Kvällsdikt

Om två timmar går solen ned.
Kvällshimlen förbereder avskedet och rosafärgade moln flyger förbi bakom svarta tallar.
Jag ser ut genom fönstret i skrivstugan och tar en paus från det evig letandet.
I går samlade jag material ,fäste hop med en vit klämma för att ta med till vårt sammanträde
Men var la jag bunten? Har letat utan att hitta.

Värre var dock att jag tog på mig en regnrock,stoppad mobilen i fickan och gick ut.
När jag skulle ta fram den oumbärliga mobilen var den inte där. Bara ett stort hål.
Lagom för en svart mobil att slinka igenom.
Jag började leta. Hämtade en räfsa och drog genom gräset.
Lånade en ficklampa och banade väg från stugan till huset.
Ingen mobil
Trött accepterade jag förlusten med ett svagt hopp att morgonljuset skulle avslöja gömstället.
I stället var det ett välkomnande pip inne i skrivstugan som väckte hoppet om ett återseende.
Just det. Här hade jag stoppat ner mobilen och här hade den glidit ut genom hålet.

Jag hade mumlat den känd frasen: Tony,Tony, turn around
Something is lost and must be found.
riktad till den helige Antonius, som sägs ha förmåga att få folk att hitta saker

Hade han hjälpt mig eller var allt bara ett tecken på mitt eviga slarv?
Nej- det var naturligtvis en påminnelse om mitt beroende av "den där leksaken" som Gunnar brukar säga. Tekniken har erövrat vardagen. små pip och ivrigt klickande på bokstäver för att hålla konversationen i gång med vänner har ersatt det lugna telefonsamtalet, det stillsamma brevskrivandet, de mänskliga mötena.

Jag tar fram Gunnar Ekelöfs "Sent på jorden",( nummer 200 av Första upplagan) och citerar

"blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

Blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnen leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingens hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler.

"Det är möjligt, skriver Folke Isaksson i en kommentar, att framtiden(om den inträffar)kommer att betrakta Gunnar Ekelöf som den störste lyrikern på svenska under detta århundrade."
Dikten skrevs 1932.
Han kanske var den störste på 1900-talet, men vi fick en stor diktare och nobelpristagare på det tjugonde århundradet. Tomas Tranströmer!

Godafton kära vänner!

Sabina

Höstens tid

"Tiden kommer till oss", skriver Margareta Melin i en ny dikt och tankebok och eftersom det gått fyra månader sedan jag sist skrev i min blogg vill jag bara se framåt- även om det ha varit en händelserik sommar.

Nu är det höst "när alla grindar står öppna mot alla hagar..."
Äpplen faller ner i den röda lövmassan.Solen lockar ut ett och annat bi från kupan, solen går upp sent och ner tidigt.

Snart är det Alla Helgons dag och JP excellerar i reportage om döden.
Behövs det verkligen? Vi lever ju alla mer eller mindre nära den ovälkomna gästen. I somras förlorade vi vår kära vän Birgitta Wetterheim, som insjuknade just när hon kommit hem från vandringen på Inkaleden. Det blev hennes avsked till livet.Så djärvt och vackert!
I går fick vi bud att vår granne Annas mamma hastigt avlidit i samma sjukdom. För några veckor sedan var vi i Vadstena på syster Willibrordas begravning och en månad tidigare tog vi farväl av syster Teresia Nu är där bara åtta birgittanunnor i det ärevördig klostret, dit saliga moder Elisabeth Hesselblad kom 1935 fylld av sin kallelsen att väcka minnet av Sveriges stora helgon Birgitta till liv.

Varje gång vi får ett dödsbud säger vi: Må hon vila i frid. Må det eviga ljuset lysa för henne.
Och på kyrkogårdarna brinner nu många ljus för gravens frid.
Det är vackert.
Jag vill gå till Tant Hanna Lindqvists grav på kyrkogården i Ölmstad och tända ett ljus. Hon mötte oss när vi kom till Ölmstad för 56 år sedan.Tant Hanna var kokerska och hade tjänat i fem prästfamiljer. Hon hade sett Gunnar som barn och hon blev självklart också vår kokerska, lärde mig mycket genom åren.Nu vilar hon i frid!

Tomas Tranströmer skriver "ett långt brev till de döda
på en maskin som inte har färgband bara en horisontstrimma
så orden bultar förgäves och ingenting fastnar."

Frid och allt gott
önskar
Sabina

23 juli

Sommaren 1958 var lika varm som i år. Mest låg jag på Vätterstranden, badade och fick idéer till trevliga reportage. Jag jobbade då på Smålands Allehanda. Jag var Sabina. Precis som Yvonne i dag. Alla läser henne. Hon skriver varje dag. Om kultur, om personligheter, minnen.Hon kåserar och heter då Elvira. Där framställer hon sig en smula töntig,handfallen, som det alltid händer saker. Sabina skrev inte alltid om sig själv. Jag hade en bror i Nässjö med fyra barn. När jag besökte dem kom jag alltid tillbaka med en påse full av historier. Jag älskade att skriva om barn...Det blev mina kåserier!

Well - det var inte om sommaren 1958 jag skulle skriva utan om min första resa till Vadstena.
Jag var ju som de flesta svenskar. Visste att det fanns ett kloster i Vadstena. Och tog det djärva steget att ringa dit för att få intervjua abbedissan.

Jag minns med vilken bävan jag ringde på dörren, steg in och mötte den första nunnan i mitt liv.
Det skulle vara intressant att i dag läsa artikeln jag skrev.
Tyvärr är den arkiverad i vårt släktarkiv i Linköping- och den finns naturligtvis också i en tjock pärm av Smålands Allehanda.
Men jag gör mig inget besvär. Jag minns emellertid med viss stolthet det brev jag fick av abbedissan, som fått läsa min artikel i förväg. Hon skrev nämligen att hennes förtroende för journalistkåren hade ökat, att jag tydligen begripit allt och kunnat skriva en trovärdig artikel.

I går var jag i Vadstena igen. 
Det var den 23 juli och är en dag jag sällan missar. Den heliga Birgittas himmelska födelsedag.Hon dog nämligen den 23 juli 1373 i Rom.Det har också blivit  den stora pilgrimsdagen för Vadstena och dessutom  dagen för Societas Sanctae Birgittas festgudstjänster i Blåkyrkan.

Så många minnen under dessa valv! Processioner, sånger, predikningar, tideböner.  Jag hör ännu den jublande psalmsången "I himmelen, i himmelen, där Herren Gud själv bor..".och  ser i minnet hur portarna öppnas och kvällssolen flödar in över stengolvet medan skaran sjungande drar sig ut från katedralen till det gröna gräset  där  karolinergravarna  med bronskorsen minner om en annan tid, medan vi fortsätter:" hur härlig bliver sällheten, hur outsägligt stor, där ansikte mot ansikte jag Herren Sebaot får se..."

Detta är avslutningen på SSB:s completorium - men i går stannade jag inte så länge.

Ibland har  jag bott  på pilgrimscentrum för att få vara med om den tidiga Laudes i Blåkyrkan- flera år har jag varit med om Societas vandring från Vadstena till Birgittas och Ulfs hem, Ulfåsa,  vid sjön Boren,  vid vars ruiner  vi firat Mässa - Vackra minnen som bildar en ljuvlig blomsterkrans kring den 23 juli i Vadstena..

I går fick vi besöka en döende syster, som fått sitt sista sjukrum i  klostrets biskopsrum och tog emot oss med strålande ansikte. En syster som under snart sextio år varit birgiittanunna och tjänat klostret med både händer och konstnärlighet. Många är de finurliga teckningar som pryder anslag och brevpapper,kort och inte minst vackra ikoner hon åstadkommit.
Det fanns ingen sorg kring hennes bädd, snarast glädje och 
hoppfullhet.
Kanske blir det så när man är nära himmelens port -" som står öppen ock för mig"

Ett lysande föredrag av musikvetaren Karin Strinnholm Lagergren om birgittaklostrens gregorianska mässång bjöds oss  vid den traditionella sexten i Blåkyrkan med rika musikillustrationer.

Och över pilgrimsstaden föll  hela denna dag rikligt med brännande solsken.Låt oss mötas i Vadstena nästa år den 23 juli!
Sabina

.

Peace unto you

När jag häromdagen läste Jesu utsändningstal i Lukas 10, fastnade jag för det här:
"När ni kommer in i ett hus, så säg först:Frid över detta hus.Och om där b or en fridens man skall den frid ni kommer med bli kvar hos honom;annars skall den vända tillbaka till er."(vers 6)

Åren rullade tillbaka. Jag befann mig som ung och nybliven mamma i vårt hus Rosenlund. Prosten Olle Thulin kom in genom dörren. Han såg sig leende omkring och jag minns att han sa något om att det känns när det finns ett litet barn i huset. Hans leende utstrålade frid. Och när besöket var över stannade friden kvar hos oss.

Jag mindes det gamla paret Winqvist på Lyckås. De kom med stillsam ro och frid, särskilt Anna Winqvist. Robert var jägare så det blev mest jägarprat, men Anna Winqist var stillsam och moderlig, en fridens kvinna.

Och det märkliga paret Schäffer som bar med sig svåra erfarenheter från Hitlers Berlin men i sina personligheter var präglade av judisk vishet och inre frid.

Våra dörrar har öppnats för så många och friden har övervintrat trots kalla kårar av ofrid, som tyvärr ofta drar in i fridens boningar.
Så spännande det var när den katolske prästen pater Gerhard, passionist från England och pater Patrick, passionist från Irland besökte oss.D et blev högtid och det blev mycket skratt och humor och härliga berättelser från nya områden för oss båda.

Vårt hem består mest av möbler från den stora 12 rums- prästgården i Nyköping, som tömdes mellan oss tre syskon när pappa pensionerats några veckor efter vårt bröllop. När Ma kom hit första gången utropade hon förtjust: Oh, det är som en liten prästgård. 
Och genom mina journalistiska kontakter med det kyrkliga livet i Jönköping kom det också ganska ofta att bli en samlingsplats för ortens prästpar, Thulins och Bredins. De förde med sig inte bara den där friden som Jesus lovade utan också många roliga historier, som vi båda, prästbarn själva, kände igen från vår barndoms prästgårdar.

Det är tyvärr inte så vanligt att man önskar varandra frid. Men när jag en gång skulle åka till Berlin med en grupp pingstvänner för att göra reportage möttes jag av ett varmt:"Frid syster" och tyckte att det var som en riktig apostolisk hälsning. 

Den helige Paulus skrev alltid i sina brev: "Nåd och frid från Gud Fadern och Kristus Jesus vår frälsare."
Och friden följde med till de nya församlingarna.

Vår gästbok är fylld av vackra ord och tacksamma beskrivningar av fika, mat och samtalsämnen..Ibland har jag lyckats fotografera  våra gäster och klistrat in bilderna i gästboken. Deras ansikten utstrålar glädje och deras besök har nästan alltid  efterlämnat en doft av frid. Så har de kunnat bidra till att hålla friden levande i vårt hem.

Jesus fortsätter sedan  till lärjungarna i Lukas 10 med en trevlig uppmaning:Stanna sedan i det huset och ät och drick vad som bjuds...
Och jag minns en irländsk hälsning, som bjöd friden att komma till det dukade bordet...
Det gör den förresten alltid med varje måltids bordsbön.

Frid med er alla som läser denna blogg

önskar Sabina

Fyra påvar.Två helgon

Det var så stort. Den 27 april 2014 helgonförklarades två påvar samtidigt. Båda har lämnat spår i historien: Johannes XXIII, som startade Andra Vatikankonciliet. Johannes Paulus II som öppnade världen för Kyrkan och med sin erfarenhet av kommunismen var delaktig i att störta Berlinmuren och skapa ett enat Europa med öst och väst. En diktare på Petri stol. En ungdomspåve, som initieradeVärldsungdomsdagens tradition. Nästa år skall den hållas i Krakow där han en gång var ärkebiskop!

Påve Franciskus firade helgonförklaringsmässan. Påve Benedikt,numera emeritus, stod ödmjukt vid sidan och deltog.Mötet mellan de två levande påvarna var hjärtligt.

Media svämmade över och människor delade med sig av sina minnen. Johannes Paulus hade ju besökt Sverige, talat i Globen,firat Mässa i Uppsala. I år firades en mässa vid en minnessten som markerade påvebesöket för 25 år sedan.

Också jag hade något att berätta om mina möten med den nu helgonförklarade påve Johannes Paulus :

Mitt första minne av påven Johannes Paulus II var när jag såg pater Woiciech slå kullerbytta och hjula i entrén till Sankt Franciskus kyrka i Jönköping.

" Vi har fått en polsk påve, frustade han. och runt honom stod en krans av jublande polacker. Det var den 16 oktober 1978. Jag var inte ens katolik då men brukade besöka den katolska kyrkan ibland. Året därpå skulle jag resa till Polen för att göra research för en bok om det polska helgonet och martyren Maximillian Kolbe. Jag hade planerat att fara i juni. Samtidigt med påven, vars första utlandsresa gick till hans hemland. Pater Woichiech varnade mig. Då kommer du bara att följa påven, sa han och glömma allt om Kolbe. Jag reste en vecka senare.

Det blev ändå en minnesvärd resa. I varje gathörn, i varje skyltfönster, i varje kyrka mötte jag Karol Woytola. I Warszawa fick jag veta att han predikat i Sankta Annas kyrka. I Krakow fick jag utpekat balkongen där han stått och sjungit med studenterna. I Auschwitz fick jag knäböja på samma plats som han böjt knä.Den polske påven  blev min en vägvisare till det katolska Polen.

Det skulle bli fler möten.

På den tiden turnerade jag med musikspelet "Visa mig vägen" Vi blev inbjudna till Polen och framförde spelet, som handlade om den heliga Birgitta, i Birgittakyrkan i Gdansk. Sångtexterna översattes skickligt av en församlingsmedlem, Jadwiga Sliwa.

Vi blev inbjudna till Rom och Birgittinernas generalabbedissa Madre Tekla Famiglietti ordnade ett möte med påven .

Medan vi väntade på honom i en av salarna i Vatikanen fick jag en idé: Vi sjunger Balladen på polska, viskade jag till kören, som drog i gång. Då kom Johannes Paulus.

Häpet höjde han huvudet, log, satte sig ned och började stampa med foten i takt med den taktfasta melodin.

"Jag trodde jag skulle möta en svensk grupp, sa han till Madre Tekla, när han möttes av våra inlärda polska hälsningar. Han såg på oss, han log mot oss, han hälsade på oss och tog i hand!.

Nästa möte som jag minns var inte jag med, däremot min son Johannes. Det var när påven avbröt sin rundtur i Frankrike  i Lyon och gjorde en avstickare till närbelägna Taizé

Sjutusen ungdomar stod samlade när Johannes Paulus anlände i bil på grund av den täta dimman.

"Jag kommer som en pilgrim, sa han, och som en pilgrim stannar jag en stund och dricker av den friska källan." Och han påminde om påve Johannes XXIII :s spontana ord när broder Roger första gången kom till Rom: "Ah, Taizé, that little Springtime…" och fortsatte vänd mot broder Roger och bröderna: "Jag hoppas att Herren kommer att bevara er som en blommande vår och att ni förblir enkla i evangeliets glädje och ert öppna broderskap"

Innan det korta besöket var över hade han gett ett gott handslag till alla bröder, som kunde skicka hem var sin bild av mötet med Johannes Paulus II, som nu på söndag blir upptagen i de heligas skara.

Jag tar fram Czeszlaw Milosz diktsamling DET, Brombergs 20049 där han skrev ett Ode till Johannes Paulus åttionde födelsedag och citerar sista strofen:

Du är med oss nu och därför alltid med oss.

Då kaosets krafter ger sig till känna,

sanningssägarna förskansar sig i kyrkorna

och bara tvivlarna håller på sin tro,

skall ditt porträtt i vårt hem dagligen minna om

vad en människa förmår  och hur helighet verkar.

(övers. Anders Bodegård)

 Om jag kunde skulle jag scanna bilden av vårt möte. För det blev fotograferat. Och naturligtvis hade jag med mig en bunt  av min  tidning Jungfru Maria, som jag då gav  till påven och lyckades också hälsa honom på polska: med en inövad fras:

Pochwalony Jesus Christus, vilket betyder Lovad vare Jesus Kristus och är en traditionell hälsning kristna emellan i Polen.

Påven svarade på polska..

Sabina.

Martyrernas tid

Kejsar Diocletianus, 300-talet, har många liv på sitt samvete. Han förföljde kristna med samma energi som Stalin och martyrerna blev många.Många martyrdagar finns i den katolska kalendern. Men när jag läser tidskriften Open Doors får jag veta att också i dag dödas kristna för sin tro. Kristna är faktiskt den största grupp av förföljda i världen i dag. 
Det är farligt att vara kristen, även om Marcus Birro gärna gör sig själv till martyr för det spott och spe han får utstå i media. Men han är inte död än. Alltså ingen martyr.Den glorian vill jag ta ifrån honom.

I maj månad kan vi läsa om två soldater i den romerska armén som fick uppleva avrättningen av några kristna. Imponerade av deras ståndaktighet och tro sökte de sig till de kristna och blev döpta. Kejsaren tålde inga kristna soldater i sin armé varför  Nereus och Achilleus fick följa de dödade martyrernas spår.

Pankratius var en ung föräldralös gosse som med sin morbror kom till Rom och blev kristen. Morbrodern dog en naturlig död men Pankratius fängslades och fördes till kejsaren.
Denne blev gripen av gossens ungdom och försökte med vänliga ord få honom att förneka sin nyvunna tro.Men ack nej. Här mötte han på ungdomligt motstånd och i vrede lät han avrätta 14åringen. Detta hände år 304 på Via Aurelia, där det nu finns en kyrka till den unge martyrens minne.

Han var bara 14 år. Men  för någon tid sedan läste jag om  ännu en yngre martyr.Adam var bara 6 år,  den förfärliga dagen för några år sedan  när muslimer härjade i en katolsk kyrka i Irak. Adam sprang omkring fullkomligt orädd  och försökte hejda soldaterna.Han ropade med hög röst:" Stopp. Låt bli. Skjut inte."
Mördarna blev irriterade på pojken och försökte hota honom. Han blev inte rädd.Men till slut blev också han dödad. 

Jag minns också en annan avrättning som jag läste om i media. Det var tre unga kristna män i Syrien som avkrävdes sin tro men vägrade. Inför en skrikande hop muslimska  rebeller halshöggs de.

Man frågar sig: Har jag det modet? Älskar jag Kristus tillräckligt för att hellre dö än förneka?

På mitt bord ligger ännu en diger bok som jag vill rekommendera och som har gripit mig djupt.Boken Gud är röd,Narinförlag,2013, är skriven av den kinesiske författaren, både poet och musiker, Liao Yiwu. Han  berättar hur kristendomen överlevt både Mao och kulturrevolutionen ,förföljelser,arresteringar, avrättningar,koncentrationsläger.
 De har evangeliserat, döpt, bildat församlingar, byggt kyrkor, hållit ut i omänsklig tortyr , ständigt bedjande.En av dem står i dag staty utanför Westminster Abbey i London, där tio martyrer hedrats med var sin skulptur som en påminnelse om den tro som övervunnit världen.

Om denna bok skrev nobelpristagaren  Liu Xiaobo:

"Hans väv av berättelser visar en triumferande historia om en livaktig kyrka som växer mot alla odds.Det är en rörande hyllning till Kinas modiga trosgestalter, som visar att en totalitär regim inte kan kontrollera allt som finns i människans hjärta."

Sabina


  

Ordet som erövrar

Kan någon förstå varför jag blev så fascinerad av Pussy Riot att jag till och med köpte boken i stället för att låna den? 
Jag är ju verkligen inte feminist. Jag gillar inte avklädda bröst  och reagerar häftigt mot blotta tanken på att vanhelga koret i en kristen kyrka. 
Och ändå sitter jag här med den tjocka boken av den ryska journalisten och författaren Masha Geshen, som tidigare skrivit en avslöjande bok om Putin. Boken om Pussy Riot. 
Titeln "Ord kan krossa betong" fängslade mig. Jag har arbetat med ord hela mitt liv. Jag vet att ord har makt. Med ord kan du få mänskor att gråta, skratta, stå upp och marschera. Ja, visst är det sant att ord också kan krossa betong!

Masha Gessen har gjort sig möda att personligen möta Nadezjda Tolikonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samusevits. Hon har träffat dem i Moskva, i hemmen och på kaféer, ja åkt femtio mil till fångvårdsanstalten i Mordovien för att ge trovärdiga porträtt av gruppen som skakade om en hel värld efter tre minuters sång och dans i Frälsarkatedralens kor i Moskva!

Varför har hon gjort så stora ansträngningar, skrivit en så omständlig bok?
Därför att hon fascinerats av flickornas" mod, kreativitet och aktivism i ett av världens mäktigaste länder".

Pussy Riot hade inte hållit på med sina konstperformances särskilt länge.
De hade dansat och sjungit på busstak, tunnelbanetorn och torg. De hade skrivit fula  och oanständiga visor och melodierna var knappast värda en nolla på en Melodifestival. 
Men de väckte uppmärksamhet och de framförde tankar som folket bar på.De var antiputin och antimedvedev och därför gick de hem!

I Frälsarkatedralen sjöng de:

Heliga Guds Moder,
fräls oss från Putin!

De blev kända som ett antiputinistiskt,feministiskt punkband i hela Moskva och resultatet kunde bara bli ett enda: arrestering, häktning, rättegång och fängelsedom.

Tar jag in det jag läser? Jag halkar förbi det oanständiga, jag gillar inte det queeriga, jag avskyr allt det omoraliska- och ändå fascineras jag av modet, skaparkraften, viljan att förändra.

Förändra till vad?
Här saknas en vision. De har inga värderingar som skulle kunna skapa en ny värld, ingen tro som skulle hjälpa människor till förvandling.
Där är det stopp.

Jag kan ju inte resa till Moskva och sätta mig på ett kafé och berätta om hur man kan förvandla världen!

Kära Pussy Riot. Om bön kan förändra era hjärtan och visa er strålande visioner av hur ett nytt Moskva skulle kunna se ut - då vill jag sända en stormflod av böner till Guds Moder av det heliga Ryssland: Be för Pussy Riot. Tänd en eld i deras hjärtan. Låt den Helige Ande drabba dem nu på pingstdagen.

Det som hände i Jerusalem kan också hända i Moskva!

Sabina