Sol över dagen. Den helige Mikaels svärd blixtrar i ljuset.Han som skall förvara oss mot ondskans alla andemakter står fast rotad i vår tro. Medeltida konstnärer framställde honom på muralmålningar för att de som trädde in under valven skulle känna hans beskydd. Och bönen som påven Leo XIII formulerade under ett ögonblick av inre vision fanns med som avslutning på den katolska mässan före Andra Vatikankonciliet. Obegripligt att den togs bort - men i våra bönböcker finns bönen kvar:
Amen.
Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden,
var vårt värn emot djävulens snaror och ondska.
”Må Gud betvinga honom,” därom ber vi ödmjukt, men du,
de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft
ned till helvetet, Satan och de andra onda andarna som
irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.
Amen.
Hur väl behövs den inte i dag! Att den helige Mikael var med påve Benedikt när han kom till det i förväg fientliga Tyskland står klart. Knappt hade han kommit och uttalat sina första ord i Berlin förrän hans ödmjuka och distinkta retorik och försvar av Kyrkans Herre erövrade hans hemland.
I Tageszeitung var kommentaren en imponerad sammanfattning av den tyske påvens framträdande på hemmaplan:
"I hans mun växte kyrkan åter till sin forna storhet som för den positivistiska, relativistiska och i stort sett gudlösa världen utgör en utmaning, en utmaning av allra största slag..."
Katobs.se
Men Ärkeängeln Mikael är inte ensam denna dag, han har fått sällskap av ytterligare två mäktiga budbärare från himlen: Rafael med läkedomens gåva, som man kan läsa om i Tobits bok och Gabriel , som fick den unika uppgiften att profetera om Frälsarens födelse till den unga
jungfrun i Nasaret.
Många diktare har beskrivit detta. En av dem är Bo Setterlind:
Det var vid middagstid, i Nasaret
Allting stod stilla. Solen stekte hett.
.....
Var icke rädd, Maria. Sänd av Gud
förkunnar jag för dig ett glädjebud.
....
Vid dessa ord Maria salig stod,
hon kände Herrens vilja i sitt blod.
Hon kunde ej förstå, hur det gick till
men sade ändå:Ske mig som du vill.
Det var vid middagstid, i Nasaret
(Maria i svensk litteratur
antologi av Gunnar Lokrantz
Liber Förlag)
Solen står ännu högt. Änglarnas sköna dag är ljus och varm.
Det är Brittsommar!
Sabina
torsdag 29 september 2011
tisdag 13 september 2011
Bergens tystnad
I dag vill jag skriva om den helige Chrysostomos,biskop, patriark och kyrkolärare. Namnet betyder "Guldmunnen", eftersom hans predikningar var så fantastiska - men också hans liv var fantastiskt.
Peter Halldorf har i sin bok "21 Kyrkofäder" tecknat en färstark och levande bild av den unge Johannes i Antiochia, som artonårig flydde upp till eremiterna i de omgivande bergen. Han lämnade den rika staden,studier, umgänge för att leva ett asketiskt liv.
Där lades grunden för den styrka och vishet som skulle bli hans karaktär och leda honom från att ha varit en retorikens mästare i Antiochia, till präst, biskop och slutligen patriark i Konstantinopel.
"Långsamt kan man hålla bergens tystnad inom sig, även när man går i stadens brus,"skriver Olivier Clement i en kommentar till ett av många citat från Chrysostomos predikningar, i sin bok "Källor".
Och när man nu läser vad denne man skriver om sin erfarenhet däruppe i Silipiosberget vid slutet av 300-talet, så är det ju ettt ord för vår tids människor, för mig:
"Det är mycket i världen som förmörkar synen och förvirrar hörseln och smaken.Det är därför som man måste fly från allt larm och söka en tillflykt i öknen, där ron är fullkomlig, sinnesfriden total och inget oväsen hörs, där ögonen enbart är fästa vid Herren och öronen enbart lyssnar till Guds ord. Det är öronens fröjd att höra Andens musik, vars makt över själen är så stor att den som en gång hört den föredrar den framför mat och dryck och vila. Varken ljudet av denna världens ting eller folkmassans larm kan skingra hans uppmärksamhet..de som stigit till bergens toppar hör därför inte vad som pågår i städerna annat än som ett svagt och obehagligt ljud, ungefär som getingars surr."
Men Johannes öde beseglades när han av folket blev vald till Patriark i Konstantinopel och började rensa upp i det moraliska kaos som rådde inte bara bland folket utan också bland präster och biskoper.
Som sin bibliske föregångare Johannes Döparen vågade han kritisera en drottning, som rasande jagade bort honom från staden till en ensam död i en avlägsen by.
Min öken är ett litet kloster på Skåneslätten. . Jag har nyss varit där och bär med mig något av den stillhet som alltid råder inom dess murar fastän vinden blåser över slätten.
Sabina
Peter Halldorf har i sin bok "21 Kyrkofäder" tecknat en färstark och levande bild av den unge Johannes i Antiochia, som artonårig flydde upp till eremiterna i de omgivande bergen. Han lämnade den rika staden,studier, umgänge för att leva ett asketiskt liv.
Där lades grunden för den styrka och vishet som skulle bli hans karaktär och leda honom från att ha varit en retorikens mästare i Antiochia, till präst, biskop och slutligen patriark i Konstantinopel.
"Långsamt kan man hålla bergens tystnad inom sig, även när man går i stadens brus,"skriver Olivier Clement i en kommentar till ett av många citat från Chrysostomos predikningar, i sin bok "Källor".
Och när man nu läser vad denne man skriver om sin erfarenhet däruppe i Silipiosberget vid slutet av 300-talet, så är det ju ettt ord för vår tids människor, för mig:
"Det är mycket i världen som förmörkar synen och förvirrar hörseln och smaken.Det är därför som man måste fly från allt larm och söka en tillflykt i öknen, där ron är fullkomlig, sinnesfriden total och inget oväsen hörs, där ögonen enbart är fästa vid Herren och öronen enbart lyssnar till Guds ord. Det är öronens fröjd att höra Andens musik, vars makt över själen är så stor att den som en gång hört den föredrar den framför mat och dryck och vila. Varken ljudet av denna världens ting eller folkmassans larm kan skingra hans uppmärksamhet..de som stigit till bergens toppar hör därför inte vad som pågår i städerna annat än som ett svagt och obehagligt ljud, ungefär som getingars surr."
Men Johannes öde beseglades när han av folket blev vald till Patriark i Konstantinopel och började rensa upp i det moraliska kaos som rådde inte bara bland folket utan också bland präster och biskoper.
Som sin bibliske föregångare Johannes Döparen vågade han kritisera en drottning, som rasande jagade bort honom från staden till en ensam död i en avlägsen by.
Min öken är ett litet kloster på Skåneslätten. . Jag har nyss varit där och bär med mig något av den stillhet som alltid råder inom dess murar fastän vinden blåser över slätten.
Sabina
måndag 12 september 2011
Urensning
.Bokhyllan sväller. Böckerna trängs, läggs ovanpå varandra, faller på golvet, det är dags för utrensning.
En hylla lyckades jag rensa. Resultatet blev två påsar, en med säljbara böcker och en med böcker som kan ges bort till goda vänner. Bekymret är bara när det ska ske, transporterna är jobbiga, tiden räcker inte till. Ändå gläds jag vid tanken att kunna skänka vackra ord - mest poesi - till vänner som kanske inte har så hårt trängda bokhyllor som jag utan kan få plats för diktarna både i hjärtat och i rummet.
Nu gällde det lyrikhyllorna och då blir det inte så lätt.
Alla böcker har jag köpt av kärlek eller fått av kärlek. Jag är överraskad över att se så många dedikationer. När träffade jag honom ? Var möttes vi ? Hur kom det sig att den boken hamnade här med ett bleknat minne av en glad fest eller ett stilla möte?
Recensionerna ramlar ut, vikta, skrynkliga, lästa och understrukna. Jag fastnar i ett samtal med KG Wall om hans möten med Karl Vennberg och betraktar fundersamt en bild av Karl V med hatten på sned och högra ögonbrynet lyft tillsammns med namnlösa vänner i en artikel från 1989 i Lyrikvännen, som jag sparat. Ingen av Vennbergs böcker får lämna bokhyllan. Ingen av Gunnar Ekelöfs böcker heller.
Han var vår studenttids stora upplevelse och som ett rytmiskt eko hör jag fortfarande hur vi citerade "Om hösten, när alla grindar står öppna mot meningslösa hagar.. eller dikten Kosmisk sömngångare med omkvädet "det är sent på jorden".när vi möttes på väg mot Östgöta Nation eller Ofvandahls konditori i Upsala.
Min känsla för natur och romantik lyser igenom de här böckerna, de flesta tunna och tummade, väl lästa och förstrukna.
Urban Andersson hörde länge till favoriterna. När han skriver:
"Huset sover
Snart är natten här
Jag har hittat en väg
Den leder in i mig själv
genom allt
alla minnen
alla drömmar
alla vita sidor
alla dagarna med dig
Om jag någon gång kommer ut
har jag ett helt liv med mig"
Precis så är det när man sitter med en halvmeter hög diktböcker i famnen osäker om vad man ska behålla, vad man vill läsa och vad som håller för evigt.
Greta Bergholmen bodde i Huskvarna. Hon gav ut en diktsamling som hette Farväl sommar, jag gjorde ett reportage om henne i Smålands Allehanda och besökte henne i ett av husen på Grännavägen. Hon var melankolisk,tystlåten och ganska stilla, jag tänker ofta på henne när jag far förbi med 101:an. Minns henne med värme:
"Regntunga dimmor
döljer Vättern idag.
Inte en fågels flykt
stör den ljudlösa stillheten.
Det känns så gott att gå
i detta lena väder.
Den höga poppeln nere vid stranden
skymtar genom diset,
den lilla grå stugan vid piren,
vandrarna på vägen - allt är klätt i en ullig grå kappa,
ljuvlig att gömma sig i
efter dagar
av naken brännande sol."
ur Farväl Sommar,1955
Kanske satt hon ofta vid fönstret och såg ut mot Vättern, hon skriver mycket om vindar och stjärnor, morgonrodnad och "kvällsbrand över vattnet".
Det finns tröst i vackra ord. Bara öppna en sida, vilken som helst, och långsamt läsa den dikt som möter ögat :
"Vid stranden är vattnet som bläck.
Däruppe susar ett fågelsträck
på väg från mörker
och köld och skräck.
Jag följer det med min längtans syn,
ty något trycker mig här i dyn
och något ropar:
mot skyn, mot skyn..."
Bo Bergman, Väntan, 1957
Det är ju diktens gåva, att förlösa människans inre längtan och drömmar, att frigöra det stängda outtalade.
Tack alla diktare som varit, som är och som kommer.
Ni trängs i mina hyllor, ni gömmer mina tankar, minnen och drömmar.
Utan er skulle livet inte vara så ljust!
Sabina
En hylla lyckades jag rensa. Resultatet blev två påsar, en med säljbara böcker och en med böcker som kan ges bort till goda vänner. Bekymret är bara när det ska ske, transporterna är jobbiga, tiden räcker inte till. Ändå gläds jag vid tanken att kunna skänka vackra ord - mest poesi - till vänner som kanske inte har så hårt trängda bokhyllor som jag utan kan få plats för diktarna både i hjärtat och i rummet.
Nu gällde det lyrikhyllorna och då blir det inte så lätt.
Alla böcker har jag köpt av kärlek eller fått av kärlek. Jag är överraskad över att se så många dedikationer. När träffade jag honom ? Var möttes vi ? Hur kom det sig att den boken hamnade här med ett bleknat minne av en glad fest eller ett stilla möte?
Recensionerna ramlar ut, vikta, skrynkliga, lästa och understrukna. Jag fastnar i ett samtal med KG Wall om hans möten med Karl Vennberg och betraktar fundersamt en bild av Karl V med hatten på sned och högra ögonbrynet lyft tillsammns med namnlösa vänner i en artikel från 1989 i Lyrikvännen, som jag sparat. Ingen av Vennbergs böcker får lämna bokhyllan. Ingen av Gunnar Ekelöfs böcker heller.
Han var vår studenttids stora upplevelse och som ett rytmiskt eko hör jag fortfarande hur vi citerade "Om hösten, när alla grindar står öppna mot meningslösa hagar.. eller dikten Kosmisk sömngångare med omkvädet "det är sent på jorden".när vi möttes på väg mot Östgöta Nation eller Ofvandahls konditori i Upsala.
Min känsla för natur och romantik lyser igenom de här böckerna, de flesta tunna och tummade, väl lästa och förstrukna.
Urban Andersson hörde länge till favoriterna. När han skriver:
"Huset sover
Snart är natten här
Jag har hittat en väg
Den leder in i mig själv
genom allt
alla minnen
alla drömmar
alla vita sidor
alla dagarna med dig
Om jag någon gång kommer ut
har jag ett helt liv med mig"
Precis så är det när man sitter med en halvmeter hög diktböcker i famnen osäker om vad man ska behålla, vad man vill läsa och vad som håller för evigt.
Greta Bergholmen bodde i Huskvarna. Hon gav ut en diktsamling som hette Farväl sommar, jag gjorde ett reportage om henne i Smålands Allehanda och besökte henne i ett av husen på Grännavägen. Hon var melankolisk,tystlåten och ganska stilla, jag tänker ofta på henne när jag far förbi med 101:an. Minns henne med värme:
"Regntunga dimmor
döljer Vättern idag.
Inte en fågels flykt
stör den ljudlösa stillheten.
Det känns så gott att gå
i detta lena väder.
Den höga poppeln nere vid stranden
skymtar genom diset,
den lilla grå stugan vid piren,
vandrarna på vägen - allt är klätt i en ullig grå kappa,
ljuvlig att gömma sig i
efter dagar
av naken brännande sol."
ur Farväl Sommar,1955
Kanske satt hon ofta vid fönstret och såg ut mot Vättern, hon skriver mycket om vindar och stjärnor, morgonrodnad och "kvällsbrand över vattnet".
Det finns tröst i vackra ord. Bara öppna en sida, vilken som helst, och långsamt läsa den dikt som möter ögat :
"Vid stranden är vattnet som bläck.
Däruppe susar ett fågelsträck
på väg från mörker
och köld och skräck.
Jag följer det med min längtans syn,
ty något trycker mig här i dyn
och något ropar:
mot skyn, mot skyn..."
Bo Bergman, Väntan, 1957
Det är ju diktens gåva, att förlösa människans inre längtan och drömmar, att frigöra det stängda outtalade.
Tack alla diktare som varit, som är och som kommer.
Ni trängs i mina hyllor, ni gömmer mina tankar, minnen och drömmar.
Utan er skulle livet inte vara så ljust!
Sabina
onsdag 31 augusti 2011
Åren i Rosenlund
I dag är det den 31 augusti. Vår bröllopsdag. För 53 - femtiotre - år sedan!
Kan någon fatta det? År flyger förbi som moln, som fjärilar, som bin. Ömsom ljus och ömsom mörker - alla dessa år i Rosenlund!
Det var en dag som började med regnvåt asfalt i Nyköping. Men när klockorna ringde till gudstjänst i Sankt Nikolai mäktiga kyrka bröt solen fram. Jag hade ingen lång väg till kyrkan. Kunde hoppat över stenmuren mellan prästgården och Nikolai, fast det gjorde jag inte, min långa slöja , handbroderad av mammas tärnor 1921, hindrade mig.Att jag vigdes på en söndag var väl lite ovanligt. Men jag tyckte att de som eventuellt bara kom för att se ett lite ovanligt brudfölje när prästens dotter skulle gifta sig, borde också få en god predikan på köpet. Jag älskade min pappas predikningar och tyckte om att gå i kyrkan och sitta nedanför predikstolen.
Som jag anat var kyrkan också fylld av både vänner, bekanta och obekanta.
Två präster stod vid altaret. Det skulle bli ett rejält heligt och äkta förbund. Pappa Sven och Gunnars far, prästen Ernst Sandgren från Stenbrohult.
Och kören sjöng den sång jag bett om: Händels Halleluja. Kantorn, Åke Kullnes, känd för många vackra kompositioner, dirigerade och kören sjöng med hjärtat. De hade ju varit julottegäster varje år i prästgården, så de kände både prästen och hans dotter.
Sen blev det mottagning i prästgårdsträdgården. Den lyste i all sin sensommarprakt, för pappa var en av stadens bästa trädgårdsmästare.
När solen dalade och lyste röd över Södermanland drog vi på bröllopsresa till Dalarna. I packningen ingick det viktigaste av allt för oss båda: skrivmaskiner. Maken knackade hela dagarna i dalaskogen på sin debutroman,Förklaringsberget, som något år senare skulle belönas med BLM:s pris för bästa debutantmanus.Själv skrev jag väl dikter eller kåserier, allt möjligt som nu knappast är värt att bevara.
Den 6 september lyste samma kvällssol över Småland och vi anlände till Rosenlund med en mager packning - för två veckor senare skulle vi få en tredjedel av prästgårdens möblemang, då pappa pensionerats och flyttat från den stora prästgården i Nyköping.
En överrskning väntade oss vid stugan: rikligt med löv prydde verandan och där stod kyrkoherden, kantorn,körmedlemmar, en gammal kyrkvärd från Gunnars barndom liksom Tant Hanna, som tjänat i Ölmstads prästgård när hans far var präst i Ölmstad på 30-talet.
Och i den omöblerade stugan stod ett långbord lånat från församlingshemmet dukat för brudparet och alla välkomnande gäster!
Då fanns bara den stugan och ett hundhus. I dag finns två skrivstugor, en ateljé intill hundhuset och Sankta Claras kapell samt ett garage. Allt målat i rött och med svarta knutar.
Gud har gett oss 53 år på detta paradisiska ställe.
Man kan bara utbrista med kung David:
Lova Herren, min själ,
hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!
Lova Herren, min själ,
minns allt det goda han gör:
han förlåter alla mina synder
och botar alla mina sjukdomar,
han räddar mig från graven
och kröner mig med nåd
och barmhärtighet,
han fyller mitt liv med allt gott,
och jag blir ung på nytt som en örn.Ps.103:1-5
Sabina
söndag 28 augusti 2011
Drömmen om Långasjö
År 1887 föddes Elisabeth Bergstrand Poulsen i Långasjö.
Hur kommer det sig att mitt inre vibrerar när jag hör detta namn? Jag ser framför mig unga kvinnor klädda i svart med sidenglänsande vita sjalar, jag ser barnansikten med stora ögon , ansikten skimrande av ljus. Och jag hör röster... Och böckerna! Det var där i min barndoms prästgård som jag "mötte" henne, hörde pappa läsa om Stolta Hanna och Rosanna, om "kor och oxar i Långasjö, om visthusbodar med vitskurade smörkärnor och baljor doftande av enris." Det var hans barndom från prästgården i Målilla som fick liv i hennes böcker och han delade den med oss. I de svartklädda kvinnorna som skäktade lin eller kärnade smör såg han sin mor Selma Kocken, prästdottern i Bredestad. Mig kallade han Littan - La, det var namnet på Hanna en gumma som alltid gick omkring och småsjöng- och pappa tyckte väl det passade mej! Ett namn på en av de många människor i Långasjö, som Elisabeth Bergstrand Poulsen skildrat.
Och nu var jag på väg till Långasjö! Åh, om jag hade kunnat berätta för pappa om min resa. Om den krokiga vägen med vägskyltar till Korpamoen och Ljuder, skyltar fick som hjärtat att åka upp i halsgropen - jag tyckte väl jag såg Karl-Oskar och Kristina med knyten på vägen... Nej - nu öppnar sig landskapet, nu ser jag Långasjö och jag hör Elisabeth berätta:
" I min barndom var Långasjö ett fridfullt och fjärran land, och det var befolkat med stillfärdiga och tystlåtna människor. Där växte så stora och skuggande träd som det inte växer någon annanstans...."skrev Elisabeth Bergstrand Poulsen i sin första bok "Värendskvinnor i bilder och ord", utgiven på Norstedt& Söners Förlag 1926.Konsthistorikern Carl G Laurin hade sett Elisabeths målningar av Värendskvinnor och uppmanat henne att "sätta ord till bilderna". Det var då minnena från det älskade Långasjö började välla fram inom henne och blev till de 18 böcker hon skulle komma att skriva.
I denna bok finns den vackra bilden av Bruden om vilken hon skriver:
"Mitt allra första skönhetsintryck här i livet var "Bruden".
Jag var väl inte mer än fem eller sex år , och jag hade sett henne överallt, så länge jag kunde minnas tillbaka. Jag hade sett henne arbeta på åker och äng om sommarn och om vintern hjälpa till inomhus med vävning och brygd och bak. Hon var just inte särskilt märkvärdig och hon hette Anna som alla andra...
...på förstutrappan stod Anna klädd till brud. Det klack till i mitt lilla femåriga hjärta, ty det var det skönaste jag sett.
Det var inte så mycket sol den morgonen, men det var fuktigt och varmt och lite dimmigt efter regn, som fallit under natten. En blommande äpplegren hängde över hennes huvud och löjtnantshjärtan växte vid hennes fötter, och det var glans och höghet över henne, där hon stod i sin svarta brudklädning och den vita silkessjaletten med de tunga fransarna, och nu efteråt tycker jag att alla brudar jag minns från min barndom, hade hennes klara och ljuva anlete."
Och där står kyrkan, ett vitt tempel från 1789 med ett högt torn och mitt emot ser man den rödmålade sockenstugan, tidigare skola och kantorsbostad. Här föddes Elisabeth och här finns på andra våningen en "Bergstrandsal" med ett utkast till en stor gobeläng samt i Kammaren flera av hennes tavlor.
Vi går in i kyrkan. Den är hög och ljus, det finns många av dessa öppna ljusa tempel i Småland, byggda för att rymma väckelsens folk. Stora glasfönster som släppte in ljuset från himlen. Vi har en sådan kyrka i Skärstad. Där byttes altarkorset med svepeduken ut mot ett konstverk av prästens son, konstnären och författaren Bo Beskow
I Långasjö blev den gamla altartavlan utbytt mot en dröm!
Jag har nog aldrig sett en så mäktig altartavla. Mot allt det vita i kyrkan framstår den som en gyllenmörk kontrast, en brummande orgelton mot höga violiner. En vision av vägen till himmelrik, målad av flickan från Långasjö. Hon har många hundra söndagar suttit i kyrkan och lyssnat både på orgel, psalmsång och predikan. Inom henne formades under dessa år en dröm av rembrandtbrunt med inslag av ljus. En dröm av hur en julnatt skulle kunna gestaltas på en altartavla i detta tempel..
Och nu står jag framför den!
En symfoni i mörk glänsande koppar och solvitt. Närmast altaret en kör av barn som sjunger julsånger. Flickorna till vänster och pojkarna till höger. Andakt och hänförelse i deras ansikten. Sången stiger upp mot tavlans centrum: Guds Moder med barnet Jesus omsvepta av himmelskt ljus och en väldig änglakör. Hela tavlan sjunger!
Från barnens unga röster till de himmelska tonerna, som strömmar fram från änglakören, musik som i glödande färger vuxit fram under tjugo år i konstnärinnans ateljé, i hennes hjärta.
Långasjös präst under många år, prosten Jan Redin, skriver i en meditation kring altartavlan, bland annat om änglarna: ”Konstnärinnan har målat änglarna med rödbruna kläder. De kommer framrusande genom rymden. Två av dem ser man i hela deras gestalt, en från höger, en från vänster. Bakom sig har de rymdens mörker. Framför sig har de ljuset , som strålar ut från Guds Son. De är försedda med väldiga fågelvingar, vilka är tillräckligt stora för att göra intryck av att vara bärkraftiga.... ”
"De himmelska härar med högan röst
Begynte med ängelen sjunga
De lovade Gud med glädje och tröst
Med helig odödelig tunga.” Sv.Ps.60.v.3
Nu har jag tagit fram alla hennes böcker som jag fick ärva från prästgården och läser dem - fascinerad, gripen och upprymd!
Sabina
PS
Res till Långasjö! Idag finns ett nybildat Elisabeth Bergstrand - Poulsen Sällskap (http://elisabethbergstrandpoulsen.se) och en underbar film om henne, som kan köpas:"På hökens Vingar " en DVD av Sylvia Edvinson, producent, Melsene Laux, manus och idé samt Biels Elley, kamera och klippning.DS
Hur kommer det sig att mitt inre vibrerar när jag hör detta namn? Jag ser framför mig unga kvinnor klädda i svart med sidenglänsande vita sjalar, jag ser barnansikten med stora ögon , ansikten skimrande av ljus. Och jag hör röster... Och böckerna! Det var där i min barndoms prästgård som jag "mötte" henne, hörde pappa läsa om Stolta Hanna och Rosanna, om "kor och oxar i Långasjö, om visthusbodar med vitskurade smörkärnor och baljor doftande av enris." Det var hans barndom från prästgården i Målilla som fick liv i hennes böcker och han delade den med oss. I de svartklädda kvinnorna som skäktade lin eller kärnade smör såg han sin mor Selma Kocken, prästdottern i Bredestad. Mig kallade han Littan - La, det var namnet på Hanna en gumma som alltid gick omkring och småsjöng- och pappa tyckte väl det passade mej! Ett namn på en av de många människor i Långasjö, som Elisabeth Bergstrand Poulsen skildrat.
Och nu var jag på väg till Långasjö! Åh, om jag hade kunnat berätta för pappa om min resa. Om den krokiga vägen med vägskyltar till Korpamoen och Ljuder, skyltar fick som hjärtat att åka upp i halsgropen - jag tyckte väl jag såg Karl-Oskar och Kristina med knyten på vägen... Nej - nu öppnar sig landskapet, nu ser jag Långasjö och jag hör Elisabeth berätta:
" I min barndom var Långasjö ett fridfullt och fjärran land, och det var befolkat med stillfärdiga och tystlåtna människor. Där växte så stora och skuggande träd som det inte växer någon annanstans...."skrev Elisabeth Bergstrand Poulsen i sin första bok "Värendskvinnor i bilder och ord", utgiven på Norstedt& Söners Förlag 1926.Konsthistorikern Carl G Laurin hade sett Elisabeths målningar av Värendskvinnor och uppmanat henne att "sätta ord till bilderna". Det var då minnena från det älskade Långasjö började välla fram inom henne och blev till de 18 böcker hon skulle komma att skriva.
I denna bok finns den vackra bilden av Bruden om vilken hon skriver:
"Mitt allra första skönhetsintryck här i livet var "Bruden".
Jag var väl inte mer än fem eller sex år , och jag hade sett henne överallt, så länge jag kunde minnas tillbaka. Jag hade sett henne arbeta på åker och äng om sommarn och om vintern hjälpa till inomhus med vävning och brygd och bak. Hon var just inte särskilt märkvärdig och hon hette Anna som alla andra...
...på förstutrappan stod Anna klädd till brud. Det klack till i mitt lilla femåriga hjärta, ty det var det skönaste jag sett.
Det var inte så mycket sol den morgonen, men det var fuktigt och varmt och lite dimmigt efter regn, som fallit under natten. En blommande äpplegren hängde över hennes huvud och löjtnantshjärtan växte vid hennes fötter, och det var glans och höghet över henne, där hon stod i sin svarta brudklädning och den vita silkessjaletten med de tunga fransarna, och nu efteråt tycker jag att alla brudar jag minns från min barndom, hade hennes klara och ljuva anlete."
Och där står kyrkan, ett vitt tempel från 1789 med ett högt torn och mitt emot ser man den rödmålade sockenstugan, tidigare skola och kantorsbostad. Här föddes Elisabeth och här finns på andra våningen en "Bergstrandsal" med ett utkast till en stor gobeläng samt i Kammaren flera av hennes tavlor.
Vi går in i kyrkan. Den är hög och ljus, det finns många av dessa öppna ljusa tempel i Småland, byggda för att rymma väckelsens folk. Stora glasfönster som släppte in ljuset från himlen. Vi har en sådan kyrka i Skärstad. Där byttes altarkorset med svepeduken ut mot ett konstverk av prästens son, konstnären och författaren Bo Beskow
I Långasjö blev den gamla altartavlan utbytt mot en dröm!
Jag har nog aldrig sett en så mäktig altartavla. Mot allt det vita i kyrkan framstår den som en gyllenmörk kontrast, en brummande orgelton mot höga violiner. En vision av vägen till himmelrik, målad av flickan från Långasjö. Hon har många hundra söndagar suttit i kyrkan och lyssnat både på orgel, psalmsång och predikan. Inom henne formades under dessa år en dröm av rembrandtbrunt med inslag av ljus. En dröm av hur en julnatt skulle kunna gestaltas på en altartavla i detta tempel..
Och nu står jag framför den!
En symfoni i mörk glänsande koppar och solvitt. Närmast altaret en kör av barn som sjunger julsånger. Flickorna till vänster och pojkarna till höger. Andakt och hänförelse i deras ansikten. Sången stiger upp mot tavlans centrum: Guds Moder med barnet Jesus omsvepta av himmelskt ljus och en väldig änglakör. Hela tavlan sjunger!
Från barnens unga röster till de himmelska tonerna, som strömmar fram från änglakören, musik som i glödande färger vuxit fram under tjugo år i konstnärinnans ateljé, i hennes hjärta.
Långasjös präst under många år, prosten Jan Redin, skriver i en meditation kring altartavlan, bland annat om änglarna: ”Konstnärinnan har målat änglarna med rödbruna kläder. De kommer framrusande genom rymden. Två av dem ser man i hela deras gestalt, en från höger, en från vänster. Bakom sig har de rymdens mörker. Framför sig har de ljuset , som strålar ut från Guds Son. De är försedda med väldiga fågelvingar, vilka är tillräckligt stora för att göra intryck av att vara bärkraftiga.... ”
"De himmelska härar med högan röst
Begynte med ängelen sjunga
De lovade Gud med glädje och tröst
Med helig odödelig tunga.” Sv.Ps.60.v.3
Nu har jag tagit fram alla hennes böcker som jag fick ärva från prästgården och läser dem - fascinerad, gripen och upprymd!
Sabina
PS
Res till Långasjö! Idag finns ett nybildat Elisabeth Bergstrand - Poulsen Sällskap (http://elisabethbergstrandpoulsen.se) och en underbar film om henne, som kan köpas:"På hökens Vingar " en DVD av Sylvia Edvinson, producent, Melsene Laux, manus och idé samt Biels Elley, kamera och klippning.DS
tisdag 9 augusti 2011
Från filosofi till tro
Martyrdag.En av Europas skyddhelgon,filosofen,karmelitnunnan,judinnan Sankta Teresa Benedikta av Korset - Edith Stein - dödad i Auschwitz.
Hon hämtades av Gestapo i augusti 1942 från karmelitklostret i Echt Holland ,tog sin syster Rosas hand och sade:"Kom, så går vi för vårt folk."
Hon föddes i ett judiskt hem i Breslau, där hon tog studenten och gick sedan vidare till filosofistudier vid universitetet. Högt begåvad blev hon assistnt till den kände fenomologiprofessorn Husserl i Freiburg.
I sina anteckningar skriver hon en dag:
"Att ha en särskild kallelse är inte någon spciell utmärkelse, som ges åt några få utvalda, vilkas namn bevarats åt världshistorien. Varje människosjäl är skapad av Gud, var och en får i honom den prägel, som skiljer henne från alla andra. Och i hennes personliga särart har en kallelse till ett handlande, som passar till hennes person, skrivits in i förväg."
Ediths kallelse var offret.
Hennes livsväg finns beskriven i en bok utgiven i Karmels serie om helgon: "Edith Stein biogrfi - texter" av (nuvarande biskopen) Anders Arborelius,Karmeliterna Norraby 1299,26022 Tågarp.
Mina tankar har varit hos henne denna dag.
Sabina
Hon hämtades av Gestapo i augusti 1942 från karmelitklostret i Echt Holland ,tog sin syster Rosas hand och sade:"Kom, så går vi för vårt folk."
Hon föddes i ett judiskt hem i Breslau, där hon tog studenten och gick sedan vidare till filosofistudier vid universitetet. Högt begåvad blev hon assistnt till den kände fenomologiprofessorn Husserl i Freiburg.
I sina anteckningar skriver hon en dag:
"Att ha en särskild kallelse är inte någon spciell utmärkelse, som ges åt några få utvalda, vilkas namn bevarats åt världshistorien. Varje människosjäl är skapad av Gud, var och en får i honom den prägel, som skiljer henne från alla andra. Och i hennes personliga särart har en kallelse till ett handlande, som passar till hennes person, skrivits in i förväg."
Ediths kallelse var offret.
Hennes livsväg finns beskriven i en bok utgiven i Karmels serie om helgon: "Edith Stein biogrfi - texter" av (nuvarande biskopen) Anders Arborelius,Karmeliterna Norraby 1299,26022 Tågarp.
Mina tankar har varit hos henne denna dag.
Sabina
söndag 7 augusti 2011
Under medeltida valv
" Gå med detta brev till Johan Pettersson.Invid klostret skall det byggas en kyrka i Vadstena. Och den skall göras av slät gärning, ödmjuk och stark."
Orden är den heliga Birgittas.
Hon står där -ödmjuk och stark - under de medeltida valven i den kyrka, som fanns upptecknad på den rulle som skickades från Rom till Vadstena byggmästare i Sverige.
Birgitta - återskapad, förverkligad,lysande framställd av en skådespelerska -står framför oss och allas huvuden böjs bakåt vid orden"av slät gärning, ödmjuk och stark". Vi ser upp mot de sköna valvenoch upplever seklerna rinna förbi - från det ögonblick på 1300-talet då beskrivningen av kyrkan "invid klostret" överlämnades - till denna skymmande augustikväll då vi får helgonets livshistoria gestaltad. Ingen scen kunde vara bättre lämpad än stengolvet framför Rosenkransaltaret, som pryder de massiva stenväggarna i Blåkyrkan.
Spelet heter "Visa mig vägen" och har blivit en vacker tradition som tack vare Ingegerd Lindarängs outtröttliga arbete kunnat framföras under några års sommarkvällar i Birgittas egen kyrka.
Men spelet som med friska sånger,skickliga clowner och enskilda vackra scener återberättar den heliga Birgittas märkliga liv har också varit på turné, bland annat på flera ställen i broderlandet Norge.I sin första version framfördes spelet under tio års tid på de medeltida platserna -kykor ovh kyrkoruiner - vid Sankta Birgittas kloster i Nådendal,Finland, Maribo,Danmark,Piirita, Estland,Gdansk, Polen samt Rom.
Vi som denna afton satt tätt tillsammans i detta vackra hörn av Blåkyrkan fängslades av de glimtar spelet gav av Sveriges största kvinna genom tiderna.Det var stort att få avsluta med ett litet tänt ljus i handen. En låga som fick uttrycka hjärtats upplevelse och tack för en skickligt gestaltad föreställning.
Tänk att få slippa applådera och i stället tända åminnelseljus!
Tack Ingegerd Lindaräng och alla medverkande
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
