Hundra vita duvor

Ville skriva om mycket men hinner inte
Vart tar tiden vägen?
Flyr som höstlöven...
Barn till varje pris? Tummen ner för själva begreppet "till varje pris" Blandade känslor inför ett avsnitt i tv serien om detta ämne.
Barn är en gåva från Gud. Vi har inte rätt att kräva barn till varje pris.

Tummen upp för Fredsmötet i Assisi.
Hundra vita duvor flög ut över staden från den helige Franciskus kloster inför påven Benedikts slutord:
Aldrig mer våld .Aldrig mer krig. Aldrig mer terrorism.
I Guds namn må varje religion ge jorden rättvisa, fred, förlåtelse , liv, kärlek.
Ingen fred utan rättvisa. Ingen rättvisa utan förlåtelse

.Och ungdomar kom med 300 tända ljus till delegaterna som av påven uppmanades att ge varandra en fridshälsning!
Undrar om dom kramades som vi gör i den neokatekumenala Vandringen?

Tummen ner för den som mördade fader Fausto Tentorico i Kidapawan,Mindano, Filippinerna.
Han var en sann missionär , levde som de fattiga infödda, åt enkelt och sov på en bastmatta. Kämpade för deras rättigheter mot gruvbolaget som ockuperat de inföddas mark.
Morgonen den 12 oktober då påven deklarerade ett TRONS ÅR 2012, var fader Fausto efter att ha firat mässan på väg till biskopen i Kidapawan för att lyssna till påvens budskap och träffa sina prästkolleger.
Då dök mördaren upp, sköt honom i huvudet och försvann på en motorcykel.

Martyrernas blod...

skrivet på apostlarna Simon seloten och Judas thaddaois dag
i Ölmstad
Sabina

Frihet

Idag gav tidningen äntligen en god nyhet. Barnläkaren på Karolinska blev friad från anklagelsen att ha begått ett mord på det dödssjuka barnet. Tre års kamp är slut. Jag känner djup tacksamhet för att rättvisan fungerat. För mig var det hela tiden otänkbart att en seriös och duktig läkare skulle göra något så fasansfullt som att döda ett litet barn, även om det hade gällt att förkorta lidandet.Läkarens uppgift är ju att "rädda liv".
Hur kan då läkare medverka till abort, det är också oförklarligt. Måste betyda att en del av läkarens samvete blivit avstängt eller "avsakraliserat" som den salige Henry Newman redan påstod för hundra år sedan.(se nedan vad han skrivit om samvetet!)
Nu är läkaren fri men de tre åren, varav många i häkte, har nog satt spår och jag hoppas hon får hjälp och stöd att återfå både inre och yttre krafter. Jag skulle vilja skriva till henne, men hur och vart? Nu får jag i alla fall börja med att be för henne.

En annan frihet proklamerades i går i nyheterna. Jag kände ingen glädje när nyheten av Kadaffis död presenterades med bilder av jublande soldater och närgångna beskrivningar av hur han dödats. Det är gott att en diktator störtats men det känns ändå obehagligt. Inom mig hör jag Marias lovsång med de profetiska orden: "Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa.."(Luk.2:46) Vem som nu skall leda Libyen till en verklig demokratisk frihet är ännu okänt och var är den "ringe" som skall bli upphöjd?

Skrivet en oktobermorgon med mild luft och fallande löv.

Sabina

Stjärnbilder

Det var den sjätte oktober 2011.
En viskning hördes i en ljus våning i Stockholm: "Tomas. Det har hänt!"
Några minuter senare stormade fotografer, journalister och förlagsfolk med blixtar och blommor in i den ljusa våningen hos Tomas och Monika Tranströmer - hos årets nobelprisvinnare i litteratur.
"Älskad" stod det på Svenska Dagbladets första sida med den dubbeltydliga syftningen på den bild som pressfotografen lyckats ta av en leende diktare med armen kring en lycklig hustrus hals.Där var kärleken personifierad.
Men att Tomas Tranströmer är älskad långt utanför familjens gränser, att han är en älskad världspoet bekräftades senare i Babels sändning då denne "diktarbroder" gratulerades av vänner och översättare från alla fem kontinenter.
Det var två tidigare nobelprisvinnande poeter som särskilt förordat Tomas Tranströmers pris: Czeslaw Milosz och Wyzslawa Szymborska men också Seamus Healy för att inte nämna de många som under de senaste tjugo åren lyft fram hans märkliga poesi värdigt ett nobelpris.

"Han finner djupet i enkelheten"

"Tranströmer visar storheten i det vardagliga"

Se här två förklaringar till den spridning som Tranströmers poesi fått. Vi är alla vardagsmänniskor. Att förstå och älska poesi är helt enkelt att något i dikten säger det jag själv har tänkt, känt, kanske anat.
Tranströmer blottlägger den vanliga nmänniskans innersta drömmar och tankar!
Som i "Romanska bågar", en dikt som också tröstat och stärkt oändligt många människor

Romanska bågar
Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret. och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatim
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.


Samtidigt tror jag att just denna kväll var det många som gick ut för att se om himlen var klar och om de kunde se- och höra- "Stjärnbilderna stampa i sina spiltor"

Här är hela dikten som kom att bli något av ett ledmotiv i kvällens Babel. Dikten är en av de första i debutsamlingen "17 dikter" , som enligt en litteraturprofessor var "en enastående sensationell debut" 1954!

Storm

"Plötligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm.Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden."

Sabina

Sankt Mikael

Sol över dagen. Den helige Mikaels svärd blixtrar i ljuset.Han som skall förvara oss mot ondskans alla andemakter står fast rotad i vår tro. Medeltida konstnärer framställde honom på muralmålningar för att de som trädde in under valven skulle känna hans beskydd. Och bönen som påven Leo XIII formulerade under ett ögonblick av inre vision fanns med som avslutning på den katolska mässan före Andra Vatikankonciliet. Obegripligt att den togs bort - men i våra bönböcker finns bönen kvar:
Amen.

Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden,
var vårt värn emot djävulens snaror och ondska.
”Må Gud betvinga honom,” därom ber vi ödmjukt, men du,
de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft
ned till helvetet, Satan och de andra onda andarna som
irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.
Amen.
Hur väl behövs den inte i dag! Att den helige Mikael var med påve Benedikt när han kom till det i förväg fientliga Tyskland står klart. Knappt hade han kommit och uttalat sina första ord i Berlin förrän hans ödmjuka och distinkta retorik och försvar av Kyrkans Herre erövrade hans hemland.
I Tageszeitung var kommentaren en imponerad sammanfattning av den tyske påvens framträdande på hemmaplan:

"I hans mun växte kyrkan åter till sin forna storhet som för den positivistiska, relativistiska och i stort sett gudlösa världen utgör en utmaning, en utmaning av allra största slag..."
Katobs.se


Men Ärkeängeln Mikael är inte ensam denna dag, han har fått sällskap av ytterligare två mäktiga budbärare från himlen: Rafael med läkedomens gåva, som man kan läsa om i Tobits bok och Gabriel , som fick den unika uppgiften att profetera om Frälsarens födelse till den unga
jungfrun i Nasaret.
Många diktare har beskrivit detta. En av dem är Bo Setterlind:

Det var vid middagstid, i Nasaret
Allting stod stilla. Solen stekte hett.
.....
Var icke rädd, Maria. Sänd av Gud
förkunnar jag för dig ett glädjebud.
....
Vid dessa ord Maria salig stod,
hon kände Herrens vilja i sitt blod.

Hon kunde ej förstå, hur det gick till
men sade ändå:Ske mig som du vill.

Det var vid middagstid, i Nasaret
(Maria i svensk litteratur
antologi av Gunnar Lokrantz
Liber Förlag)

Solen står ännu högt. Änglarnas sköna dag är ljus och varm.
Det är Brittsommar!

Sabina

Bergens tystnad

I dag vill jag skriva om den helige Chrysostomos,biskop, patriark och kyrkolärare. Namnet betyder "Guldmunnen", eftersom hans predikningar var så fantastiska - men också hans liv var fantastiskt.
Peter Halldorf har i sin bok "21 Kyrkofäder" tecknat en färstark och levande bild av den unge Johannes i Antiochia, som artonårig flydde upp till eremiterna i de omgivande bergen. Han lämnade den rika staden,studier, umgänge för att leva ett asketiskt liv.
Där lades grunden för den styrka och vishet som skulle bli hans karaktär och leda honom från att ha varit en retorikens mästare i Antiochia, till präst, biskop och slutligen patriark i Konstantinopel.

"Långsamt kan man hålla bergens tystnad inom sig, även när man går i stadens brus,"skriver Olivier Clement i en kommentar till ett av många citat från Chrysostomos predikningar, i sin bok "Källor".
Och när man nu läser vad denne man skriver om sin erfarenhet däruppe i Silipiosberget vid slutet av 300-talet, så är det ju ettt ord för vår tids människor, för mig:

"Det är mycket i världen som förmörkar synen och förvirrar hörseln och smaken.Det är därför som man måste fly från allt larm och söka en tillflykt i öknen, där ron är fullkomlig, sinnesfriden total och inget oväsen hörs, där ögonen enbart är fästa vid Herren och öronen enbart lyssnar till Guds ord. Det är öronens fröjd att höra Andens musik, vars makt över själen är så stor att den som en gång hört den föredrar den framför mat och dryck och vila. Varken ljudet av denna världens ting eller folkmassans larm kan skingra hans uppmärksamhet..de som stigit till bergens toppar hör därför inte vad som pågår i städerna annat än som ett svagt och obehagligt ljud, ungefär som getingars surr."

Men Johannes öde beseglades när han av folket blev vald till Patriark i Konstantinopel och började rensa upp i det moraliska kaos som rådde inte bara bland folket utan också bland präster och biskoper.
Som sin bibliske föregångare Johannes Döparen vågade han kritisera en drottning, som rasande jagade bort honom från staden till en ensam död i en avlägsen by.

Min öken är ett litet kloster på Skåneslätten. . Jag har nyss varit där och bär med mig något av den stillhet som alltid råder inom dess murar fastän vinden blåser över slätten.

Sabina

Urensning

.Bokhyllan sväller. Böckerna trängs, läggs ovanpå varandra, faller på golvet, det är dags för utrensning.
En hylla lyckades jag rensa. Resultatet blev två påsar, en med säljbara böcker och en med böcker som kan ges bort till goda vänner. Bekymret är bara när det ska ske, transporterna är jobbiga, tiden räcker inte till. Ändå gläds jag vid tanken att kunna skänka vackra ord - mest poesi - till vänner som kanske inte har så hårt trängda bokhyllor som jag utan kan få plats för diktarna både i hjärtat och i rummet.
Nu gällde det lyrikhyllorna och då blir det inte så lätt.

Alla böcker har jag köpt av kärlek eller fått av kärlek. Jag är överraskad över att se så många dedikationer. När träffade jag honom ? Var möttes vi ? Hur kom det sig att den boken hamnade här med ett bleknat minne av en glad fest eller ett stilla möte?
Recensionerna ramlar ut, vikta, skrynkliga, lästa och understrukna. Jag fastnar i ett samtal med KG Wall om hans möten med Karl Vennberg och betraktar fundersamt en bild av Karl V med hatten på sned och högra ögonbrynet lyft tillsammns med namnlösa vänner i en artikel från 1989 i Lyrikvännen, som jag sparat. Ingen av Vennbergs böcker får lämna bokhyllan. Ingen av Gunnar Ekelöfs böcker heller.
Han var vår studenttids stora upplevelse och som ett rytmiskt eko hör jag fortfarande hur vi citerade "Om hösten, när alla grindar står öppna mot meningslösa hagar.. eller dikten Kosmisk sömngångare med omkvädet "det är sent på jorden".när vi möttes på väg mot Östgöta Nation eller Ofvandahls konditori i Upsala.

Min känsla för natur och romantik lyser igenom de här böckerna, de flesta tunna och tummade, väl lästa och förstrukna.
Urban Andersson hörde länge till favoriterna. När han skriver:
"Huset sover
Snart är natten här

Jag har hittat en väg
Den leder in i mig själv
genom allt
alla minnen
alla drömmar
alla vita sidor
alla dagarna med dig

Om jag någon gång kommer ut
har jag ett helt liv med mig"

Precis så är det när man sitter med en halvmeter hög diktböcker i famnen osäker om vad man ska behålla, vad man vill läsa och vad som håller för evigt.

Greta Bergholmen bodde i Huskvarna. Hon gav ut en diktsamling som hette Farväl sommar, jag gjorde ett reportage om henne i Smålands Allehanda och besökte henne i ett av husen på Grännavägen. Hon var melankolisk,tystlåten och ganska stilla, jag tänker ofta på henne när jag far förbi med 101:an. Minns henne med värme:
"Regntunga dimmor
döljer Vättern idag.
Inte en fågels flykt
stör den ljudlösa stillheten.
Det känns så gott att gå
i detta lena väder.
Den höga poppeln nere vid stranden
skymtar genom diset,
den lilla grå stugan vid piren,
vandrarna på vägen - allt är klätt i en ullig grå kappa,
ljuvlig att gömma sig i
efter dagar
av naken brännande sol."
ur Farväl Sommar,1955

Kanske satt hon ofta vid fönstret och såg ut mot Vättern, hon skriver mycket om vindar och stjärnor, morgonrodnad och "kvällsbrand över vattnet".

Det finns tröst i vackra ord. Bara öppna en sida, vilken som helst, och långsamt läsa den dikt som möter ögat :
"Vid stranden är vattnet som bläck.
Däruppe susar ett fågelsträck
på väg från mörker
och köld och skräck.

Jag följer det med min längtans syn,
ty något trycker mig här i dyn
och något ropar:
mot skyn, mot skyn..."
Bo Bergman, Väntan, 1957

Det är ju diktens gåva, att förlösa människans inre längtan och drömmar, att frigöra det stängda outtalade.

Tack alla diktare som varit, som är och som kommer.
Ni trängs i mina hyllor, ni gömmer mina tankar, minnen och drömmar.
Utan er skulle livet inte vara så ljust!

Sabina

Åren i Rosenlund

I dag är det den 31 augusti. Vår bröllopsdag. För 53 - femtiotre - år sedan!
Kan någon fatta det? År flyger förbi som moln, som fjärilar, som bin. Ömsom ljus och ömsom mörker - alla dessa år i Rosenlund!
Det var en dag som började med regnvåt asfalt i Nyköping. Men när klockorna ringde till gudstjänst i Sankt Nikolai mäktiga kyrka bröt solen fram. Jag hade ingen lång väg till kyrkan. Kunde hoppat över stenmuren mellan prästgården och Nikolai, fast det gjorde jag inte, min långa slöja , handbroderad av mammas tärnor 1921, hindrade mig.Att jag vigdes på en söndag var väl lite ovanligt. Men jag tyckte att de som eventuellt bara kom för att se ett lite ovanligt brudfölje när prästens dotter skulle gifta sig, borde också få en god predikan på köpet. Jag älskade min pappas predikningar och tyckte om att gå i kyrkan och sitta nedanför predikstolen.
Som jag anat var kyrkan också fylld av både vänner, bekanta och obekanta.
Två präster stod vid altaret. Det skulle bli ett rejält heligt och äkta förbund. Pappa Sven och Gunnars far, prästen Ernst Sandgren från Stenbrohult.
Och kören sjöng den sång jag bett om: Händels Halleluja. Kantorn, Åke Kullnes, känd för många vackra kompositioner, dirigerade och kören sjöng med hjärtat. De hade ju varit julottegäster varje år i prästgården, så de kände både prästen och hans dotter.
Sen blev det mottagning i prästgårdsträdgården. Den lyste i all sin sensommarprakt, för pappa var en av stadens bästa trädgårdsmästare.
När solen dalade och lyste röd över Södermanland drog vi på bröllopsresa till Dalarna. I packningen ingick det viktigaste av allt för oss båda: skrivmaskiner. Maken knackade hela dagarna i dalaskogen på sin debutroman,Förklaringsberget, som något år senare skulle belönas med BLM:s pris för bästa debutantmanus.Själv skrev jag väl dikter eller kåserier, allt möjligt som nu knappast är värt att bevara.

Den 6 september lyste samma kvällssol över Småland och vi anlände till Rosenlund med en mager packning - för två veckor senare skulle vi få en tredjedel av prästgårdens möblemang, då pappa pensionerats och flyttat från den stora prästgården i Nyköping.
En överrskning väntade oss vid stugan: rikligt med löv prydde verandan och där stod kyrkoherden, kantorn,körmedlemmar, en gammal kyrkvärd från Gunnars barndom liksom Tant Hanna, som tjänat i Ölmstads prästgård när hans far var präst i Ölmstad på 30-talet.
Och i den omöblerade stugan stod ett långbord lånat från församlingshemmet dukat för brudparet och alla välkomnande gäster!

Då fanns bara den stugan och ett hundhus. I dag finns två skrivstugor, en ateljé intill hundhuset och Sankta Claras kapell samt ett garage. Allt målat i rött och med svarta knutar.

Gud har gett oss 53 år på detta paradisiska ställe.
Man kan bara utbrista med kung David:

Lova Herren, min själ,
hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!
Lova Herren, min själ,
minns allt det goda han gör:
han förlåter alla mina synder
och botar alla mina sjukdomar,
han räddar mig från graven
och kröner mig med nåd
och barmhärtighet,
han fyller mitt liv med allt gott,
och jag blir ung på nytt som en örn.Ps.103:1-5


Sabina