Broderligt utsträckta händer

Den 1 september 1939 var en klar höstdag med frisk vind,lätt gulnande björkar och klarblå himmel. Det doftade äpplen i trädgården. Jag minns den dagen. Som nybliven gymnasist var jag fylld av framtidsdrömmar, energi och livsglädje. Jag hade tillbringat halva sommaren i Tyskland hos en professorsfamilj i Thüringen och kommit hem fylld av beundran för Hitler och allt"gott han gjort för Tyskland". Så sa mina jämnåriga tyska vänner. Och hur kunde jag ana något annat? Vad visste de egentligen,omgivna av intensiv propaganda i Hitlerjugend?
Jag hade mött hårt motstånd från familjen. Alla försökte övertyga mig om motsatsen till vad jag hört och sett. Min morbror,min morfar, pappa,mina bröder. Alla var ursinniga över att jag inte begripit, inte genomskådat. Men hur kan en fjortonåring se klart?
De förstörde mina trevliga minnen tyckte jag.
Just denna kväll med höstljuset i övre hallen i prästgården satt vi samlade hela familjen när pappa satte på radion och kvällsnyheterna meddelade krigsutbrottet.
Kanske var han den ende i familjen som verkligen förstod vad som skulle hända? Han hade varit officer under första världskriget och mindes utryckningen,stämningen, något han ofta återberättat för oss barn.
Det blev skymning och vi satt tysta, skakade. Sverige var ju ett så litet land, så isolerat, vi barn var så naiva, levde i en ganska enkel värld jämfört med det nutida mångkulturella Sverige och hela det förfärande världskriget och efterkrigstiden bakom oss. I dag ser vi en värld med ständiga krig uppblossande omkring oss utanför våra gränser.
Ändå minns jag dessa timmar som ödestunga, den 1 september 1939.

Rapport visade en kort glimt från Westerplatte i Gdansk, där det tyska anfallet kom.Allting hade ju egentligen börjat den 23 augusti, då Stalin hade initierat den s.k. Ribbentrop-Molotov pakten, som beslutat att Tyskland och Ryssland inte skulle angripa varandra men också att de skulle dela på bytet efter kriget, vilket ju skedde.
Vilken hemsk lögnaktig tillställning.
Även om Polens premiärminister tolkade sitt folks(och sina egna) känslor mot Ryssland tyckte jag det var olämpligt att kasta hat och bitterhet över minnesdagen. Då framträdde Putin betydligt ödmjukare när han helt kort erkände:Ja, detta har vårt land gjort."
Men jag mindes en viktigare händelse. Det var när Polens ärkebiskop kardinal Stefan Wyszinski under Andra Vatikankonciliet( 1962-65) skrev ett brev till de tyska biskoparna och inbjöd dem att delta i tusenårshögtiden av Polens kristnande 1966 i Jasna Gora..De hade ju i Rom suttit sida vid sida under konciliet. Så här stod det i brevet bl.a:

"I denna allmänt kristna och samtidigt mycket humanitära anda sträcker vi ut våra händer mot Er från det snart avslutade konciliets bänkar, ger Er vår förlåtlse och ber om förlåtelse...och först om Ni-de tyska biskoparna och konciliets fäder...broderligt fattar våra utsträckta händer kan vi med lugnt samvete fira vårt millenium på ett helt kristet sätt."

Kanske var det denna försonande gest som inspirerade Berlins borgmästare Willy Brandt att några månader senare företa sin försoningsresa till Polen och vid platsen där ghettoten gång funnits be det polska folket om förlåtelse.

Elva år efter millenniefesten kom Wyszinski till Tyskland och förrättade en mässa i det forna koncentrationslägret Dachau där tusentals polska präster hade lidit martyrdöden.

Dessa möten av försoning får inte glömmas. Man hade önskat att mer av försoning hade fått prägla minnefirandet, hur smärtsamt det än är att komma ihåg den mänskliga och kulturella förödelse som inleddes just detta datum, Första september för 70 år sedan.


Sabina