Det blev isande kallt - som vanligt! Blåsten, torkan och kylan gjorde att det blev eldningsförbud i hela länet. Så där stod vi och stirrade på den präktiga rishögen, som skulle bränna bort vintern och med sina flammor hälsa våren välkommen.
En liten inhägnad eld sprakade och sände försiktiga rökdofter för att åtminstone försöka likna den stora brasan.
Kören samlade sig kring" Vintern rasat ut bland våra fjällar" med sin underbara refräng:
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne.
Sen var det dags för vårtalet:
Våren är det svenskaste av allt. Californiens eviga sol må vara hur underbar som helst. Men kommer mars och april har man där tröttnat på solen . Då viskar man för sig själv:
”Intet är som väntans tider
Ingen maj en dager sprider som den klarnande april”
Våren sjunger långsamhetens lov. Våren handlar om väntan. Den dröjer
Varför kommer den inte?.
Kanske vi älskar den för att den är så svårfångad. Så obestämd, så osäker
Det droppar tungt och vått.!
Så känns de första tecknen
Just det ljudet – dropparna från taken inger hopp
Medan vi går där i snöslasket hoppas vi som Abraham
som drog ut från sitt land utan att veta vart han skulle komma..
I tro väntar vi i det kala februarilandskapet på att döda knoppar ska svälla och slå ut, att den risiga marken ska förvandlas
till en matta av gnistrande vitsipps stjärnor
Hur kan vi tro på något sådant?
Pessimisten inom oss säger:
”Det kommer snö igen.
Det blir aldrig vår
vi kommer att stå frysande vid valborgselden i år.
Jag minns väl hur vi frös i fjol”.
Men en kväll , det är den 25 mars
Ser jag nymånens bleka båge på himlavalvet
Jag ser den som ett tecken!
Kvällen kan vara mörk och kall ännu i mars
Inte ens talgoxen har inlett sin entoniga sång
Det finns andra vårar man minns:
Ute i världen påg gick det kalla kriget. Tungt vilade ockupationens förtryck över Östeuropa. Men där började det sjuda- som i naturen – längtan efter frihet. Så var det i Prag 1968, när Pragvåren bröt ut och tiotusentals människor samlades kring frihetsbaneren på stadens torg. De vågade tro på befrielsen men vi i väst svek dem och ryska stridsvagnar krossade för ytterligare 20 år deras drömmar om våren.
Det är historia nu liksom den vinterdag då Lech Walesa 1980 vågade bryta förtryckets makt i Polen när han steg fram och talade för skeppsvarvsarbetarna i Gdansk och blev inte bara Polens utan hela världens symbol för frihetens obändiga kraft i människosjälen eller när de första stenarna bröts loss ur Berlinmuren 1989. Det var tydliga vårtecken av annat slag som vi ofta glömmer medan vi lyssnar efter” trastens sång i furuskogens lunder”
Visst är dessa händelser att likna vid det som sker i naturen – plötsligt, oförmodat - inför våra ögon: Visst gör det ont när knoppar brister/ varför skulle annars våren tveka..?…
Det finns ett evighetsperspektiv över våren. Och det har på ett oförglömligt sätt gestaltats av Rune Lindström i Himlaspelet, som de senaste femtio åren framförts i Dalarna. Några strofer ur spelet om” En väg som till Himla bär”
får avsluta mina reflektioner om våren här i Ölmstad. Scenen är som hämtad från det gamla Sverige, Ölmstads by för hundra år sedan.
Huvudpersonen Mats ligger för döden och har gripits av vånda, när han tänker på sitt liv som han förspillt i sus och dus.
Kurbitsmålaren påminner honom om hans ungdom:
Minns du byn, där vägen slutar,
Gamla,gråa härbresknutar,
Nötta näversúlors tramp i magert land?
Minns du Mor vid spiselhällen,
Drängarna i sommarkvällen,
Som gå tigande i vädd och käringtand?
Minns du barken,
svart i kosten?
Minns du marken,
Järnnattsfrosten?
Yxans skaft , som du har slipat med din hand`
Mats svarar:
Det luktar sälg.
Det smälter.
Det blir vår.
Det blir så klart i luften och i skyn.
Och nu går far till svedjorna och sår.
Jag vill gå hem!
Jag längtar hem till byn!
Det är väl vår?
Det droppar.
Det är tö-
Kurbitsmälaren svarar:
Det är för sent nu, Mats, för du ska dö.
Då kommer Gammel Jerk(Djävulen och skriker till honom)
Nu ska du gå till Helvete!
Nu ska jag flå dig levande!
Nu är det slut på lust och lek!
Nu är du Satans stek!
Mats morskar upp sig och svarar:
Hå, det var värst vad du tar i!
Du gapar sta’ så en kan bli
ordentligt skrämd och blek.
Gammel Jerk svarar:
Hur jag än bär mig åt
Och lockar med ståt
Och rosor och gyllene kalvar,
Hur jag tigger och ger,
Hur jag hotar och ber
-finns det ingen som tar mig på allvar.
Herrens Ängel kommer med bud:
Pust och ångest vikit dädan.
Är du redo att gå hädan
Lugnt och trösterikt på bönders enkla vis?
Är du luttrad, ren och skriftad,
Att bli fäst vid jord oh griftad,
Må du gå i frid till mildan paradis!
Mats reser sig upp. Han ser sitt barndoms hem bortom grinden och säger med bävan:
Är det vår i himmelriket?
Står det hästhovar i diket?
Hör jag själaringning hemma i vår by?
Herren Gud på porten gläntar,
Vinkar åt mig, ler och väntar.
Och jag nalkas på en snövit sommarsky!
Efter frusna applåder viskade vice ordöranden till mej: Nu ska vi sjunga Du gamla du fria
och vår gamla nationalsång ljöd dämpat ut över nejden medan ljusballonger steg mot höjden
Det var högtidligt och vackert.
Som det skall vara en svensk valbordsmässoafton!
Sabina
En liten inhägnad eld sprakade och sände försiktiga rökdofter för att åtminstone försöka likna den stora brasan.
Kören samlade sig kring" Vintern rasat ut bland våra fjällar" med sin underbara refräng:
Snart är sommarn här i purpurvågor
guldbelagda azurskiftande
ligga ängarne i dagens lågor
och i lunden dansa källorne.
Sen var det dags för vårtalet:
Våren är det svenskaste av allt. Californiens eviga sol må vara hur underbar som helst. Men kommer mars och april har man där tröttnat på solen . Då viskar man för sig själv:
”Intet är som väntans tider
Ingen maj en dager sprider som den klarnande april”
Våren sjunger långsamhetens lov. Våren handlar om väntan. Den dröjer
Varför kommer den inte?.
Kanske vi älskar den för att den är så svårfångad. Så obestämd, så osäker
Det droppar tungt och vått.!
Så känns de första tecknen
Just det ljudet – dropparna från taken inger hopp
Medan vi går där i snöslasket hoppas vi som Abraham
som drog ut från sitt land utan att veta vart han skulle komma..
I tro väntar vi i det kala februarilandskapet på att döda knoppar ska svälla och slå ut, att den risiga marken ska förvandlas
till en matta av gnistrande vitsipps stjärnor
Hur kan vi tro på något sådant?
Pessimisten inom oss säger:
”Det kommer snö igen.
Det blir aldrig vår
vi kommer att stå frysande vid valborgselden i år.
Jag minns väl hur vi frös i fjol”.
Men en kväll , det är den 25 mars
Ser jag nymånens bleka båge på himlavalvet
Jag ser den som ett tecken!
Kvällen kan vara mörk och kall ännu i mars
Inte ens talgoxen har inlett sin entoniga sång
Det finns andra vårar man minns:
Ute i världen påg gick det kalla kriget. Tungt vilade ockupationens förtryck över Östeuropa. Men där började det sjuda- som i naturen – längtan efter frihet. Så var det i Prag 1968, när Pragvåren bröt ut och tiotusentals människor samlades kring frihetsbaneren på stadens torg. De vågade tro på befrielsen men vi i väst svek dem och ryska stridsvagnar krossade för ytterligare 20 år deras drömmar om våren.
Det är historia nu liksom den vinterdag då Lech Walesa 1980 vågade bryta förtryckets makt i Polen när han steg fram och talade för skeppsvarvsarbetarna i Gdansk och blev inte bara Polens utan hela världens symbol för frihetens obändiga kraft i människosjälen eller när de första stenarna bröts loss ur Berlinmuren 1989. Det var tydliga vårtecken av annat slag som vi ofta glömmer medan vi lyssnar efter” trastens sång i furuskogens lunder”
Visst är dessa händelser att likna vid det som sker i naturen – plötsligt, oförmodat - inför våra ögon: Visst gör det ont när knoppar brister/ varför skulle annars våren tveka..?…
Det finns ett evighetsperspektiv över våren. Och det har på ett oförglömligt sätt gestaltats av Rune Lindström i Himlaspelet, som de senaste femtio åren framförts i Dalarna. Några strofer ur spelet om” En väg som till Himla bär”
får avsluta mina reflektioner om våren här i Ölmstad. Scenen är som hämtad från det gamla Sverige, Ölmstads by för hundra år sedan.
Huvudpersonen Mats ligger för döden och har gripits av vånda, när han tänker på sitt liv som han förspillt i sus och dus.
Kurbitsmålaren påminner honom om hans ungdom:
Minns du byn, där vägen slutar,
Gamla,gråa härbresknutar,
Nötta näversúlors tramp i magert land?
Minns du Mor vid spiselhällen,
Drängarna i sommarkvällen,
Som gå tigande i vädd och käringtand?
Minns du barken,
svart i kosten?
Minns du marken,
Järnnattsfrosten?
Yxans skaft , som du har slipat med din hand`
Mats svarar:
Det luktar sälg.
Det smälter.
Det blir vår.
Det blir så klart i luften och i skyn.
Och nu går far till svedjorna och sår.
Jag vill gå hem!
Jag längtar hem till byn!
Det är väl vår?
Det droppar.
Det är tö-
Kurbitsmälaren svarar:
Det är för sent nu, Mats, för du ska dö.
Då kommer Gammel Jerk(Djävulen och skriker till honom)
Nu ska du gå till Helvete!
Nu ska jag flå dig levande!
Nu är det slut på lust och lek!
Nu är du Satans stek!
Mats morskar upp sig och svarar:
Hå, det var värst vad du tar i!
Du gapar sta’ så en kan bli
ordentligt skrämd och blek.
Gammel Jerk svarar:
Hur jag än bär mig åt
Och lockar med ståt
Och rosor och gyllene kalvar,
Hur jag tigger och ger,
Hur jag hotar och ber
-finns det ingen som tar mig på allvar.
Herrens Ängel kommer med bud:
Pust och ångest vikit dädan.
Är du redo att gå hädan
Lugnt och trösterikt på bönders enkla vis?
Är du luttrad, ren och skriftad,
Att bli fäst vid jord oh griftad,
Må du gå i frid till mildan paradis!
Mats reser sig upp. Han ser sitt barndoms hem bortom grinden och säger med bävan:
Är det vår i himmelriket?
Står det hästhovar i diket?
Hör jag själaringning hemma i vår by?
Herren Gud på porten gläntar,
Vinkar åt mig, ler och väntar.
Och jag nalkas på en snövit sommarsky!
Efter frusna applåder viskade vice ordöranden till mej: Nu ska vi sjunga Du gamla du fria
och vår gamla nationalsång ljöd dämpat ut över nejden medan ljusballonger steg mot höjden
Det var högtidligt och vackert.
Som det skall vara en svensk valbordsmässoafton!
Sabina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar