristna , som på 17 och 1800 talen blev dödade i Vietnam.
Det finns ett brev från fängelset av Paulus-Le-Bao-Tinh skrivet 1843 till seminaristerna i Ke-Vinh: "Mitt fängelse är i sanning en bild av det eviga helvetet. Här finns alla slag av grymma martyrredskap, som fotbojor och kedjor av järn. Därtill kommer hat, hämnd, förtal , oanständigheter,gräl, onda handlingar, falska eder, förbannelser och hela tiden trängsel och bedrövelse. Men Gud som en gång befriade de tre männen ur den brinnande ugnen, han är alltid hos mig, han har befriat mig ur dessa trångmål och omvandlat dem till ljuvlig glädje, ty hans nåd varar i evighet.
Mitt under dessa lidanden som brukar förfära andra, fylls jag genom Guds nåd av jublande glädje, ty jag är inte ensam utan tillsammans med Kristus."
Hundrafemtio år skiljer breven från fängelserna i Vietnam åt. Men samma tro, samma styrka- jag blir verkligen både gripen och hänförd.
Vad är då besvärligheterna med kyla och snöstorm, som vi just nu upplever ?
Jag vill sätta mig vid " vid bönens glödheta kamin "och tacksamt tänka på dem som bevarat tron i svåra tider och själv vara villig att kämpa när det behövs.

Sabina

Många nationer kring Caritaskaffet

-Vad tyckte du om min predikan?
Prästen frågade och jag blev svarslös. Vadiallsinadar talade han om?. Jag gjorde ett försök att svara genom att upprepa vad jag läst på morgonen av Bo Giertz kring texten. Men det stämde ju inte. Nej, sa han, jag predikade om...
Skulle jag skämmas ? Jag trodde jag lyssnade men det gjorde jag inte. Predikan är inte så viktig längre. Höjdpunkten, det centrala, det som verkligen betyder något är Mötet. Nattvarden, Eukaristin. Det är den man bär med sig efter mässan. Förlåt kära pater att jag inte hade lyssnat. Nästa gång ska jag göra det...
Efteråt samlas man till en god gemenskap som diakonen sa vid pålysningarna. Caritas inbjuder till kyrkkaffe i Klarasalen. Inbjuder? Nej, vi betalar, vi som dricker kaffe och äter det som bakats eller inköpts. Alla pengar går till Caritas Jönköpings kassa, och det blir hjälp till Vietnam, Bangladesh, Sverige med flera behövande i dessa länder. För övrigt ska jag rätta en uppgift i basarbloggen: Pater Peter har själv tillverkat många vackra julkort på sin dator.Och varje öre går till de fattiga han besökt och ömmar för i Vietnam.
Själv tog jag med mig en bunt vackra batik julkort som jag fick i fredags från Bangalore i Indien.
Det är en by för friskförklarade spetälska med familjer i Kankanadu som gör desa vackra kort
och får en extra inkomst till jul. Det är en brokig samling systrar och bröder vid de olika borden.
För mig finns många associationer till länderna.
När jag pratar med dem från Polen minns jag mitt första besök i Warszawa , då jag var med en hjälpsändning från Individuell Människohjälp. Några år senare under dramatiska dagar i Poznan, där Tekniska Högskolans studenter strejkade och Jaruszelski utlöste krigstillstånd. Tack vare strejken kunde våra fyllda lastbilar skyddas i stora magasin och vi fick mycket hjälp från de
strejkande studenterna. Starkaste minnena kommer från mina besök i Sankt Maximilians kloster Niepokalanów utanför Warszawa.
Kroaterna bildar en liten intensivt pratande grupp i ett hörn och de signalerar glatt till mig, jag får en present från Medjugorje, jag pratar tenta med en av de unga och jag minns mötet med den nu avlidne kardinal Kuharic, som efterträdde den dömde ,fängslade och nu salige kardinal Stepinac. Möten med ett passionerat folk med lång lidandeshistoria.
En i församlingen stor och starkt kyrklig grupp kommer från Eritrea. Där har jag inte varit.
men har nyss i tankarna besökt detta land genom en fascinerande bok, som handlar om den vidsträckta öknen som finns i i Sudan, Libyen ,Egypten och Eritrea. Göran Börge har skrivit boken. Jag har redan skrivit om den i bloggen Den hemlighetsfulla öknen. Jag ser kartan framför
mig när jag står vid bordet och lysnar till deras samtal på tigray.
Strax innan jag går för att ta bussen tillbaka till Ölmstad möter jag tre män från Vetlanda som kommer varje söndag och ibland mitt i veckan får höra om "miraklet i Vetlanda", där tydligen flera har blivit katoliker och fler är på gång

Tills vi hörs igen!
Sabina.

I dag den 21 november firar Kyrkan Jungfru Maria tempelgång, en vacker legend om Maria. Enligt Jacob de Voragines "Helgonlegender Legenda Aurea ";(Artos 1981) ,skriven på 1200-talet ,skulle Maria redan vid 3 års ålder ha överlämnats till templet i Jerusalem för att där fostras till sin stora uppgift som Frälsarens mor. Det finns målningar som visar en liten flicka som med säkra steg går upp för de femton trappstegen till templet.Det är som sagt en legend, men dagens fest har faktiskt firats i Kyrkan sedan 1300-talet fast av en annan anledning. Nära Jerusalems tempelplats låg en kyrka helgad åt Maria, som förstördes, men minnet av invigningen av denna tidiga Mariakyrka har man velat komma ihåg denna dag! Och på varje Mariafest riktas blickar och böner till den "Allheliga alltid rena Jungfrun Maria"
Maria var ett efterlängtat barn. Hon fick leva. Men i vårt land är det mer än 30.000 barn som inte får leva. Nu går desutom Feministerna FI ut och förklarar att "abort är en mänsklig rättighet". Det är så förskräckligt att överhuvudtaget koppla ihop rättighet med det tragiska faktum att ett spirande liv avbryts, ett nytt liv med oanade möjligheter.
Ack om inte aborter vore så "självklara" i vårt samhälle. Ack om mer av livets oerhörda värde blev mera synligt.
Men nu tycks allt gå snett, när statens medicinskt-etiska råd tagit upp möjlighten att tillåta legaliserat självmord för den som så önskar. Hur kan ett råd som kallas etiskt överhuvudtaget komma på den tanken? Det finns en orm i sällskapet, som vill förstöra den grund på vilken samhället skall vila: respekten för livet. Nej, det finns absolut inget rätt i att erbjuda ett "självvalt livsslut".,som man kallar det "för att det ska låta bättre" som biskop Arborelius skrev i Sv D 19.nov.Slutorden i biskopens debattartikel är viktiga:"Låt oss fortsätta att visa varandra omsorg och låt oss hjälpa varandra att vilja leva - inte att vilja dö." Tack biskop Anders för en viktig debattartikel!
Alf Svensson citerade för något år sedan i en krönika "När grundvalarna rivs upp, vad kan då den rättfärdige uträtta?" Ps 11:3 Nej, ännu är inte grundvalarna upprivna, även om många försöker riva sönder,utplåna, förstöra sanning, rätt och moral. Än finns starka motkrafter i vårt folk, beredda att stå för det som just nu verkar vara politiskt inkorrekt, ja omodernt. Men sanningen blir aldrig omodern. Jag tänker på Tegnérs dikt Det Eviga." Väl formar den starke med svärdet sin värld/,väl flyga som örnar hans rykten,/men någon gång brytes det vandrande svärd/ och örnarna fällas i flykten./Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,/det dör som en stormvind i öknen bort.

Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.

Skrivet en klar novemberdag
Sabina

Om brödbak och minnen

Det är tidig morgon. Månen som givit natten ljus har bleknat.Bortom skogen stiger morgonrodnaden. Nu ska jag baka bröd! En härlig känsla när man tar fram mjölet,jästen,receptet .Livskraften stiger,träet i bakbrädet doftar strävt,mjölet flyger omkring,armarna blir trötta av knådandet-Associationer flyger genom mitt huvud. När jag noggrant skrapar brädan ren från mjölet hejdar jag mig. Nej, det måste sparas. Jag ser framför mig många hem i 1800talets Småland där svälten lurade och varje korn av mjöl omsorgsfullt sparades. Mjölet hade kvinnan i stugan fått för ett stycke väv som hon sålt till "Mormor på Herrestad", den goda tyska kvinnan på herrgården som sett svälten och kommit på ett sätt att hjälpa de fattiga. En påse mjöl för ett stycke lakansväv.Kanske två påsar för damastduken.
Det är med detta för ögonen som jag faktiskt lägger tillbaka mjölskrapet i påsen! (Göran Åberg har skrivit en bok om Mormor på Herrestad. I Kvinnor i Småland nr 1 finns ett kapitel om henne också)
En annan association kommer: Änkan i Sarepta som bakade sitt sista bröd för sig och sin son. Men när profeten Elia ber om bröd ger hon honom det för han har lovat att så länge det inte kommer regn skall mjöl aldrig saknas i hennes kruka. (Läs Luk 4:26)
Nu står bröden i ugnen och reser sig sakta i formarna. Det börjar dofta i köket och jag går till bokhyllan. Måste hitta någon dikt om bröd. Vem kunde skriva om bröd? Jo, Ulla Olin förstås. Hon är vardagens lyriker, som skrivit lovsången till tvättmaskinen. Här, i Valda dikter,1939-1989,Söderströms förlag, hittar jag bröddikterna!

Existensgrund

Du köper ditt dagliga bröd liksom jag mitt:
ibland mörkt, ibland ljust, kryddat, okryddat,
kavlat eller bakat i form alltid
på något sätt präglat av handens och ögats krav
för att sedan njuta det som grundförutsättning
för vår gemenskap - detta att vi blir
mottagare av fortsatt liv och omsorg

En dag tar det emot, du ville sluta att tugga
men spotta inte ut det vanda för ett ovant
som om det gick att leva på luft!
Medan du äter vaknar ett minne i munnen:
hur de hårda bitarna, ojämnt halvmånformiga
började dofta mörkt och fylligt
då de tuggades av en fromögd barndomshäst

Vår samhörighet är just så elementär
och oförklarlig brödet ingår i min begrundan
liksom i dina rörelser Ingen flykt
upphäver denna närhet

En medeltida kärlekssaga

I dag firas den heliga Elisabeth av Ungern. Hennes korta liv på 1200-talet innehöll en ljus barndom, en tidig förlovning och djup förälskelse,ett lyckligt äktenskap och en stor sorg.
Hon var kungadotter och blev genom sitt giftermål med hertig Ludvig av Thüringen regerande hertiginna. Bilder av henne visar ofta en ung kvinna med famnen full av bröd och ibland också en kanna vatten eller vin. Hon är på väg till de fattiga i sitt grevskap. Ibland har hon emellertid famnen full av rosor! Inte för att hon kom med rosor i stället för mat utan för att de stora matkorgar hon hämtat från grevens förråd inför kritiska blickar - enligt legenden - förvandlats till rosor!
De båda, Elisabeth och Ludvig älskade verkligen varandra och delade varandras tro. När maken drog ut i korståg för att befria det heliga landet från turkarna var hon otröstlig och följde med honom på sin häst så länge det var möjligt. Som om hon visste, hade vetat, anat, fruktat.. att hon aldrig skulle få se honom igen.
Han dog inte i strid utan i en febersjukdom på vägen.
Nu kom den stora sorgen och svårigheter med avundsjuka släktingar, som ville jaga bort Elisabeth från slottet i Wartburg. Hon hade hört om den helige Franciskus liv och blivit medlem i Tredje Orden . Snart var hon utestängd från sitt forna hem och fattig Hon som förut bespisat tiggarna kring slottet, var nu själv en av dem. De tre barnen togs ifrån henne.I ett sjukhus som hon byggt för de fattiga såg man nu den forna härskarinnan ödmjukt tjänstgöra, trots sina olyckor alltid kärleksfull och glad. Där dog hon också, 24 år gammal, den 17 november 1231.( Källa: Helgonkalendern av P.Adalbert Engelhart OSB, Catholica)

För ett år sedan fick jag vara med om saligförklaringen av Maria Merkert, en av grundarna till Sankta Elisabethsystrarnas kongregation på artonhundratalet.Det var i Neisse, som fyra unga kvinnor, bland dem Maria Merkert, möttes för att tillsammans möta den stora nöden bland stadens fattiga och hemlösa.
" Nu kallar vi oss Sankta Elisabeths Grå systrar, sade Franziska Werner när de efter en svår början kunde grunda kongregationen. En gammal gumma frågade:"Varför är ni så glada?." Maria Merkert såg på henne och svarade leende:"Därför att vårt skyddshelgon den heliga Elisabeth av Thüringen brukade säga:"Låt oss göra något gott och göra det med glädje."
I dag finns tusentals Elisabethsystrar i många länder i världen, bland annat också i Sverige.

Att få komma till den stad där deras arbete börjat ,i dåvarande Tyskland,Schlesien, som i dag tillhör Polen och heter Nysa, var en speciell upplevelse för mig. När jag skrev boken "Sankt Jakobs klockor" om Sankta Elisabethsystrarnas pionjärer, hade jag aldrig varit i Nysa/Neisse. Miljöbeskrivningen hämtade jag från kartor och böcker. Nu kunde jag själv stå framför den mäktiga Sankt Jakobs kyrkan, gå de smala gatorna och för min inre syn se de unga kvinnorna i sina artonhundratalsklänningar skynda från hus till hus med tröst och hjälp och mat.
Till saligförklaringen hade tusen systrar och femhundra präster samlats representerande de tolv länder där systrarna i dag har sina kloster. De arbetar med samma program som en gång den unga prinsessan Elisabeth av Thüringen gjorde:"Att göra något gott och göra det med glädje." De finns bland annat i Ukraina, Ryslsand, Brasilien och Polen, Tyskland samt andra länder.
När klockorna ringde för att "till altaret upphöja"Maria Merkert hissades en målning upp i koret, som visade henne när hon ger sina egna skor till en barfota tiggarkvinna. Sådan var hon den saliga Maria - osjälvisk intill utblottelse. En sann efterföljaretill kongregationens skyddshelgon den heliga Elisabeth!

Må höstsolen lysa över er
Sabina

FÖRKLÄDD GUD

Söndagskväll i TV2 erbjuder ofta en högtidsstund för musikälskaren. Möte med världsberömda violinister, dirigenter, eller kompositörer och deras livshistoria.
I kväll gissar jag att många lyssnat till Lars Erik Larssons tonsättning av Hjalmar Gullbergs långa dikt FÖRKLÄDD GUD. Jag tog fram mitt exemplar av Hjalmar Gullbergs 100 dikter, som Norstedts förlag gav ut 1942. Där finns många förstrykningar och just den diktsviten har jag strukit under med rödpenna. Liksom många av Gullbergs dikter är den lätt att lära sig utantill, den blev en sång i själen under mina studentår.
Gullberg utgår från en grekisk saga. Guden Apollo som kommer till jorden och skall tjäna som dräng under ett år. Ingen som möter honom, vare sig hans arbetsgivare ellr dem han tar hand om känner igen honom som gud. Men han för med sig ljus och förvandling.
Visst måste man i dikten se den "dolde guden", Kristus, han som är den gode herden som för sina får i vall i psaltarens 23 dje psalm: Gullberg beskriver honom:
Vem är den gode herden,
som för sin flock i vall
och som med gräs förser den och toner av kristall?
Vem går på betesängar
i sommardagens kvalm
och sover bland drängar
på jordisk halm?

Vem måste inte tänka på Jesus när Gullberg lyriskt skriver:
Välsignelse följer
i gudarnas spår.
Om kappan än döljer
hans gyllene hår,
så blomstrar den mark där han går.

Jag tänker på en händelse i Franciskus liv: Han möter en spetälsk och ryggar tillbaka. Men av en kärlekens impuls slår han armarna om honom, ger honom sin mantel och kysser honom.När han vänder sig om är den spetälske spårlöst försvunnen. Det må vara en legend eller sann historia men den illustrerar just Hjlmar Gullbergs poäng,att Gud finns mitt ibland oss - men förklädd.Den spetälske skulle ha varit Kristus.
Så beskriver Gullberg det:

Än vandrar gudar över denna jord.
En av dem sitter kanske vid ditt bord.

Tro ej att någonsin en gud kan dö.
Han går förbi dig, men din blick är slö.

Han bär ej spira eller purpurskrud.
Blott av hans verkan känner man en gud.

Den regeln har ej blivit överträdd:
är Gud på jorden, vandrar han förklädd.

Lars Erik Larssons musik fångade i himmelskt sköna toner de gripande raderna som beskriver Guds hemlighetsfulla närvaro på jorden:

Tror du, att fåren skulle
beta i morgonglans
på gräsklädd jordisk kulle,
om inte gudar fanns?

Tror du, att våren skulle
binda sin blomsterkrans
på alla dödas kulle,
om inte gudar fanns?

Kvällshälsningar

Sabina

r

Julbasar i Sankt Franciskus

På Juneporten träffade vi en tant som plockade upp en vacker duk med hardangersömn och en ståtlig vas ur sin rullväska. "Har du varit på basar?,frågade jag. Hon svarade: "På loppmarknad " och bredde ut den vackra duken på ett smutsigt bord i hallen till Ica.
"Kom till vår basar i katolska kyrkan, sa jag ivrigt. Hon såg upp. "Katolska kyrkan? Ja, den är väl något att ha,för vad ska man säga om den svenska ... "hon fortsatte med förvånansvärd kunskap och förtrytelse. Frågade sen om adressen och vi följdes åt på bussen.
Klockan var bara lite över nio men redan ringlade nyfikna människor, kvinnor mest, genom korridoren, bort mot Klarasalen och The Catholic Room. Påsar och väskor och rullvagnar fylldes med allehanda.
Det är märkligt. Här rotar man igenom vinden och skåpen och skänker bort vaser och skålar och gripslejon och änglar och fat, böcker och lampor,glas och serviser. Sen går man hem med nästan lika mycket, av det som andra hittat på sina vindar och garderober och skänkt. Det är en evig rundvandring, som har sin egen tjusning.
Pater Peter tronade bakom ett bord med vackra kort från Kina och Vietnam samt b okmärken och julkort som han gjort på sin dator. Han pekade på ett: "Det har jag köpt själv i Peking. I en katolsk kyrka. I Kina. " Jag rörde vördnadsfullt vid kortet.
Just nu befinner sig Yvonne på sin födelsedagsresa till Kina. Jag tänker faktiskt på henne varje dag och vad hon kommer att uppleva i detta land som förr var så fjärran och nu är nästan lika nära som Rom eller New York. Mina känslor för Kina är blandade. Jag tänker på dem som fängslats för sin kristna tro, på övergreppen mot den underjordiska katolska kyrkan,( en biskop som fängslades i november och ingen vet var han finns på de många mödrar som inte får föda mer än ett barn och tvingas till aborter.Diktaturen fortsätter hur mycket turistland det än har blivit.
Jag ställer mig vid mitt lilla bokbord i entrén och tänder ett rött ljus. Kanske det kan locka någon. Jag har mest adventskalendrar, julkort och några böcker att sälja. Skönt - många av julkorten från Bangladesh går åt. De är vackra,gjorda med konstnärlighet och kärlek av handikappade i Mymensingh.Jag hade beställt indiska batikkort men de har inte kommit.De kommer från ett spetälskecenter i Bangalore, Indien och sr Prabha som säljer dem vädjar för dem varje år. De gör också kalendrar med bilder av batik som sedan månaden är slut kan användas som kort.Kanske de kommer nästa vecka.
Vi kom med flera kassar böcker som vi rensat ut ur våra överfyllda bokhyllor, men ännu har jag inte sett att just dom blivit köpta.Däremot gör jag ett fynd, en bok som jag började läsa medan jag väntade på bussen hem och är helt tagen: Etoille errande - virrande sjärna av nobelpristagaren Le Clezio. När jag öppnar boken ser jag att förre ägare inköpte den i Paris för tio år sedan. Nu har han låtit den gå vidare och jag är verkligen tacksam. De första sidorna är så ljuvliga, jag bara längtar efter att hinna fortsätta läsa den efter middagen.
Middagen kunde jag bära hem från köket i Klarasalen. Det var kroatisk och irakisk mat, som ska smaka gott.
I matsalen var det fullt Det är viktigt, för inkomstena till basaren kommer huvudsakligen från maten och kaffet. Många duktiga damer i församlingen har gett sina bidrag. Och alla pengar ska gå till Caritas Jönköpings olika hjälp projekt, t.ex fattiga byar i Vietnam och barn i Bangladesh, flyktingfamiljer i Sverige och så vidare.
Ett ungt par stannar vid mitt bord. De fingrar på rosenkransarna:"Är de till för att be?" Ja, säger jag och ger dem En liten bok om rosenkransen, eftersom de inte tycks veta riktigt hur de ska använda dem. Det är italienska rosenkransar i olika färger som jag köpt från Sankta Birgittas kloster i Vadstena. De bestämmer sig för två, betalar och börjar gå, då jag springer efer dem och säger: Om ni hittar en präst, bed honom välsigna dem!. De ser förvånade och lyckliga ut, och en liten stund senare rusar pater Peter förbi bokbordet med de två i hälarna in mot sakristian. Plötsligt kommer en av dem tillbaka. "Jag vill ha en till, säger hon,Att ge bort.." Hon går in i sakristian igen. Så blir rosenkransarna välsignade och något nytt kanske har börjat i det unga parets liv.

Hälsningar i basartid från
Sabina

Sankta Clara av Assisi

Kära lilla Clara, du som var den helige Franciskus älskade "andliga planta," hans syster och moder för generationer av clarissor över hela jorden, låt mig nu få berätta om ditt liv i dessa spalter som fått ditt namn.

Hon var född i en rik adelsfamilj 1193 i Assisi, fick en fin uppfostran, lärde sig latin, läste den tidens riddarromaner,sydde och broderade som alla unga flickor på den tiden. Hon var också känd för sin skönhet. Av sin mor fick hon den religiösa fostran som fördjupadei henne längtan att få leva helt för Gud. Men redan planerades ett bröllop med en av adelsmännen värdig den vackra Clara Scifi.

Då kom den helige Franciskus in i hennes liv. Han var känd i Assisi för sina överdådiga fester, sin djärvhet och sina upptåg. Men pötsligt förändrades han. Och hela stan förundrades .Många blev chockade över Franciskus brytning med sin rika familj.Andra tjusades av hans lysande predikningar och modet att gå som en tiggare bland gamla kumpaner.

Clara tänkte: Jag vill göra detsamma.Också jag vill lämna allt och bara leva för Gud. Men hur skulle det kunna gå? Så här berättar jag i min bok "Godmorgon syster Regn" hur jag tänkt mig att det första mötet mellan de två helgonen kan ha gått till: (Bianca var hennes kammartärna som följt med till mötet)

"-Där är han ! Clara drog Bianca i armen, de stannade på vägen och Klara som tänkt ut allt hon skulle säga till Franciskus när de träffades blev tyst och nästan rädd. Hon gömde sig bakom Biancas rygg.Hur skulle hon kunna tala om allt hon känt? Skulle han höra på henne?

-Klara Scifi?

Han hade sett henne på långt håll.Allt hade han förstått, ja det var som om hon inte behövde säga nånting, bara räcka honom sin hand, så förstod han hennes hjärtas djupaste önskningar.

De satte sig i solen på bänken, där fader Silvester brukade sitta. Inte var det svårt att tala med Franciskus. Hon måste skratta och broder Filip som satt bredvid Franciskus på bänken skrattade djupt och bullrande. Men en stund senare kom tårarna. För inte ville hon gifta sig. Och skulle hon lyda sin far eller inte.Var det inte något annat som väntade henne.Franciskus flög upp: Ja, ja, du är kallad till ett heligt liv, Klara. Lämna ditt hem, lämna världen. Inte får vi låta världen ta hand om ett så begärligt byte. Nej, vi rycker det ur dess händer och räddar det för Herren."

Så drabbades Assisi av nästa chock. Clara rymde hemifrån,fjorton år gammal och flydde till ett kloster där Franciskus placerat henne.Sen kom hennes syster Agnes , hennes bästa väninnor och slutligen modern. De unga kvinnorna som ville leva i fattigdom och enkelhet fick den lilla kyrkan San Damiano, där Franciskus en gång fått sin kallelse. De hade brutit med den materialism som härskade bland de rika och likgiltigheten för de många fattiga och sjuka. De visade en ny livsstil, ett nytt sätt att leva. Och deras glädje var fullkomlig.

På bilden lyfter Clara en monstrans (i vilken det heliga ,oblaten, förvarades) Med detta tecken räddade hon Assisi från att anfallas av saracenerna, vars här belägrade staden. Ty hon var inte bara from. Hon var stark och modig. Hon till och med tvingade påven att lyda henne.Hon hade nämligen begärt att få tillåtelse att alla clarissor skulle få lov att leva i "yttersta fattigdom" alltså inte äga något sm gav dem säkra inkomster vilket var brukligt på den tiden. Men påven vägrade. Dock, strax före hennes död, beviljades detta unika "privilegium"!

Någon tid före hennes död hände något som har renderat henne den orginella titeln."Televisionens skyddshelgon". Clara låg sjuk och kunde inte följa med till julnattsmässan. Systrarna kom tillbaka och började berätta. Clara avbröt dem och sa: "Ja, jag vet, jag såg och hörde allt"

Det finns många böcker att läsa om hela hennes underbara liv. En liten bok skrev Maria Theresia Arhof i Jönköping,år 2001.som kom ut på Sankt Eriks bokförlag. Den är tyvärr slut men finns kanske på bibliotek.Sven Stolpe har ett vackert kapitel i sin bok om Franciskus, liksom Emilia Fogelklou med flera. En bibliografi finns säkert att hämta på nätet. Och dessutom finns Sankta Claras systrar på nätet.Fortsätt att leta om du är intresserad!

Sabina

Den hemlighetsfulla öknen

Böcker öppnar förunderliga världar. Just nu färdas jag hundratals mil genom Egyptens, Sudans och Libyens öknar .Min reseledare är författaren Göran Börge, som rattar en fyrhuklsdriven Toyota genom sanddynerna tillsammans med hustrun Ingrid," färdkamrat sen 48 år", Boken "Sidor av Sahara" (Carlssons bokförlag) för mig genom svindlande ,ofattbara tidsrymder tack vare författarens geologiska kunskaper och iakttagelser. Men också till nedslag i vår närhistoria: här passerade Rommel, här var Kitchener på besök eller när han söker efter Darb al - Arbain, som var den klassiska slavtraden genom öknarna, kallad fyrtiodagarsvägen, en av de uråldriga handelsrutter som genomkorsade Sahara.

I tidskriften Triumph des Herzens ser jag en bild av slavar, hopfästade vid varandra, på väg genom öknen. En sorglig syn och tyvärr aktuell. Slavhandeln pågår som den alltid gjort.Det borde vara blod och tårar på fyrtiodagarsvägen från de miljoner människor som drivits fram här av grymma slavhandlare. I dag kan du friköpa en slav och det finns organisationer som gör detta. I samma tidning ser jag en bild av barn och tonåringar som viftar med sina frihetsbrev. De är på väg hem ,varifrån de rövades.

Jag minns historien av afroamerikanen Alex Haley, som blev bortrövad när han var ute och samlade ved åt sin familj. Han blev slav i Amerika och kom som vuxen tillbaka till den by där den gamle historieberättaren också i sin långa drapa hade en mening om "pojken som sprang ut efter ved och aldrig kom tillbaka". Det var Alex! En gripande bok, Rötter, som också gick som film på svensk TV.



Nu måste jag berätta om slavflickan Bakhita från Darfur som blev helgonet Sankta Josefin.," vår universella Syster" som påven Johannes II kallade henne vid helgonförklaringen i Rom år 2000.

Hon växte upp i en liten by i södra Sudan med systrar och bröder. En dag när hon och en väninna var ute och gick mötte de två främmande män. En av dem tog tag i hennes hand och med den andra handen höll han en kniv mot hennes strupe: "Tig, sa han, om du skriker dödar jag dig." Flickan blev så förskräckt att hon glömde både sitt namn och var hon kom ifrån. Hon var bara 9 år.Slavjägaren gav henne då hånfullt ett nytt namn: Bakhita, vilket betyder "den lyckliga". De följande åren var hon inte alls lycklig. Som slav blev hon illa behandlad, såld flera gånger men underligt nog inte sexuellt utnyttjad. Efteråt har hon sagt: " Guds Moder beskyddade mig innan jag ens kände henne"
.När hon var 14 år blev hon köpt av den italienske konsuln i Khartoum , Callisto Legnani. och för första gången i sitt slavliv blev hon väl behandlad . Hon var så lycklig att hon tackade den Gud hon ännu inte lärt känna. När han återvände till Italien fick hon följa med. Han skänkte henne till en familj som hade en liten dotter. Tillsammans med flickan fick Bakhita följa med till en klosterskola i Venedig. För första gången fick hon nu lära känna den Gud hon sedan sin barndom anat men inte vetat något om. Hon deltog ivrigt i katekesundervisningen och vid 20 års ålder blev hon döpt. Det som hade rört henne djupast i den kristna tron var att hon , fastän hon varit slav och var svart, också var Guds älskade dotter.
Hon gick in som nunna i Canossasystrarnas kloster och ofta sågs hon kyssa dopskålen, där hon blivit upptagen i Kristi familj som "Guds dotter".
Det var mycket ovanligt att ta in en svart kvinna i en kongregation, så sr Josefin fick resa omkring i Italien och berätta sin fantastiska historia. Hon kunde då säga: "Om jag någon gång mötte den slavjägare som rövade bort mig eller dem som misshandlade och sålde mig skulle jag böja knä och kyssa deras händer, därför att om det inte hade hänt mig skulle jag aldrig ha blivit kristen eller ordenssyster.".I 45 år tjänade hon som kokersta,sömmerska, sakristan och portvakt i det italienska klostret. Hon blev mycket älskad genom sin ödmjukhet och glädje och kallades #vår kära lilla svarta moder".

Den lilla slavflickan Bakhita var verkligen en av de sällsynta blommor som ibland kan slå ut i den torra ökensanden.

Här regnar det i Ölmstad när jag drömmer mig bort till öknens fyrtiograders hetta
SABINA

Vadstenahöst

Varje stad har sin historia.
Vadstena har en lång historia som kungasäte, den heliga Birgittas stad, pilgrimsmål ,klosterstad och så småningom en avsomnad svensk stad med medeltida anor. Vadstena väcktes på nytt ur en törnrosaliknande sömn under tidigt 1900- tal tack vare den heliga Birgitta och är i dag en attraktion för både troende och icketroende. Men bara på sommaren.
Och nu var det höst, den 9 november när jag kom dit för några timmar.

Vadstena finns också i mitt livs historia .Glimtar dyker upp, minnen väcks vare sig det är vår sommar eller höst när jag vandrar genom staden.
På trappan till det gamla munkklostret vid mitt första besök satt en liten polsk nunna och sålde katolskt "krimskrams". Jag såg försiktigt efter och köpte en spröd liten rosenkrans utan att ha en aning om vad det var. Sparade den i många år tills en studentkamrat som blivit katolik kunde förklara mysterierna för mig.

Minns mötet många år senare med professor Andreas Lindblom, som hade lyft fram det medeltida arvet i Blåkyrkan, och kunde berätta så mycket om klostret och den tid då Vadstena var ett kulturcentrum för hela Norden med sitt rika bibliotek och det unika dubbelklostret med birgittasystrar och birgittinbröder.

Tre stora Birgittajubileer har präglat staden. Det första 1923, då en modern svensk nunna första gången sågs i Vadstena. Det var den saliga moder Elisabeth som grundat den nya svenska grenen av Vår Frälsres orden som kom till Sverige med intentionen att också i sitt hemland öppna ett kloster i Birgittas namn. Men det var långt före min tid.
Sedan kom 1973 då 600 årsminnet av den heliga Birgittas död 1373 i Rom firades med ett veckolångt symposium. Minnesvärda personligheter med nypublicerade verk som talade den veckan var bland andra: dr Sven Stolpe, vars Birgitta biografier kommer i ständigt nya upplagor, dr Hjalmar Sundén, som givit en spännande psykologisk nytolkning av Birgittas uppenbarelser och dr Tryggve Lundén, som genomfört storverket att från latin till svenska översätta Birgittas Uppenbarelser, vilka Allhems förlag publicerat i fem praktfullt illustrerade band.



Det sista jubileét var 700-årsminnet av Birgittas födelse, 1303 -2003, ett jubileum som spred kunskap om Birgitta över hela landet via media på många sätt - teater, opera,tv-program och många nyskrivna böcker, som jag ska berätta om en annan gång. Knappast någon i Sverige kunde undgå att detta år möta Birgittas namn, gestalt och historia.



Alla dessa minnen finns inskrivna i gatustenarna, i de små husen ,om sommaren överhöljda av blommande rosor, och de små affärerna som alla försöker ha någon anknytning till Birgitta. I vågskvalpet nynnar minnena sin historia. Denna dag var det grått och häftiga vågor slog mot stranden. Men när jag gick över det lilla torget bröt solen fram genom höstgråa moln.

Vadstenas hjärta är dock klostret bakom sina tunga ekportar. Där klingar skratt, där sjungs milda sånger, där arbetas och beds - Man kan vara gäst och njuta vila. Man kan vara praktikant och arbeta sida vid sida med de glada systrarna från många länder. Man kan gå på kurs eller reträtt. Här finns verkligen "Rum för själen" som skyltarna lockar med längs motorvägen.



Jag lämnar minnenas stad bakom mig och skyndar hem till "Fars Dag" med söta jordgubbskakor från Gamla konditoriet i Vadstena i bilen.



På återseende

Sabina

Cicero, Churchill , Martin Luther King Obama och Benedikt XVI

Vad förenar dessa personer? De är alla retoriker. Deras tal kan fånga .Ofta blir deras tal klassiska. Sentenser som huggna i sten lever kvar.Cicero minns jag mest från latinlektionerna i Nyköping. Churchills ord till det engelska folket, att det enda han kunde erbjuda dem var: "Blod, svett och tårar" , var ord som liknar en profetia från andra världskriget.
En annan profetia som nu har blivit verklighet är Martin Luther Kings berömda inledelseord till sitt stora tal i Washington:"I have a dream..." Och 46 år senare står Barack Obama, son av en far från Kenya och en vit mor från Amerika, och håller sitt lysande segertal .Ett tal som blev en dialog med den miljon som samlats i Chicago, där han fick människorna att spontant svara: Yes we can" Det är ett aktuellt exempel på den klassiska retoriken med rötter i antik talekonst. skrev professor Anders Sigrell,nyutnämnd professor i retorik i Lund i Sv.D
Vi har i vårt land en känd politiker som blivit utnämnd till retoriker. Det är Alf Svensson. Tack och lov att han fortfarande finns med och med sitt tydliga språk och sin orädda glada framtoning kan kommentera politiska frågor i media.
En annan talare, som nyligen karakteriserats av en av Italiens mest kända journalister,Sandro Magister, är påven Benedikt XVI, vars meditationer och predikningar är"juveler av prediko
konst". Han lyfter särskilt fram påvens inledningstal till den nyligen avslutade Biskopssynoden i Rom. Han höll detta innehållsrika tal helt utan manuskript med korta pregnanta meningar, en meditation utifrån några strofer av den långa psaltarpsalmen 119. Den finns i Natasja Hovéns översättning på http://www.katobs.se/ och är värd att läsas.

Hur blir man retoriker? Hur får man ett språk som fångar ? Kanske börjar det redan i barndomen. Man ärver ett klart och vackert språk från sina föräldrar. Ibland kan någonting radikalt inträffa som för med sig en förändring. Så skedde när jag i tioårsåldern var på väg från Finland till Sverige och båtens kapten förebrådde mig för att jag talade finländska."Du som är svensk borde väl tala rikssvenska", sa han med eftertryck. Enligt familjehistorien lär jag ha slagit om över en natt och alltsedan dess talat en mycket tydlig RIKSSVENSKA.
En annan viktig bit i konsten att fängsla med sitt tal är att man brinner för sitt ämne.Jag minns en gång när min bror var kallad till Jönköpings flickskola för att introdusera den nya skolan för denna konservativa krets av lärare. Med tvekan och starkt motstånd begav de sig till föreläsningen . Deras inställning till den nya skolan som min bror från Länsskolnämnden i Linköping brann för var mycket negativ.Efteråt mötte jag några som häpna berättade att de blivit stormförtjusta och gått med på allt han sa. "Han utmanade oss, sa dom, han vågade säga att läraryrket är ett kall.Vilken fantastisk talare! "
Det bästa tipset fick jag som ung studentska i Uppsala av dåvarande kulturskribenten i Svenska Dagbladet, Åke Janzon, som bodde i samma hus som jag på Johannesgatan . Jag hade fått äran att hålla talet till mannen på Första majmiddagen på Östgöta Nation.
Jag skrev ihop något töntigt på låtsashexameter men kände mig osäker och läste upp det för lyrikexperten. Utan att kommentera mitt usla opus sa han bara: "Läs det som om det vore Shakespear!" Och det gjorde jag, varpå flera lärda män bad att få mitt manuskript. Men det fick dom inte för då hade sanningen avslöjtats!

Ibland föds retorik i utsatta situationer. Jag läser flera gripande avskedstal bland dödsdömda och fängslade offer för kommunismens brott mot mänskligheten. Ett av dem var Kroatiens ärkebiskop Aloysius Stepinac, som när han fick sin dom, reste sig upp med orden: "Mitt samvete är rent." I staccatosatser anklagade han sedan den kommunistiska regimen i Jugoslavien för alla dess brott mot det kroatiska folket och den katolska kyrkan. Den anklagade blev en anklagare. Med fast röst och rakryggad hållning. Det var retorik i ett lands ödesstund.

Himlen är tung och grå, en knippe tulpanlöker väntar på att myllas ner i jorden som ännu inte frusit till. Och i morgon är det söndag.

God helg till den som eventuellt hittat vägen till min blogg!
Sabina

En källa till hopp

I dag vill jag dröja kvar i Amerika, där efterdyningarna av det fantastiska valet fortfarande är starka. "

Jag är tacksam för Magnus Malm som i Dagen ( Gästkrönikan 5 nov)lyft fram några aktuella tankar av Barack Obamas tro och politik. Det gjorde jag den 4 november,men det var en flera år gammal intervju som jag citerade. Magnus Malm har hämtat sina citat från ett tal hållet 2006.Sojourners.
Obama beskriver där sina erfarenheter av att arbeta socialt med de svarta kyrkorna i Chicago:

"På grund av sin historia är den svarta kyrkan djupt förtrogen med den bibliska kallelsen att mätta de hungriga och ge kläder åt den nakne och utmana makter och myndigheter. Genom trons historiska kamp för frihet och mänskliga rättigheter kunde jag se den som mer än en tröst för de trötta eller en stötdämpare mot döden.Den är en aktiv och drivande rörelse i världen, en källa till hopp."

När han sedan rör vid de viktigaste inompolitiska frågorna i Amerika;fattigdom,rasism och
sjukförsäkringar, rör han vid en central punkt,det som hela valkampanjen handlade om , nämligen CHANGE:
"För det är ju faktiskt inte så att fattigdom, rasism ,de oförsäkrade och de arbetslösa är enkla tekniska problem i jakten på det perfekta tiopunktsprogrammet. De har rötter i både social likgiltighet och individuell blindhet - i människans ofullkomlighet. Att lösa dessa problem kommer att kräva förändringar i regeringens politik, men det kommer också att kräva förändringar i hjärtat och förändringar i tänkandet."

Han säger rent ut att rasismen inte längre finns i ett land, som består av så många olika folkgrupper; judar, hinduer, buddhister, kristna , icketroende m.fl. och förutsätter en djupare dialog om religion, som kan få även icketroende att lyssna och " lära av dem som vet vilken central och helig plats Gud har i så många människors liv och som vägrar att behandla tron som vilken annan politisk fråga som helst som kan ge röster." Här säger Obama något för vårt lands politiker och allmänhet att tänka på, eller hur ?

Och då går tankarna till Fredrik Reinfeldts förräderi, att inte ta hänsyn till eller respektera det förslag om civilrättslig vigsel, som Göran Hägglund lagt fram som en bra kompromiss,vilken understötts av både DN,Expressen och tusentals anonyma väljare med kristen bakgrund. Det är ett otäckt exempel på maktmissbruk, ett fräckt slag i ansiktet på en medarbetare i Alliansen och mot alla dem som stöder honom i eller utanför partiet. Jag hoppas att det blir en samvetsomröstning i riksdagen, där de moderater som var positiva till Hägglunds förslag om civilrättslig vigsel vågar gå mot sitt parti.Än har vi tid. Måtte vi kunna påverka opinionen.

Sol och milda vindar, snöfläckar inne i skogen där haren har sitt hem..
Sabina

Kejsar Augustus

Morgonen den 5 november 2008
Ett historiskt datum inte bara för Amerika utan för hela världen.
Han kom, han sågs, han segrade - Barack Obama förstås!

Klockan sex satte jag på TV, jag måste ju se vem som vann i natt.
Jag nöjde mig med ett par minuter före morgonens läsningar.
Jag såg och hörde den nyvalde presidenten som talade och talade och talade. Helt utan manuskript. Allvarliga ord. Alvarligt ansikte. Redan tyngd av ansvaret.
Och så de snabba bildsvepen, närbilderna av tårade och jublande ansikten.

Men så kom en översiktsbild. En oändligt stor människomassa och en mycket liten figur långt därnere, nånstans i mitten.
Och jag förstod hur viktig just denna bild var. Jag hoppas Obama får se den och tänka efter.

" Din är himlen och Din är jorden,
Du har grundlagt världen och allt den rymmer.
Du skapade norr och söder.
Tabor och Hermon jublar över dig.
Din arm är full av kraft,
din hand är segerrik och stark.
På rätt och rättfärdighet vilar din tron,
nåd och trofasthet finns hos dig
Lyckligt det folk som vet att hylla dig,
Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus...."
Ps 89

Jag menar att med översiktsbilden av den jättelika arena där Obama hälsas välkommen som Amerikas nye president oundvikligt måste få ett annat perspektiv, det som målas upp i Psaltarpsalmens strofer.

Ett annat ord kommer för mig: "Han störtar härskare från deras troner, och Han upphöjer de ringa.".(Ur Magnificat. Luk 1:52)

Kejsar Augustus var en stor och mäktig kejsare. hans rike var större än Amerika är i dag. Men den lille som föddes i ett stall, i Betlehem, när kejsar Augustus lät räkna alla folk och stammar är i dag stor och känd över hela världen, medan Augustus trots sin makt och härlighet inte är mer än ett namn - om än viktigt - i historien. Andra stora män som fallit är Alexander den store, Djinghis Khan och naturligtvis nittonhundratalets grymma diktatorer Stalin och Hitler.

Eller som det heter i en skröna:

Runt den stora solen
går den lilla jorden
darrande och skygg.
På den lilla jorden
går den store Jonsson
trallande och trygg.

Nu önskar vi en månads vila och djupa eftertanke åt den nyvalde presidenten inför installationen den 20 januari.

Sabina

En politikers tro

Det är en historisk kväll. Om en timme ska vi slå på tv och se vad som har hänt och är på gång därborta i Amerika. Spännande.

Jag minns en annan historisk kväll. . En nybildad liten ungdomsgrupp som hette Sabinaringen skulle träffas hemma hos mig och planera vår verksamhet.
När de kom hade jag just hört om Martin Luthers Kings dramatiska död på ett hotell i Alabama. Jag berättade för flickorna vad som hänt.
Vi satt tysta och skakade. Sen började en av oss sjunga We shall overcome.Det blev vår aftonbön

Martin Luther King var baptistpastor. Det var också från den kyrkan som befrielsen vällde fram, buren av böner och sånger.

Det har gått många år sedan dess. Men nu har en annan ledargestalt trätt fram med samma bakgrund. Världen är annorlunda och budskapen är nya. Men ett finns kvar. Tron.
En journalist från Chicago Sun Times intervjuade Barack Obama när han drev sin kampanj för att bli senator. Intervjun handlade om hans tro.
Journalisten frågade: Vad tror du på?
Obama svarade: Jag är kristen.
Ingen tvekan.Rakt på sak kom en deklaration, som knappast någon av våra svenska politiker skulle våga säga med samma självklara tonfall:
Jag är kristen.
Under den timslånga frågestunden berättade han om sin barndom, sina morföräldrar, sitt religiösa arv.
Jag har mina rötter i den kristna traditionen, sa han.
Har du alltid trott?, frågade journalisten
-Min mor fostrade mig. Hon var kristen., svarade han.
De senaste dagarna har vi också fått läsa om hans tillgivenhet för sin mormor som han besökte mitt i sin viktiga valkampanj, därför att hon var sjuk.

Dekristna rötterna i mitt liv kommer från metodister och baptister, berättade Obama.
Journalisten frågade: Vilken kyrka tillhör du?
Trinity United Church of Christ, berättade han och där gav han sitt liv åt Kristus.
Ja, han sa det! Han överlämnade sig åt Kristus.
Det var som en bekräftelse på vad jag trodde, förklarar han. Det var stort.
Jag blir så rörd och jag tänker nu - för det var ju några år sedan - att måtte denna fasta tro, denna självklara övertygelse ha mognat och fördjupats och framförallt vara till hjälp, om han nu får detta tunga ämbete, president av USA, att bära på sina axlar.

Samtidigt ser jag vad våra politiker saknar och varför det har blivit så trendigt och oklart i den svenska politiken. Som en ankdamm med mycket slam . Man längtar efter en ledarstil som vågar vara tydlig och ärlig. Inte skämmas för de kristna rötter som kanske kan finnas i politikenas bakgrund. Eller är de helt bortglömda ?

Nu ska vi se hr det går för Obama och Mc Cain.
Sabina

Barack Obama och Broder Martin av Peru

Det började som en saga. Den unge Juan Porres från Cordoba, en av många conquistadorer, som som kommit till Peru för att erövra det gamla inkariket. Här mötte han den unga Anna Velazquez från Panama och de blev snart ett mycket förälskat par. Men Juan Porres hade höga ambitioner.Han ville bli guvernör .Och Anna var fattig, hon försörjde sig som tjänstekvinna, kort sagt hon var slavinna. Det blev inte som i sagorna,att de levde lyckliga i alla sina dagar. Det blev i stället som så ofta när klasssamhället hindrar de älskande. Anna levde i slummen i Lima. Juan i palatset. Två små barn, Martin och Juana föddes. De fick sin faders namn men ingenting av hans rikedom.

Av sin vackra mor Anna fick barnen dock ett rikt arv. Hon var en from kvinna och gav av sin tro till de båda barnen.Så kom det sig att lille Martin, som ofta gick till kyrkan och tyckte om att be och som var känd för att vara generös och god trots att han kom från ett fattigt hem. Ja. ibland tog han faktiskt mat hemifrån för att ge till dom som var ännu fattigare!

Pappa Juan såg till att barnen fick gå i skola och Martin var en begåvad elev. Juan hyste stora planer för gossen men det enda Martin ville var att tjäna Gud.

Han bad att få bli en enkel "lekbroder" hos dominikanerna, som hade ett kloster i Lima.

Detta var på sextonhundratalet. Men ännu dag mer än 300 år senare minns man Broder Martin i Peru.

Han var ett mulattbarn,fattig och från en splittrad familj, där pappan var borta fastän han fått bära hans namn.

Vem tänker jag på att han liknar?

Jo presidentkandidaten Barack Obama!

Här har han sitt skyddshelgon!

Ack om han varit katolik.Då hade han förstått att broder Martin av Peru skulle kunna leda honom och lära honom godhet, generositet, ödmjukhet och vishet.

Jag får väl i stället vända mig till broder Martin och berätta om Barack Obama.

Bed för honom, skulle jag viska. Bed för honom i med och motgång, att han får växa till i mognad och vishet.



Hälsningar!

Sabina

Ljuslyktan på kyrkogården

I väster rodnar himlen. Snart blir den kokande röd. Den nedgående solens eld kastar sina flammor genom trädens nakna grenar och förstärker färgen på rödmålade hus och lagårdar.Det känns som att gå genom brinnnande eldar.Men plötsligt är det mörkt ute.Vart tog ljuset vägen? Till kyrkogårdarna. Här flammar ljuslyktorna vid grav efter grav. Skuggor rör sig mellan gravarna, luften är mättad av tankar.

I går på Alla Helgons dag besökte jag Mässan i Ölmstads kyrka. Vi var inte många men folk fanns på kyrkogården utanför och fler skulle komma ju mörkare det blev. Varför kom de inte till Gudstjänsten? Varför bara kyrkogården? Är det en heligare plats än kyrkan,som tyngd av århundradens böner under valven inbjuder till en sakral högtid?
Jag suckar under mina tankar och tycker det är sorgligt att den kyliga sekulariseringen, utplånandet av den kristna kulturen, ligiltigheten inför Guds Ord drabbar så många och förmenar dem den rikedom som kyrkan erbjuder. Ack, om de bara kunde ana vad de förlorar.
Vid en begravning eller minnesstund kan de hopa sig i kyrkbänkarna. Men varför inte annars? Är det så tråkigt ?
Ända sen jag var flicka har jag älskat att gå i kyrkan, älskat att lyssna till predikan Nu som katolik måste jag dock säga att det viktigaste inte längre är predikan utan Nattvarden, den heliga Kommunionen.Söndagen har alltid varit en "vit" dag, en dag med guldkant, en speciell dag.
Det är klart - pappa var präst och honom beundrade jag. Det bidrog naturligtvis till min förtjusning.En förebild betyder naturligtvis mycket. Sådana förebilder saknas troligen i dag.

Jag ska sätta ett ljus på Tant Hannas grav. Hanna Lindkvist hade tjänat i fem prästfamiljer i Ölmstad.Och när prästens son kom hem med sin brud så var hon där redo att lära ut konsten att dra sju skinn av haren, laga kåldolmar och äpplemos för den unga journalisten som aldrig hade gjort något sådant i sitt liv.
Tant Hanna hade humor. När vi flyttade in i vår stuga och jag bjöd på kaffe i den lilla matsalen drog hon en djup suck och sa: Jaha, här fick jag motta mitt första - och enda - frieri! Hon berättade att det var sonen till Sven och Lotta som byggt huset 1861 som friade. Men vad hände ? Tant Hanna var ju inte gift?
_Jo, sa hon, "jag fick plats hos friherinnan Lehusen i Stockholm. Och då sa jag till min bästa vänninna,att hon skulle ta hand om min fästman medan jag var borta."
Och det gjorde hon ?
Jajamen. Dom gifte sig.
Oj stackars Hanna.
Hon skrattade: "Det var la bra, för annars hade jag vart änka nu."
Hon tillade "Jag koka kaffe på hanses begravning.."

Sådan var hon.
När jag hängde upp gardinerna i salen sa jag stolt: Det är handvirkade Vadstenaspetsar som jag fått av min mormor.
Jaså, sa Tant Hanna, "då är det la bäst att skriva en lapp och sätta på gardinen.."

Hon ska få ett ljus och jag ska läsa Uppenbarelseboken 21:4 som står på gravstenen och be för henne och tacka vår Herre för allt gott hon gjorde under sitt nära 90- åriga liv, inte bara god mat utan många goda gärningar.Utan att veta någonting om tiden i skärselden tror jag att hon nu hunnit genom den reningen och kommit in genom "pärleporten" (Uppenbarelseboken 21:21)

"I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus"

Välkommen novemberdagar!
Sabina