Österlandets diktare

Rabindranath Tagore

diktaren från öst som erövrade väst

med sin sköna poesi

”Natten är djup, huset är tyst, fåglarnas bon ligger sänkta i sömn.

Tala till mig genom tvekande tårar, genom osäkra leenden.

,genom ljuv blygsel och smärta, ditt hjärtas hemlighet.”

Den 21 april för hundra år sedan kom den indiske diktaren Tabindranath Tagore till Sverige för att hämta Nobelpriset i litteratur som han tilldelats 1913. Svenska Akademins motivering var följande: På grund av hans dikter djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet som på ett lysande sätt införlivat hans skaldeskap i dess engelska dräkt även med den västerländska vitterheten.”

Den sistnämnda meningen syftar nämligen på att Akademin bara läst Tagore i den engelska översättningen som publicerats i England och inte på originalspråket bengali!

”Att läsa Tagore varje dag, att läsa en rad av honom, är att glömma all världens sorger och bekymmer..” har faktiskt Verner von Heidenstam skrivit i  ett exemplar av Gitanjali, den bok Tagore själv översatte till engelska och som utan att han kunnat ana det ledde till det Nobelpris han fick för hundra år sedan av Svenska Akademin.

Tagore föddes 1861 och dog 1941 – hans liv sammanföll med det engelska imperiets  tid i Indien- och redan som 17-åring besökte han England och placerades i skola i Brighton för att året därpå enrolleras i University College of London.Han var begåvad och lärde sig snabbt inte bara englska utan också franska och tyska - allt för att kunna  läsa och ta intryck av de stora poeterna.

Han växte upp i en förmögen och kulturellt känd familj i Calcutta .Litteratur och musik spelade en viktig roll för dem och inte bara  Rabindranath skrev poesi, en av bröderna var både  konstnär musiker och diktare och  en syster debuterade som Indiens första romanförfattare. Skådespel, och litterära aftnar framfördes ofta i hemmet. Tagore skrev sitt första drama, ett musikspel, vid nitton års ålder och spelade själv huvudrollen Familjen Tagores residens fungerade som ett kulturellt centrum i Kolkota, där  de publicerade egna tidningar och arrangerade workshops.

Rabindranath var fjortonde barnet och ganska bortskämd. Han avskydde att gå i skolan och fick privatundervisning Fadern tog med pojken på en resa till Himalaya, där han undervisade honom i astronomi, biologi och geologi. Tagore blev hänförd över de mäktiga snötäckta  bergmassiven , naturens skönhet och framförallt att fadern tog sig an honom och gav honom kunskaper på ett levande sätt, inte som i den tråkiga skolundervisningen.

När Tagore år 1912 vid sitt andra besök i England  kom han  till London med ett häfte fyllt av engelska översättningar från diktsamlingen Gitanjali mötte han den engelske diktaren  William Butler Yeats, som tog den till sitt hjärta och skrev ett entusiastiskt förord för den lilla boken.Tagore blev introducerad till The Royal Society of Literature  i London, där en medlem  Sturge Moore Samtidigt sig till Svenska Akademin och förde fram Rabindranath Tagore som en nobelpriskandidat. Den engelska översättningen av Gitanjali hade då kommit ut i tio upplagor i England.  För Yeats var Tagores poesi både ”överväldigande och enkel”. I förordet skrev han bland annat:

”Dessa rader kommer inte att rymmas i några vackert utgivna böcker på damernas bord, där de lojt bläddras av dem  medan de suckar  över livets meningslöshet eller att bäras av studenter för att sedan slängas undan när det verkliga livet börjar.

Nej, de kommer att i generationer nynnas på vägarna av resande och av roddare på floderna . Älskande som väntar på varandra kommer att finna en magisk klyfta i dikterna där de kan sänka sina passioner.”

”Oändligt har du skapat mig, sådant är ditt välbehag.

Detta sköra käril tömmer du åter och åter, och alltjämt fyller du

det med nytt liv.

Denna lilla flöjt av ett vassrör, har du burit över berg och dal och

andats genom det melodier evigt nya.

Vid den odödliga beröringen av dina händer, förlorar mitt lilla hjärta

sina gränser av fröjd och giver liv åt ett språk som är outsägbart.

På mina mycket små händer kommer dina  oändliga gåvor till mig.

Tidevarv förrinna och ännu skänker du i, och ännu är där rum att fylla.”

Det dröjde inte länge förrän Gitanjali hade blivit översatta till svenska  och Verner von  Heidenstam genom en vän fått lyssna till några av dikterna. Han kommenterade:

”Liksom ett urval av Goethes dikter mycket väl skulle kunna övertyga oss om Goethes storhet, även om vi inte i övrigt lärt känna hans övrig skrifter. På samma vis kan det med bestämdhet sägas om de dikter av R,Tagore som vi i somras hade vi våra händer, att vi genom dem lärde känna en av vår tids allra största skalder.

Med rörelse läste jag dem och sedan årtionden vet jag mig icke ha mött något jämförligt inom lyrisk litteratur. Det var högtidsstunder, som jag måste liknas vid att få dricka ur en frisk och klar källa.”

Hur blev då den indiske författarens poesi mottagen i Sverige? Nobelkommittén där  knappast någon hade kunskap om indisk litteratur, förklarade sig vara överraskad av hans diktning som uppfattades präglad av religiositet med inslag av mystisk fromhet. Man drog paralleller mellan Tagore och Franciskus och det skrevs beundrande  om hans lyhördhet för naturen Efter Gitanjali  kom också essayboken Sadhana  som bestod av religionsfilosofiska föreläsningarn, vilka Tagore hållit under sitt andra besök i England.

Diktare som Dan Andersson, Pär Lagerkvist och Gunnar Björling fängslades av hans poesi.

Tagore betraktades av svenskarna som en personifikation av österländsk visdom. Själv var han övertygad om att Öst och Väst skulle kunna mötas såväl i religionens som i humanismens namn.

Även om språket i Tagores dikter var religiöst var han djupt engagerad i samhällsproblemen och stod vid Gandhis sida i kampen mot det engelska kolonialväldet. Hans negativa erfarenheter från skolundervisningen när han var barn  inspirerade honom att skapa  en egen skola,” Santiniketan” , ”Frihetens boning” Barnen  gavs individuell vägledning och undervisningen kunde ofta  ske i det fria under ett träd, där  det var tillåtet att klättra också  under lektionstiden Skolan  fungerar fortfarande och har flera tusen elever. Den  är högt eftertraktad.

Han har skrivit många rörande dikter om barn och barnen i Bangladesh älskar hans dikter, lär dem utantill och sjunger dem. .Tagore var själv musiker och har tonsatt över 2000 dikter med sin musik.

“On the seashore of endless worlds the children meet.

På ändlösa världars strand är barnens mötesplats.

De bygga sina hus av sand och leker med tomma snäckor.

Med vissnade löv skapar de sina båtar och låter dem leende flyta ut på djupen

barnen leker på ändlösa världars strand...”

Nobelpriset öppnade världen för Tagore. Han blev  internationellt  känd och blev inbjuden till flera länder, höll föredrag och fick många nya vänner. Han såg Passionsspelen i Oberammergau, hörde La Traviata på La Scala i Milano, och upplevde konsten i Japan och Kina. När han efter första världskriget såg förstörelsen i Europa blev han stark fredsvän och i storstäderna anklagade han Europa för den påtagliga  materialismen.

!913 var det omöjligt att komma till Sverige på grund av den oroliga situationen i Europa som ledde till Första världskriget.  Därför var det först1921 han kom till Sverige för att hämta Nobelpriset.

Mottagandet blev kungligt- på Centralen rullades röda mattan ut  och enligt indisk sed hängdes en blomsterkrans kring hans hals, medan en svensk barnkör hyllade diktaren med sånger.

Hans resliga gestalt med det yviga håret och långa skägget gjorde intryck, han kallades en indisk sadhu, helig man, och intervjuades av många tidningar. .I Svenska Morgonbladet kritiserade Tagore den västerländska materialismen och  uppmanade västerlänningar att ”börja leva kristna liv . Bara så kan den västerländska kulturen räddas. Kristendomen är den verkliga antitesen mot den rådande materialismen, sade han i intervjun.”

Svenska Dagbladets kända skribent Märta Lindqvist beskrev mötet med Tagore i hänförda ordalag:

”Hans rörelser är ytterst få.. Stundom slår han upp ögonen och man möter blicken ur de lysande mörka ögonen, mild, vacker uttrycksfull…dragen äro rena och ädla. En renhjärtad idealist och drömmare är det intryck man får vid ett flyktigt sammanträffande med R. Tagore; det Kristusliknande i ansikte och gestalt bidrar härtill.”

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Gör att det lyser, strålande rent,

gör det vackert i mig.

Ge villighet, oh, ge ett vaket sinne,

ge oräddhet i mig.

Ge godhet, ge kraft, ge stadfasthet i ord och verk.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Förena med alla runt omkring,

fria och lös alla band.

Samla allt jag verkar och gör

i din viljas trygga hand.

Ge tveklöshet där jag går, i hjärta, själ och sinne,

ge glädjesång, ge glädjesång,

ge glädjesång i mig.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

”

I sitt sju år försenade tacktal till Svenska Akademin berättar Tagore humoristiskt och levande hur det var när han fick reda på priset:

”Jag befann mig just då i min skola Santiniketan som ni säkert hört talas om och var på väg till en skogsutflykt med några ungdomar. På vägen passerade vi ett telegrafkontor och en man kom springande med ett telegram till mig. Jag tänkte att det där kunde jag väl läsa senare men en engelsman som satt bredvid mig visste tydligen vad det handlade om och sa att jag borde läsa telegrammet med detsamma.. Så jag läste det och kunde inte tro på vad där stod. Jag tänkte att det kanske var någon missuppfattning ,att telegrafspråket inte var korrekt men till slut fattade jag det. Vad som då gjorde mig mest glad var hur stolta pojkarna och lärarna blev över den heder som bevisats den man som de själva hyste vördnad för och jag förstod att mina landsmän skulle dela den ära som jag hade undfått.

När kvällen kom satt jag ensam på terrassen och undrade hur det kom sig att mina dikter hade blivit accepterade och lovprisade av Västerlandet - trots att jag tillhörde en annan ras, skild genom hav och berg från Västerlandets barn. Och jag kan försäkra er att det inte var med några entusiastiska känslor utan snarare begrundade jag ödmjukt i mitt hjärta den stunden.

Jag mindes hur jag i min ungdom brukade bo en liten by alldeles ensam i ett båthus  nära floden Ganges . Vilda änder som på höstarna kom ner från Himalaya var mitt enda sällskap

och i min ensamhet var solskenet och det öppna landskapet som vin och vågornas kluckande talade till mig om naturens hemligheter. Jag satt där drömmande i min ensamhet och skickade mina drömmar och tankar till tidningar och tidskrifter i Calcutta.

Det var ett liv helt annorlunda än i väst. Jag vet inte om några västerländska poeter eller författare tillbringar sina ungdomsdagar i sådan total ensamhet. Jag tror inte att en sådan avskildhet skulle vara möjlig i Västerlandet….

Mot slutet av talet präglade Tagore uttrycket: ”The West has need of the East as well as the East has need of the West and time has come when they should meet.

Denna övertygelse har lett mig till att stifta en institution där studenter från väst och öst ska kunna mötas och dela kunskaper och erfarenheter. Tagore talade om vikten av enhet mellan olika raserna i Indien, davider, kastlösa, hinduer, muslimer – ”

”Vi måste finna den andliga enheten som kan förena alla. Människor är inte skapade för att strida mot varandra, tvärtom måste vi försonas och arbeta för fred. Därför har jag grundat detta universitet till vilket jag inbjuder er Skicka era studenter och lärde hit och gör detta till en gemensam institution för Österland och Västerland, en förebild och modell för  en odelad mänsklighet ”

Rabindranath är lika älskad och vördad i sitt land som Mahatma Gandhi. De två kände också varandra.

Sin kärlek till Bengalen har han uttryckt i den sång som nu är Bangladesh Nationalsång:

Jana-Gana-Mana:

Bengalens Nationalsång

av Rabindranath Tagore

Jag älskar dig, mitt gyllene Bengalen

Din luft, dina skyar är ständigt som tonen från en flöjt för mig

Om våren, o min moder, blir jag vild av hänförelse över dina mangolundar

Åh, jag bävar

Om hösten, o min moder, ser jag överallt ljuvliga leenden på risfälten

Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken känsla

Och vilken ömhet!

Vad är det för ett täcke du har brett ut vid foten av banyanträden och längs flodens stränder?

O, min moder, ord från dina läppar är som nektar för mina öron

Åh, jag skälver

Om sorgen kastar en skugga, o min moder, över ditt ansikte

fylls mina ögon av tårar.

My Bengal of gold, I love you! Forever your skies, your air set my head in tune

As it were a flute

In Spring, Oh mother mine, the fragrance from

your mangogroves makes me wild with joy

Ah, what a thrill.

In Autumn, Oh Mother mine,

In the full blossomed paddyfields

I have seen spread all over sweet smiles!

Ah, what a beauty, what shades, what affection

And what tenderness!

What a quilt have you spread at the feet of

Banyantrees and along the banks of the rivers!

O, mother mine, words from your lips are like

Nektar to my ears.

Ah, what a thrill

If sadness, Oh mother mine, casts a gloom in your face

My eyes are filled with t

”

”

 Rabindranath Tagore

diktaren från öst som erövrade väst

med sin sköna poesi

”Natten är djup, huset är tyst, fåglarnas bon ligger sänkta i sömn.

Tala till mig genom tvekande tårar, genom osäkra leenden.

,genom ljuv blygsel och smärta, ditt hjärtas hemlighet.”

Den 21 april för hundra år sedan kom den indiske diktaren Tabindranath Tagore till Sverige för att hämta Nobelpriset i litteratur som han tilldelats 1913. Svenska Akademins motivering var följande: På grund av hans dikter djup och höga syftning samt den skönhet och friskhet som på ett lysande sätt införlivat hans skaldeskap i dess engelska dräkt även med den västerländska vitterheten.”

Den sistnämnda meningen syftar nämligen på att Akademin bara läst Tagore i den engelska översättningen som publicerats i England och inte på originalspråket bengali!

”Att läsa Tagore varje dag, att läsa en rad av honom, är att glömma all världens sorger och bekymmer..” har faktiskt Verner von Heidenstam skrivit i  ett exemplar av Gitanjali, den bok Tagore själv översatte till engelska och som utan att han kunnat ana det ledde till det Nobelpris han fick för hundra år sedan av Svenska Akademin.

Tagore föddes 1861 och dog 1941 – hans liv sammanföll med det engelska imperiets  tid i Indien- och redan som 17-åring besökte han England och placerades i skola i Brighton för att året därpå enrolleras i University College of London.Han var begåvad och lärde sig snabbt inte bara englska utan också franska och tyska - allt för att kunna  läsa och ta intryck av de stora poeterna.

Han växte upp i en förmögen och kulturellt känd familj i Calcutta .Litteratur och musik spelade en viktig roll för dem och inte bara  Rabindranath skrev poesi, en av bröderna var både  konstnär musiker och diktare och  en syster debuterade som Indiens första romanförfattare. Skådespel, och litterära aftnar framfördes ofta i hemmet. Tagore skrev sitt första drama, ett musikspel, vid nitton års ålder och spelade själv huvudrollen Familjen Tagores residens fungerade som ett kulturellt centrum i Kolkota, där  de publicerade egna tidningar och arrangerade workshops.

Rabindranath var fjortonde barnet och ganska bortskämd. Han avskydde att gå i skolan och fick privatundervisning Fadern tog med pojken på en resa till Himalaya, där han undervisade honom i astronomi, biologi och geologi. Tagore blev hänförd över de mäktiga snötäckta  bergmassiven , naturens skönhet och framförallt att fadern tog sig an honom och gav honom kunskaper på ett levande sätt, inte som i den tråkiga skolundervisningen.

När Tagore år 1912 vid sitt andra besök i England  kom han  till London med ett häfte fyllt av engelska översättningar från diktsamlingen Gitanjali mötte han den engelske diktaren  William Butler Yeats, som tog den till sitt hjärta och skrev ett entusiastiskt förord för den lilla boken.Tagore blev introducerad till The Royal Society of Literature  i London, där en medlem  Sturge Moore Samtidigt sig till Svenska Akademin och förde fram Rabindranath Tagore som en nobelpriskandidat. Den engelska översättningen av Gitanjali hade då kommit ut i tio upplagor i England.  För Yeats var Tagores poesi både ”överväldigande och enkel”. I förordet skrev han bland annat:

”Dessa rader kommer inte att rymmas i några vackert utgivna böcker på damernas bord, där de lojt bläddras av dem  medan de suckar  över livets meningslöshet eller att bäras av studenter för att sedan slängas undan när det verkliga livet börjar.

Nej, de kommer att i generationer nynnas på vägarna av resande och av roddare på floderna . Älskande som väntar på varandra kommer att finna en magisk klyfta i dikterna där de kan sänka sina passioner.”

”Oändligt har du skapat mig, sådant är ditt välbehag.

Detta sköra käril tömmer du åter och åter, och alltjämt fyller du

det med nytt liv.

Denna lilla flöjt av ett vassrör, har du burit över berg och dal och

andats genom det melodier evigt nya.

Vid den odödliga beröringen av dina händer, förlorar mitt lilla hjärta

sina gränser av fröjd och giver liv åt ett språk som är outsägbart.

På mina mycket små händer kommer dina  oändliga gåvor till mig.

Tidevarv förrinna och ännu skänker du i, och ännu är där rum att fylla.”

Det dröjde inte länge förrän Gitanjali hade blivit översatta till svenska  och Verner von  Heidenstam genom en vän fått lyssna till några av dikterna. Han kommenterade:

”Liksom ett urval av Goethes dikter mycket väl skulle kunna övertyga oss om Goethes storhet, även om vi inte i övrigt lärt känna hans övrig skrifter. På samma vis kan det med bestämdhet sägas om de dikter av R,Tagore som vi i somras hade vi våra händer, att vi genom dem lärde känna en av vår tids allra största skalder.

Med rörelse läste jag dem och sedan årtionden vet jag mig icke ha mött något jämförligt inom lyrisk litteratur. Det var högtidsstunder, som jag måste liknas vid att få dricka ur en frisk och klar källa.”

Hur blev då den indiske författarens poesi mottagen i Sverige? Nobelkommittén där  knappast någon hade kunskap om indisk litteratur, förklarade sig vara överraskad av hans diktning som uppfattades präglad av religiositet med inslag av mystisk fromhet. Man drog paralleller mellan Tagore och Franciskus och det skrevs beundrande  om hans lyhördhet för naturen Efter Gitanjali  kom också essayboken Sadhana  som bestod av religionsfilosofiska föreläsningarn, vilka Tagore hållit under sitt andra besök i England.

Diktare som Dan Andersson, Pär Lagerkvist och Gunnar Björling fängslades av hans poesi.

Tagore betraktades av svenskarna som en personifikation av österländsk visdom. Själv var han övertygad om att Öst och Väst skulle kunna mötas såväl i religionens som i humanismens namn.

Även om språket i Tagores dikter var religiöst var han djupt engagerad i samhällsproblemen och stod vid Gandhis sida i kampen mot det engelska kolonialväldet. Hans negativa erfarenheter från skolundervisningen när han var barn  inspirerade honom att skapa  en egen skola,” Santiniketan” , ”Frihetens boning” Barnen  gavs individuell vägledning och undervisningen kunde ofta  ske i det fria under ett träd, där  det var tillåtet att klättra också  under lektionstiden Skolan  fungerar fortfarande och har flera tusen elever. Den  är högt eftertraktad.

Han har skrivit många rörande dikter om barn och barnen i Bangladesh älskar hans dikter, lär dem utantill och sjunger dem. .Tagore var själv musiker och har tonsatt över 2000 dikter med sin musik.

“On the seashore of endless worlds the children meet.

På ändlösa världars strand är barnens mötesplats.

De bygga sina hus av sand och leker med tomma snäckor.

Med vissnade löv skapar de sina båtar och låter dem leende flyta ut på djupen

barnen leker på ändlösa världars strand...”

Nobelpriset öppnade världen för Tagore. Han blev  internationellt  känd och blev inbjuden till flera länder, höll föredrag och fick många nya vänner. Han såg Passionsspelen i Oberammergau, hörde La Traviata på La Scala i Milano, och upplevde konsten i Japan och Kina. När han efter första världskriget såg förstörelsen i Europa blev han stark fredsvän och i storstäderna anklagade han Europa för den påtagliga  materialismen.

!913 var det omöjligt att komma till Sverige på grund av den oroliga situationen i Europa som ledde till Första världskriget.  Därför var det först1921 han kom till Sverige för att hämta Nobelpriset.

Mottagandet blev kungligt- på Centralen rullades röda mattan ut  och enligt indisk sed hängdes en blomsterkrans kring hans hals, medan en svensk barnkör hyllade diktaren med sånger.

Hans resliga gestalt med det yviga håret och långa skägget gjorde intryck, han kallades en indisk sadhu, helig man, och intervjuades av många tidningar. .I Svenska Morgonbladet kritiserade Tagore den västerländska materialismen och  uppmanade västerlänningar att ”börja leva kristna liv . Bara så kan den västerländska kulturen räddas. Kristendomen är den verkliga antitesen mot den rådande materialismen, sade han i intervjun.”

Svenska Dagbladets kända skribent Märta Lindqvist beskrev mötet med Tagore i hänförda ordalag:

”Hans rörelser är ytterst få.. Stundom slår han upp ögonen och man möter blicken ur de lysande mörka ögonen, mild, vacker uttrycksfull…dragen äro rena och ädla. En renhjärtad idealist och drömmare är det intryck man får vid ett flyktigt sammanträffande med R. Tagore; det Kristusliknande i ansikte och gestalt bidrar härtill.”

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Gör att det lyser, strålande rent,

gör det vackert i mig.

Ge villighet, oh, ge ett vaket sinne,

ge oräddhet i mig.

Ge godhet, ge kraft, ge stadfasthet i ord och verk.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Förena med alla runt omkring,

fria och lös alla band.

Samla allt jag verkar och gör

i din viljas trygga hand.

Ge tveklöshet där jag går, i hjärta, själ och sinne,

ge glädjesång, ge glädjesång,

ge glädjesång i mig.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

”

I sitt sju år försenade tacktal till Svenska Akademin berättar Tagore humoristiskt och levande hur det var när han fick reda på priset:

”Jag befann mig just då i min skola Santiniketan som ni säkert hört talas om och var på väg till en skogsutflykt med några ungdomar. På vägen passerade vi ett telegrafkontor och en man kom springande med ett telegram till mig. Jag tänkte att det där kunde jag väl läsa senare men en engelsman som satt bredvid mig visste tydligen vad det handlade om och sa att jag borde läsa telegrammet med detsamma.. Så jag läste det och kunde inte tro på vad där stod. Jag tänkte att det kanske var någon missuppfattning ,att telegrafspråket inte var korrekt men till slut fattade jag det. Vad som då gjorde mig mest glad var hur stolta pojkarna och lärarna blev över den heder som bevisats den man som de själva hyste vördnad för och jag förstod att mina landsmän skulle dela den ära som jag hade undfått.

När kvällen kom satt jag ensam på terrassen och undrade hur det kom sig att mina dikter hade blivit accepterade och lovprisade av Västerlandet - trots att jag tillhörde en annan ras, skild genom hav och berg från Västerlandets barn. Och jag kan försäkra er att det inte var med några entusiastiska känslor utan snarare begrundade jag ödmjukt i mitt hjärta den stunden.

Jag mindes hur jag i min ungdom brukade bo en liten by alldeles ensam i ett båthus  nära floden Ganges . Vilda änder som på höstarna kom ner från Himalaya var mitt enda sällskap

och i min ensamhet var solskenet och det öppna landskapet som vin och vågornas kluckande talade till mig om naturens hemligheter. Jag satt där drömmande i min ensamhet och skickade mina drömmar och tankar till tidningar och tidskrifter i Calcutta.

Det var ett liv helt annorlunda än i väst. Jag vet inte om några västerländska poeter eller författare tillbringar sina ungdomsdagar i sådan total ensamhet. Jag tror inte att en sådan avskildhet skulle vara möjlig i Västerlandet….

Mot slutet av talet präglade Tagore uttrycket: ”The West has need of the East as well as the East has need of the West and time has come when they should meet.

Denna övertygelse har lett mig till att stifta en institution där studenter från väst och öst ska kunna mötas och dela kunskaper och erfarenheter. Tagore talade om vikten av enhet mellan olika raserna i Indien, davider, kastlösa, hinduer, muslimer – ”

”Vi måste finna den andliga enheten som kan förena alla. Människor är inte skapade för att strida mot varandra, tvärtom måste vi försonas och arbeta för fred. Därför har jag grundat detta universitet till vilket jag inbjuder er Skicka era studenter och lärde hit och gör detta till en gemensam institution för Österland och Västerland, en förebild och modell för  en odelad mänsklighet ”

Rabindranath är lika älskad och vördad i sitt land som Mahatma Gandhi. De två kände också varandra.

Sin kärlek till Bengalen har han uttryckt i den sång som nu är Bangladesh Nationalsång:

Jana-Gana-Mana:

Bengalens Nationalsång

av Rabindranath Tagore

Jag älskar dig, mitt gyllene Bengalen

Din luft, dina skyar är ständigt som tonen från en flöjt för mig

Om våren, o min moder, blir jag vild av hänförelse över dina mangolundar

Åh, jag bävar

Om hösten, o min moder, ser jag överallt ljuvliga leenden på risfälten

Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken känsla

Och vilken ömhet!

Vad är det för ett täcke du har brett ut vid foten av banyanträden och längs flodens stränder?

O, min moder, ord från dina läppar är som nektar för mina öron

Åh, jag skälver

Om sorgen kastar en skugga, o min moder, över ditt ansikte

fylls mina ögon av tårar.

My Bengal of gold, I love you! Forever your skies, your air set my head in tune

As it were a flute

In Spring, Oh mother mine, the fragrance from

your mangogroves makes me wild with joy

Ah, what a thrill.

In Autumn, Oh Mother mine,

In the full blossomed paddyfields

I have seen spread all over sweet smiles!

Ah, what a beauty, what shades, what affection

And what tenderness!

What a quilt have you spread at the feet of

Banyantrees and along the banks of the rivers!

O, mother mine, words from your lips are like

Nektar to my ears.

Ah, what a thrill

If sadness, Oh mother mine, casts a gloom in your face

My eyes are filled with tears!

  

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Gör att det lyser, strålande rent,

gör det vackert i mig.

Ge villighet, oh, ge ett vaket sinne,

ge oräddhet i mig.

Ge godhet, ge kraft, ge stadfasthet i ord och verk.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Förena med alla runt omkring,

fria och lös alla band.

Samla allt jag verkar och gör

i din viljas trygga hand.

Ge tveklöshet där jag går, i hjärta, själ och sinne,

ge glädjesång, ge glädjesång,

ge glädjesång i mig.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

”

I sitt sju år försenade tacktal till Svenska Akademin berättar Tagore humoristiskt och levande hur det var när han fick reda på priset:

”Jag befann mig just då i min skola Santiniketan som ni säkert hört talas om och var på väg till en skogsutflykt med några ungdomar. På vägen passerade vi ett telegrafkontor och en man kom springande med ett telegram till mig. Jag tänkte att det där kunde jag väl läsa senare men en engelsman som satt bredvid mig visste tydligen vad det handlade om och sa att jag borde läsa telegrammet med detsamma.. Så jag läste det och kunde inte tro på vad där stod. Jag tänkte att det kanske var någon missuppfattning ,att telegrafspråket inte var korrekt men till slut fattade jag det. Vad som då gjorde mig mest glad var hur stolta pojkarna och lärarna blev över den heder som bevisats den man som de själva hyste vördnad för och jag förstod att mina landsmän skulle dela den ära som jag hade undfått.

När kvällen kom satt jag ensam på terrassen och undrade hur det kom sig att mina dikter hade blivit accepterade och lovprisade av Västerlandet - trots att jag tillhörde en annan ras, skild genom hav och berg från Västerlandets barn. Och jag kan försäkra er att det inte var med några entusiastiska känslor utan snarare begrundade jag ödmjukt i mitt hjärta den stunden.

Jag mindes hur jag i min ungdom brukade bo en liten by alldeles ensam i ett båthus  nära floden Ganges . Vilda änder som på höstarna kom ner från Himalaya var mitt enda sällskap

och i min ensamhet var solskenet och det öppna landskapet som vin och vågornas kluckande talade till mig om naturens hemligheter. Jag satt där drömmande i min ensamhet och skickade mina drömmar och tankar till tidningar och tidskrifter i Calcutta.

Det var ett liv helt annorlunda än i väst. Jag vet inte om några västerländska poeter eller författare tillbringar sina ungdomsdagar i sådan total ensamhet. Jag tror inte att en sådan avskildhet skulle vara möjlig i Västerlandet….

Mot slutet av talet präglade Tagore uttrycket: ”The West has need of the East as well as the East has need of the West and time has come when they should meet.

Denna övertygelse har lett mig till att stifta en institution där studenter från väst och öst ska kunna mötas och dela kunskaper och erfarenheter. Tagore talade om vikten av enhet mellan olika raserna i Indien, davider, kastlösa, hinduer, muslimer – ”

”Vi måste finna den andliga enheten som kan förena alla. Människor är inte skapade för att strida mot varandra, tvärtom måste vi försonas och arbeta för fred. Därför har jag grundat detta universitet till vilket jag inbjuder er Skicka era studenter och lärde hit och gör detta till en gemensam institution för Österland och Västerland, en förebild och modell för  en odelad mänsklighet ”

Rabindranath är lika älskad och vördad i sitt land som Mahatma Gandhi. De två kände också varandra.

Sin kärlek till Bengalen har han uttryckt i den sång som nu är Bangladesh Nationalsång:

Jana-Gana-Mana:

Bengalens Nationalsång

av Rabindranath Tagore

Jag älskar dig, mitt gyllene Bengalen

Din luft, dina skyar är ständigt som tonen från en flöjt för mig

Om våren, o min moder, blir jag vild av hänförelse över dina mangolundar

Åh, jag bävar

Om hösten, o min moder, ser jag överallt ljuvliga leenden på risfälten

Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken känsla

Och vilken ömhet!

Vad är det för ett täcke du har brett ut vid foten av banyanträden och längs flodens stränder?

O, min moder, ord från dina läppar är som nektar för mina öron

Åh, jag skälver

Om sorgen kastar en skugga, o min moder, över ditt ansikte

fylls mina ögon av tårar.

My Bengal of gold, I love you! Forever your skies, your air set my head in tune

As it were a flute

In Spring, Oh mother mine, the fragrance from

your mangogroves makes me wild with joy

Ah, what a thrill.

In Autumn, Oh Mother mine,

In the full blossomed paddyfields

I have seen spread all over sweet smiles!

Ah, what a beauty, what shades, what affection

And what tenderness!

What a quilt have you spread at the feet of

Banyantrees and along the banks of the rivers!

O, mother mine, words from your lips are like

Nektar to my ears.

Ah, what a thrill

If sadness, Oh mother mine, casts a gloom in your face

My eyes are filled with tears!

  

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Gör att det lyser, strålande rent,

gör det vackert i mig.

Ge villighet, oh, ge ett vaket sinne,

ge oräddhet i mig.

Ge godhet, ge kraft, ge stadfasthet i ord och verk.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

Förena med alla runt omkring,

fria och lös alla band.

Samla allt jag verkar och gör

i din viljas trygga hand.

Ge tveklöshet där jag går, i hjärta, själ och sinne,

ge glädjesång, ge glädjesång,

ge glädjesång i mig.

Öppna mitt sinne, gör att det blommar,

det innersta i mig.

”

I sitt sju år försenade tacktal till Svenska Akademin berättar Tagore humoristiskt och levande hur det var när han fick reda på priset:

”Jag befann mig just då i min skola Santiniketan som ni säkert hört talas om och var på väg till en skogsutflykt med några ungdomar. På vägen passerade vi ett telegrafkontor och en man kom springande med ett telegram till mig. Jag tänkte att det där kunde jag väl läsa senare men en engelsman som satt bredvid mig visste tydligen vad det handlade om och sa att jag borde läsa telegrammet med detsamma.. Så jag läste det och kunde inte tro på vad där stod. Jag tänkte att det kanske var någon missuppfattning ,att telegrafspråket inte var korrekt men till slut fattade jag det. Vad som då gjorde mig mest glad var hur stolta pojkarna och lärarna blev över den heder som bevisats den man som de själva hyste vördnad för och jag förstod att mina landsmän skulle dela den ära som jag hade undfått.

När kvällen kom satt jag ensam på terrassen och undrade hur det kom sig att mina dikter hade blivit accepterade och lovprisade av Västerlandet - trots att jag tillhörde en annan ras, skild genom hav och berg från Västerlandets barn. Och jag kan försäkra er att det inte var med några entusiastiska känslor utan snarare begrundade jag ödmjukt i mitt hjärta den stunden.

Jag mindes hur jag i min ungdom brukade bo en liten by alldeles ensam i ett båthus  nära floden Ganges . Vilda änder som på höstarna kom ner från Himalaya var mitt enda sällskap

och i min ensamhet var solskenet och det öppna landskapet som vin och vågornas kluckande talade till mig om naturens hemligheter. Jag satt där drömmande i min ensamhet och skickade mina drömmar och tankar till tidningar och tidskrifter i Calcutta.

Det var ett liv helt annorlunda än i väst. Jag vet inte om några västerländska poeter eller författare tillbringar sina ungdomsdagar i sådan total ensamhet. Jag tror inte att en sådan avskildhet skulle vara möjlig i Västerlandet….

Mot slutet av talet präglade Tagore uttrycket: ”The West has need of the East as well as the East has need of the West and time has come when they should meet.

Denna övertygelse har lett mig till att stifta en institution där studenter från väst och öst ska kunna mötas och dela kunskaper och erfarenheter. Tagore talade om vikten av enhet mellan olika raserna i Indien, davider, kastlösa, hinduer, muslimer – ”

”Vi måste finna den andliga enheten som kan förena alla. Människor är inte skapade för att strida mot varandra, tvärtom måste vi försonas och arbeta för fred. Därför har jag grundat detta universitet till vilket jag inbjuder er Skicka era studenter och lärde hit och gör detta till en gemensam institution för Österland och Västerland, en förebild och modell för  en odelad mänsklighet ”

Rabindranath är lika älskad och vördad i sitt land som Mahatma Gandhi. De två kände också varandra.

Sin kärlek till Bengalen har han uttryckt i den sång som nu är Bangladesh Nationalsång:

Jana-Gana-Mana:

Bengalens Nationalsång

av Rabindranath Tagore

Jag älskar dig, mitt gyllene Bengalen

Din luft, dina skyar är ständigt som tonen från en flöjt för mig

Om våren, o min moder, blir jag vild av hänförelse över dina mangolundar

Åh, jag bävar

Om hösten, o min moder, ser jag överallt ljuvliga leenden på risfälten

Vilken skönhet, vilka skuggor, vilken känsla

Och vilken ömhet!

Vad är det för ett täcke du har brett ut vid foten av banyanträden och längs flodens stränder?

O, min moder, ord från dina läppar är som nektar för mina öron

Åh, jag skälver

Om sorgen kastar en skugga, o min moder, över ditt ansikte

fylls mina ögon av tårar.

My Bengal of gold, I love you! Forever your skies, your air set my head in tune

As it were a flute

In Spring, Oh mother mine, the fragrance from

your mangogroves makes me wild with joy

Ah, what a thrill.

In Autumn, Oh Mother mine,

In the full blossomed paddyfields

I have seen spread all over sweet smiles!

Ah, what a beauty, what shades, what affection

And what tenderness!

What a quilt have you spread at the feet of

Banyantrees and along the banks of the rivers!

O, mother mine, words from your lips are like

Nektar to my ears.

Ah, what a thrill

If sadness, Oh mother mine, casts a gloom in your face

My eyes are filled with tears!

Midvinter

Drar upp rullgardinen och ser ett nätverk av vita grenar framför fönstret. Äppelträdet har bytt ut sina rosa blommor mot vinterns snöbollar.Ängsliga pip hörs. Mesarna söker picka genom den frusna  snön för lite föda.
Men snälla nån då - flyg till vårt fågelbord. Magdalena har just fyllt på. Om inte rådjuret kommer igen och nafssr i sig allt. Fick n fin bild av henne i går med lyftat huvud spanande och lyssnande. Synd att jag inte kan föra över bilden från min mobil...
När jag ser de små vinterfåglarna fladdra omkring i det gamla äppelträdet minns jag en vacker dikt av Bo Bergman som jag valde  till Förordet i  boken om Mariauppenbarelser:(Jungfru Maria Skriftserie nr 9, 1993)

Maria du höga av paradis,
Guds moder kära,
dig ske pris och ära

Varför går du i snö och is
här vid frusna vatten?
-Jag måste ta vara på
alla de fåglar små
som frusit ihjäl under natten.

Så tog hon dem upp i sin famn
och lovade Herrens namn
det heliga som betvingar
döden för Kristi skull.
Och plötsligt kom det ett kvitter här
och ett kvitter där
-tills hela rymden stod full
av sång och vingar.

"Bo Bergman har i sin dikt tecknat en nordiskt skön bild av vad som kunde hända om Maria, Guds Moder, i synlig gestalt skulle gästa oss här i vårt land.
Många av världens länder har hon besökt. Hon har visat sig i mänsklig gestalt för barn med sinnen öppna för det övernaturliga. Hon har kommit i tider och till länder där tron frusit till is och människornas kärlek kallnat. Och barnen har fått bli hennes budbärare. Oförskräckta och trofasta har de upprepat vad de fått höra. Och då har det gått som i dikten när Maria värmde de frusna fåglarna i sin famn - det blev " ett kvitter här och ett kvitter där - tills hela rymden stod full av sång och vingar" En vallfartsort hade uppstått, en trosbrand flammat och tänt människors frusna hjärtan...."

Jag vill återge ett annat citat från första sidan av boken:

"Jag började undra vad som skulle hända om kosmos inte vore en öken och dess skönhet inte en mask eller förvillelse - när ett underbart möte ägde rum i Dresden...Den himmelska drottningens ögon genomborrade min själ. Jag grät av glädje och ändå av förtvivlan och dessa tårar smälte isen i min själ."
Sergius Bulgakov om sitt första möte med Rafaels Sixtinska Madonna.

Jag kallade min bok: ETT UNDERBART MÖTE"

En dag att minnas

Förintelsen har fått ett namn: Raoul Wallenberg. I år firas första gången Raoul Wallenbergdagen den27 augusti. Nu på söndag har vi minnesdagen för Förintelsens offer och den dagen förknippar vi speciellt med Wallenberg.

Det finns ett annat namn som väntar på sin dag: Folke Bernadotte. Som vice ordf. för Svenska  Röda Korset tog han i krigets slutskedet djärvt kontakt med SS chefen  Himmler, ansvarig för koncentrationslägren. Han  begärde att få hämta skandinaviska fångar från Auschwitz, Ravensbrück och andra läger. Med de ”Vita Bussarna” lyckades han rädda 15000 fångar. Kanske Oscar Schindler också  förtjänar en dag för att minnas att det aldrig är för sent att låta samvetet tala? Den framgångsrike industrimannen räddade fler än tusen judiska fångar genom att ge dem arbete i sin fabrik.

Raoul Wallenberg som förra året skulle ha fyllt 100 år, var diplomaten som tvingades in i en hjälteroll på grund av sitt samvete. Han inte bara stämplade pass för brinnande livet utan körde omkring i Budapest, hejdade Gestapo, stoppade tåg, drog ut fångar, gav dem skydddspass och räddade tiotusentals ungerska och andra judar från förintelsen.

Omänsklighet tycks väcka mänsklighet. Inför uppenbara orättvisor  föds oanat mod och hjältar föds. Detta upptäckte Brian Palmer, amerikansk student som började notera vardagens hjältar i nyhetsmedia. I år kan vi varje dag läsa om 365 av  dem i Raoul Wallenbergkalendern som Forum för Levande Frihet gett ut inför år 2013.

Vita Bussarna kom i maj 1945 till Sverige med överlevande fångar från många koncentrationsläger, de flesta mycket sjuka. Flera led av dysenteri och tuberkulos och fördes till sjukhus. Ett läger upprättades för en grupp  katolska polacker på Visingsö. I Jönköping fanns ingen katolsk kyrka. En präst kallades från Norrköping. Det första fröet till den katolska församlingen i Jönköping såddes, när Jozepha Konarska, som överlevt Auschwitz, inbjöd prästen att fira mässa i sitt hem i Bankeryd i mars 1946. De katolska polackerna utgjorde då den första lilla församlingskärnan. Deras historier fick jag långt senare ta del av.

När Röda Korset hade avslutat sin räddningsaktion tog Folke Bernadotte genast kontakt med det då nystartade IM. Han bad ordföranden  Britta Holmström ordna ett hem för rehabilitering av de kvinnor som ville återvända till sina hemländer. IM förvärvade då en prästgård i Småland. Det blev Vrigstadhemmet, som öppnades i juli 1946.

När jag ett decennium senare var journalist på Smålands Allehanda blev Förintelsen levande för mig genom många reportagebesök på Vrigstadhemmet. Här fanns Irena Jaworowycz, bibliotekarien i Warszawa, aktiv i polska Caritas. Hon hjälpte fångar i Kawiakfängelset, men hamnade själv där och deporterades  sedan till Auschwitz. Hon var med i den hemska dödsmarschen mot Ravensbrück i februari. Hennes rum i Vrigstad var fyllt av böcker, hon delade med sig av kunskaper och mod.

Bland de många berättelser jag bär med mig från dessa år handlar en om både hat och försoning. Dessa kvinnor hade lidit svårt av nazisterna. En polsk grevinna som fått ett rehabarbete i skoverkstaden uttryckte ofta hatet med häftiga ord och hammarslag. När IM också öppnade hemmet för flyktingar från Berlin vägrade hon ta kontakt. ”Men en dag, berättade dåvarande föreståndaren Margit Rahm, ”frågade jag om hon ville göra ett par skor åt en liten tysk flicka. Hon hade ju själv förlorat sina barn i kriget. Men nej, det var omöjligt. Tills hon en dag kom med skorna: De ska flickan ha, sa hon Och ett leende lyste upp hennes bittra ansikte. Hennes inre kamp var slut. Hon var försonad.”

Det är så jag skulle önska att vi mindes denna  dag. Inte det omänskliga våldet utan den möjliga försoningen. Inte hatet men hjältemodet. Det som namnet Raoul Wallenberg står för.

Ett minne blott...

c.




Man får så många märkliga julhälsningar. Jag har förskonats från tomtar, Jag har fått min beskärda del av änglar, glitter och den heliga familjen! På Twitter delar bekanta och obekanta med sig av sina julfiranden. Den ene gör änglar i snön, den andra gymnastiserar, Instagram tas flitigt i bruk. Bibeln citeras ofta och retweetas för dem som missat dagens bibelord.

Roligare är det på mailen. Där flödar vidarebefordrade julhälsningar från andra länder. En video har spelat in ett varuhus där stressade kunder plötsligt hör en ensam sopran bryta fram i myllret av röster. Vad sjunger hon? Var är hon? Kameran glider från våning till våning. Människor lyssnar, börjar le, någon faller in i sången. Den kan vi ju: “O come all ye faithful oh come let’s adore him, Christ the lord! ” Det blir Julallsång i varuhuset någonstans i Amerika och jag tänker på Hoppets Torg i lördags, där vi också sjöng i den kyliga kvällen tillsammans gamla svenska julpsalmer som alla kunde. Hur kommer det sig att alla kan? Eller är det bara en äldre generation som kan? Den som haft förmånen att både i skola och i kyrka varje år få sjunga Nu tändas tusen juleljus och Stilla Natt?



I en norsk Julehilsen dyker upp en tomte upp och säger att ingenting är för sent, vare sig att ge en julklapp, skriva ett julkort eller dela med sig av sina gåvor. Ja, man behöver inte ge en gåva, det räcker med en hälsning! ”För du vet inte om nästa jul kommer…

.”Julen är som en ”dyp brunn och julepynt blir bare verdifull når den är blitt gammel. Hentet ned fra loftet vher eneste år litt falmet for vhert år som går men verd sin vekt i minnet.”



I boken ”Och de skyndade till Betlehem” berättar baronessan Johanna von Herzogenberg om sin barndoms jul i byn Trebitsch. Redan på Sankt Nikolaus dag började man ta fram krubban med alla figurer från vinden.

Också jag tog ner kartongen från vinden med alla figurer och den stora krubban med mossan sparad från förra året. Mössen har varit på besök, men kamelerna och fåren, lejonen och herdarna är oskadda.

. När jag sakta vecklade upp pappret kring den förste herden blev jag som ett barn i byn Trebitsch och börjar fundera över vad dom gjort under vintern däruppe på vinden. Jag placerar herden en bit utanför stallet. Fåren och lammen placerar jag mellan en panter och ett lejon för det står skrivet: ”Då skall vargar bo tillsammans med lamm och pantrar ligga tillsammans med killingar.” Jes 11.

Men var är Josef? Är det han som böjer knä? Nej, den har en herdeväska över axeln, Josef står rak ,honom ställer jag längst in i stallet. Maria känner man igen, den enda kvinnan i hela skaran av figurer, knäböjande framför krubban, som skall vara tom tills juldagsmorgon gryr då Jesus ska födas.

På en särskild bricka får De heliga tre Konungarna stå med sitt följe av slavar från Nubien som leder kameler fint skurna i Betlehem, De får inte komma fram förrän till Trettondagen med sina slitna gåvor av guld, rökelse och myrra. Men den 6 januari träder de fram livs levande i Jönköping på Hoppets Torg i glänsande dräkter från Spira fast utan kameler. Kaspar kommer från Nigeria som sig bör. Det blir ett kort och vackert skådespel, som redan blivit tradition i Jönköping.

Sedan stängs portarna till ”Krubba på Stan”, min krubba bärs upp på vinden med alla figurerna inpackade i gamla tidningspapper. Brasan släcks, vardagen kommer åter. Och Julen 2012 blir ännu ett vackert minne

Min bror och jag

Vi brevväxlade hela livet. Nu har jag fått hans sista brev.

27 SEPT.2012

"Min lilla finaste syster!
Nu äntligen börjar jag skriva på det brevpapper du så omtänksamt sänt mig!!
Det känns som en glipa av liv öppnats, när medvetandet om skrivandet ljusnade.

Det är fortfarande halvskymd morgon och eklöven utanför fönstren börjar gulna. Jag hinner inte med.
I taket snurrar fortfarande makligt den mobil Ulla gjort av teckningar från både Udden och Blidö.
Jag vet inte om rummet här på vårdhemmet är detsamma som när jag senast skrev till dig. Nu är det fyllt av mina egna målningar från vår sista våning på Trestegsgatan. Ulla och Sverker har fäst dem levande på väggarna runt mig:. Hans Hermansson, Lars Holmqvist o Bertil Almlöf lyfter vår tunga vakenvärld....

Nyss ringde Lalla sitt "Gomorron" från sitt rum en trappa ner. Verkligheten ljusnade....

En liten glimt av min verklighet blev det kanske?Ditt brevpapper lockade- ja, kanske lockar!

KRAMAR!
BERTIL"

Jag önskar jag kunde scanna in hans namnteckning och den lustiga handstilen, som han en gång lärde sig på Zilliakuska skolan i Helsingfors, en  spretig blandning av tryck och skrivbokstäver som var ganska lättläst..

Det har blivit många hundratals brev genom alla år, som  finns att läsa i Liljedahlska släktarkivet i Linköping.  där jag deponerat mina brevpärmar.. Men outplånade minnen av bror min susar och brusar i mitt inre, nu när jag sett honom livs levande för sista gången här på jorden.

Minns du Bertil hur vi låg skavfötters i en koj i båten Oihonna på väg till drömlandet Sverige från Finland, när vi var små? Kommer du ihåg när vi stod på däck,du i en brunrutig liten kappa med armen beskyddande över din alltför livliga lillasyster, som bara ville springa omkring och titta in överallt på den spännande båten?

Vi var på väg till Morfars Ekenäs. Där samlades vi ett dussintal kusiner i flera villor kring vår stiliga Morfar och Mormor som alltid gick med paraply mot solen. Vi lekte och du var som äldste kusinen främst i alla lekar, vare sig det var indianer som skrämde gamla tanter eller varningar mot Svarta gubben på dasset. En gång var du nära att drunkna. Jag stod på Undantagets veranda och gallskrek men Inga.Lill, vår barnsköterska,fick tag i dig sista gången ditt huvud dök upp ur vågorna.
Vi blev förälskade: du i Mojsan vår grannflicka, jag i Rune, som kom med en ros till min 13-åsdag ridande på en häst!
Många år senare sökte du upp Morfars trädgårdsmästare,Swedberg, så typiskt för ditt varma intresse för människor och historia.

Kommer du ihåg tvåvånmingssängen i barnkammaren på Tölögatan 6 i Helsingfors, där vi bodde i den nybyggda vackra prästgården intill Olaus Petrikyrkan? Du har naturligtvis glömt hur du retades med mig genom att hänga huvudet över kanten och låtsas kräkas  så att jag skyndade mig upp och kom med en potta för att hjälpa dej och du bara gapskrattade. Usch då, Bertil, inte får man göra så!

Mamma hade mött Oxfordrörelsen och ville lära oss barn att ha "stillastund"! Jag minns hur vi satt där med penna och anteckningsbok och stirrade på de fyra absoluten: ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. Jag fingrade på en sidenfrans på duken  som hängde ner från mammas runda bord. Bertil satt tyst. Plötsligt slängde han pennan och anteckningsboken i golvet, reste sig upp i sin tioåriga längd och ropade: "Jag kan inte höra Gud så länge INGRID sitter där". !
Det var slutet på våra gemensamma stilla stunder i mammas förmak!

Men jag var inte heller snäll. I gymnasiet  blev  du  kvarsittare och vi hamnade i samma latinklass. Det betydde att vi måste dela  böcker, vilket blev ett prov på ömsesidigt tålamod..En dag hade Bertil tagit latinboken och jag kom för sent  för att ha den. Då passade jag på att slita den ur hans hand just när läraren kom in i klassen. Bertil slog mig i huvudet med boken  och jag skrek,varpå läraren gav Bertil skulden för bråket som egentligen var mitt fel.

Vi tog inte studenten samma dag utan du och andra pojkar som skulle in i det militära fick ta studenten senare. .
Bertil blev inte flygare utan beslöt sig för att läsa till lärare i Uppsala. Det var faktiskt mamma som visat våra brev för en grafolog på besök i Nyköping, som upptäckt Bertils pedagogiska begåvning och rekommenderat läraryrket. Min bana som journalist och kulturskribent hade han också förutsett!

Jag hade redan etablerat mig i Uppsala på Östgöta Nation och tog raskt ledningen över min storebror! Vi hyrde en tvårummare på Johannesgatan 1 och tillbringade några härliga år tillsammans. På nationsdanserna upptäckte jag Bertils dansbegåvning. Vi dansade så mycket och ofta att folk som inte kände oss trodde vi var förlovade.
På gymnasiet i Nyköping hade vi startat en kristen skolförening och nu fortsatte vi med vårt kristna engagemang genom att bli söndagsskollärare i Vaksala, dit vi cyklade varje söndagsmorgon.
Som extra roligt tyckte vi det var att  också öppna en dansskola för några professorsfamiljers barn, bland annat blev Monica och Göran Palm våra elever.
Pappa Samuel Palm var direktor för r Samariterhemmet och när vi var panka och hungriga brukade vi ringa på hos familjen just vid middagstid och glatt förvånade bli inbjudna att dela familjemiddagen. Som om vi inte visste att de just då skulle äta middag!

Sen skildes våra vägar. Du blev socialist och jag fortsatte den kristna vägen som under många år genom MRA (nu Initiatives of Change) ledde mig först till Caux i Schweiz och sedan ut i andra länder. Vi försökte påverka varandra utan större framgång. Jo, en gång lyckades jag få dej att besöka Caux. Anledningen var att jag i en "stilla stund" fått klart för mig att jag varit alltför dominant och bestämmande under våra Uppsalaår och bad dej Bertil förlåta det. Ja, du blev ju förvånad över denna förändring hos din lillasyster, tog tåget och for till Caux för att se om den höll i verkligheten.. Det blev en kort sejour i Moralisk upprustnings fotspår, sen tog socialismen och den nya skolpedagogiken över.

Men breven fortsatte att strömma mellan dej, Bertil och mej! Från Amerika, från England,Schweiz, Tyskland etc. Och du svarade!

På Femtitalet bodde du i Nässjö med Lalla.Ni hade gift er en vinterdag i Vreta klosters kyrka och ni fick många barn. Jag jobbade i Jönköping på Smålands Allehanda och åkte med min lilla blåa Morris Minor varje weekend till Nässjö för att hälsa på.
Jag minns att jag hade synpunkter på er fria barnuppfostran-Jag tänkte att så skulle minsann inte jag fostra mina barn..Men jag hade inga, var inte gift och hade bestämt mig för att jag skulle bli"världens bästa ogifta faster Sabina".
Så blev det inte utan ni blev bjudna på både bröllop, dop och släktträffar till oss i Ölmstad.

På somrarna möttes vi på Udden,  först med P som "gammelfarfar", sedan då vi  vi ärvt  den tillsammans.   Jag kom dit med mina tre små, du med dina fem. Pa fick en så vacker död den 19 juni 1971.Och begravningsdagen 4 juli låg sjön stilla och spegelblank när vi rodde över för att fara till Målilla kyrka. På kyrkogården står den stora stenen med namn på några av Pas bröder. Att läsa dem och höra deras historier  ,sa Lalla en gång, var som att höra en isländsk drapa.Det var skimrande rimfrost när vi kom för att lägga ner Mas kista i samma jord 1985. Du brukade alltid plocka blommor från Udden på Pas födelsedag den 21 juni.Nu får dina söner lägga dit de första tussilagon på din födelsedag den 19 mars..

Jag blev så glad när Sverker skickade denna festliga bild av dej Bertil  när du styr ut på Uddensjön och vinkar till oss! Just sådan var du- på väg, uppmuntrande, frisk och glad..

Dina handskrivna brev fortsatte att komma alla åren, decennium efter decennium., trots telefon och mail. Som pressekreterare i IM fick jag återigen många utlandsresor och rapporterade inte bara till tidningar och hem utan också till dej, Bertil..

Det var alltid roligt att ringa dej. Din entusiasm var uppfriskande. Ja, till och med de senaste samtalen liksom breven fanns den där porlande friskheten kvar. Den som bar dej genom hela livet och som gjorde dej till en så god lärare.
För bara en månad sen träffade jag en kvinna i Stockholm som frågade mig: Har inte du en bror som heter Bertil?
Javisst, sa jag lite undrande.
Åh, sa hon och la handen på hjärtat. Han var min lärare. Han var så underbar.Jag glömmer honom aldrig"
Hon hette Viola och hade gått i skolan i Nässjö - för fyrtio år sedan!
Jag berättade det för Bertil. Kommer du ihåg?
Javisst, sa han och skrattade litet...
Vilket underbart budskap att få, just när man är på väg att sluta ..
.
Bertil gjorde det den 10 november ,omgiven av hustru och tre av sina fem barn

Må du vila i frid och må det evig ljuset lysa för dig,.
din lillasyster
Ingrid

Sabina