En dag att minnas

Förintelsen har fått ett namn: Raoul Wallenberg. I år firas första gången Raoul Wallenbergdagen den27 augusti. Nu på söndag har vi minnesdagen för Förintelsens offer och den dagen förknippar vi speciellt med Wallenberg.

Det finns ett annat namn som väntar på sin dag: Folke Bernadotte. Som vice ordf. för Svenska  Röda Korset tog han i krigets slutskedet djärvt kontakt med SS chefen  Himmler, ansvarig för koncentrationslägren. Han  begärde att få hämta skandinaviska fångar från Auschwitz, Ravensbrück och andra läger. Med de ”Vita Bussarna” lyckades han rädda 15000 fångar. Kanske Oscar Schindler också  förtjänar en dag för att minnas att det aldrig är för sent att låta samvetet tala? Den framgångsrike industrimannen räddade fler än tusen judiska fångar genom att ge dem arbete i sin fabrik.

Raoul Wallenberg som förra året skulle ha fyllt 100 år, var diplomaten som tvingades in i en hjälteroll på grund av sitt samvete. Han inte bara stämplade pass för brinnande livet utan körde omkring i Budapest, hejdade Gestapo, stoppade tåg, drog ut fångar, gav dem skydddspass och räddade tiotusentals ungerska och andra judar från förintelsen.

Omänsklighet tycks väcka mänsklighet. Inför uppenbara orättvisor  föds oanat mod och hjältar föds. Detta upptäckte Brian Palmer, amerikansk student som började notera vardagens hjältar i nyhetsmedia. I år kan vi varje dag läsa om 365 av  dem i Raoul Wallenbergkalendern som Forum för Levande Frihet gett ut inför år 2013.

Vita Bussarna kom i maj 1945 till Sverige med överlevande fångar från många koncentrationsläger, de flesta mycket sjuka. Flera led av dysenteri och tuberkulos och fördes till sjukhus. Ett läger upprättades för en grupp  katolska polacker på Visingsö. I Jönköping fanns ingen katolsk kyrka. En präst kallades från Norrköping. Det första fröet till den katolska församlingen i Jönköping såddes, när Jozepha Konarska, som överlevt Auschwitz, inbjöd prästen att fira mässa i sitt hem i Bankeryd i mars 1946. De katolska polackerna utgjorde då den första lilla församlingskärnan. Deras historier fick jag långt senare ta del av.

När Röda Korset hade avslutat sin räddningsaktion tog Folke Bernadotte genast kontakt med det då nystartade IM. Han bad ordföranden  Britta Holmström ordna ett hem för rehabilitering av de kvinnor som ville återvända till sina hemländer. IM förvärvade då en prästgård i Småland. Det blev Vrigstadhemmet, som öppnades i juli 1946.

När jag ett decennium senare var journalist på Smålands Allehanda blev Förintelsen levande för mig genom många reportagebesök på Vrigstadhemmet. Här fanns Irena Jaworowycz, bibliotekarien i Warszawa, aktiv i polska Caritas. Hon hjälpte fångar i Kawiakfängelset, men hamnade själv där och deporterades  sedan till Auschwitz. Hon var med i den hemska dödsmarschen mot Ravensbrück i februari. Hennes rum i Vrigstad var fyllt av böcker, hon delade med sig av kunskaper och mod.

Bland de många berättelser jag bär med mig från dessa år handlar en om både hat och försoning. Dessa kvinnor hade lidit svårt av nazisterna. En polsk grevinna som fått ett rehabarbete i skoverkstaden uttryckte ofta hatet med häftiga ord och hammarslag. När IM också öppnade hemmet för flyktingar från Berlin vägrade hon ta kontakt. ”Men en dag, berättade dåvarande föreståndaren Margit Rahm, ”frågade jag om hon ville göra ett par skor åt en liten tysk flicka. Hon hade ju själv förlorat sina barn i kriget. Men nej, det var omöjligt. Tills hon en dag kom med skorna: De ska flickan ha, sa hon Och ett leende lyste upp hennes bittra ansikte. Hennes inre kamp var slut. Hon var försonad.”

Det är så jag skulle önska att vi mindes denna  dag. Inte det omänskliga våldet utan den möjliga försoningen. Inte hatet men hjältemodet. Det som namnet Raoul Wallenberg står för.