Broderligt utsträckta händer

Den 1 september 1939 var en klar höstdag med frisk vind,lätt gulnande björkar och klarblå himmel. Det doftade äpplen i trädgården. Jag minns den dagen. Som nybliven gymnasist var jag fylld av framtidsdrömmar, energi och livsglädje. Jag hade tillbringat halva sommaren i Tyskland hos en professorsfamilj i Thüringen och kommit hem fylld av beundran för Hitler och allt"gott han gjort för Tyskland". Så sa mina jämnåriga tyska vänner. Och hur kunde jag ana något annat? Vad visste de egentligen,omgivna av intensiv propaganda i Hitlerjugend?
Jag hade mött hårt motstånd från familjen. Alla försökte övertyga mig om motsatsen till vad jag hört och sett. Min morbror,min morfar, pappa,mina bröder. Alla var ursinniga över att jag inte begripit, inte genomskådat. Men hur kan en fjortonåring se klart?
De förstörde mina trevliga minnen tyckte jag.
Just denna kväll med höstljuset i övre hallen i prästgården satt vi samlade hela familjen när pappa satte på radion och kvällsnyheterna meddelade krigsutbrottet.
Kanske var han den ende i familjen som verkligen förstod vad som skulle hända? Han hade varit officer under första världskriget och mindes utryckningen,stämningen, något han ofta återberättat för oss barn.
Det blev skymning och vi satt tysta, skakade. Sverige var ju ett så litet land, så isolerat, vi barn var så naiva, levde i en ganska enkel värld jämfört med det nutida mångkulturella Sverige och hela det förfärande världskriget och efterkrigstiden bakom oss. I dag ser vi en värld med ständiga krig uppblossande omkring oss utanför våra gränser.
Ändå minns jag dessa timmar som ödestunga, den 1 september 1939.

Rapport visade en kort glimt från Westerplatte i Gdansk, där det tyska anfallet kom.Allting hade ju egentligen börjat den 23 augusti, då Stalin hade initierat den s.k. Ribbentrop-Molotov pakten, som beslutat att Tyskland och Ryssland inte skulle angripa varandra men också att de skulle dela på bytet efter kriget, vilket ju skedde.
Vilken hemsk lögnaktig tillställning.
Även om Polens premiärminister tolkade sitt folks(och sina egna) känslor mot Ryssland tyckte jag det var olämpligt att kasta hat och bitterhet över minnesdagen. Då framträdde Putin betydligt ödmjukare när han helt kort erkände:Ja, detta har vårt land gjort."
Men jag mindes en viktigare händelse. Det var när Polens ärkebiskop kardinal Stefan Wyszinski under Andra Vatikankonciliet( 1962-65) skrev ett brev till de tyska biskoparna och inbjöd dem att delta i tusenårshögtiden av Polens kristnande 1966 i Jasna Gora..De hade ju i Rom suttit sida vid sida under konciliet. Så här stod det i brevet bl.a:

"I denna allmänt kristna och samtidigt mycket humanitära anda sträcker vi ut våra händer mot Er från det snart avslutade konciliets bänkar, ger Er vår förlåtlse och ber om förlåtelse...och först om Ni-de tyska biskoparna och konciliets fäder...broderligt fattar våra utsträckta händer kan vi med lugnt samvete fira vårt millenium på ett helt kristet sätt."

Kanske var det denna försonande gest som inspirerade Berlins borgmästare Willy Brandt att några månader senare företa sin försoningsresa till Polen och vid platsen där ghettoten gång funnits be det polska folket om förlåtelse.

Elva år efter millenniefesten kom Wyszinski till Tyskland och förrättade en mässa i det forna koncentrationslägret Dachau där tusentals polska präster hade lidit martyrdöden.

Dessa möten av försoning får inte glömmas. Man hade önskat att mer av försoning hade fått prägla minnefirandet, hur smärtsamt det än är att komma ihåg den mänskliga och kulturella förödelse som inleddes just detta datum, Första september för 70 år sedan.


Sabina

Sju våningar ovanför marken

Söndageftermiddag. Satt vid skrivbordet och såg ut på gräsmattan.
Den glänste efter ett kort regn. Nu var det sol och Bigårdens härskarinna stod i sin gula mundering böjd över bikupan Rosa Rugosa för att ge de flitiga bina lite foder som tack för de fem burkar honung de åstadkommit under denna korta sommar trots så mycket nederbörd.

Jag ringde ett samtal efter uppmaning från telefonsvararen. En dam frågade efer tidskriften Jungfru Maria. Jag svarade att den nu var i nya händer sen jag lämnat den. Damen ville prenumerera och jag lovade skicka ett exemplar med inbetalningskort.
-Hur är adressen?
-Albyvägen nr ..,7 trappor.Norsborg
Jag skrev ner det på ett kort som låg framme.

Sju trappor! Jag såg framför mig huset i Norsborg med alla våningar. Sen såg jag ut genom mitt fönter. En knapp meter nedanför fönstret strålade den gröna fuktiga gräsmattan mot mig. Ett tiotal meter längre bort gungade Rosa Rugosahäcken med doftande öppna rosor och mogna rödkindade nypon. Ovanför flög lätta kvällsmoln. I trädgården vajade en hängmatta mellan två äppelträd.

Ingenting av allt detta har den som bor "sju trappor" upp.
Min medkänsla flög genom telefonluren men jag sa ingeting, bara tänkte på vilket litet paradis jag hade framför mig.
En gåva från ovan eller som vi hörde i sankt Jakobs brev i morse: Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens fader,hos vilken ingen förändring sker, ingen växling mellan ljus och mörker."(Jakobs brev 1:17)

Sabina

Mor och son

I dag firar vi Sankta Monica, den helige Augustinus mor.
Det finns en vacker skildring av dem båda i hans Självbekänelser. Augustinus berättar att de stod i ett fönster en kväll och såg ut mot havet i hamnstaden Ostia inför återfärden till Afrika.Samtalet flöt lugnt och stilla mellan dem.De talade bland annat om livet och döden,världens fåfänglighet och det eviga livets skönhet.
Då utbrast modern: "Vad lever jag för? Jag längtade och bad att du skulle bli kristen men nu har du till och med blivit präst, Guds tjänare. Nu behöver jag inte leva längre." Med de orden avslöjade hon sitt livs mål och innehåll; de tusentals bönerna och tårarna hon fällt för sin oregerlige son, som flackat mellan kvinnor och allehanda esotoriska läror för att till sist finna den ende Guden.
"Ty du har skapat oss till dig och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig" skriver han om sin omvändelse.
Några dagar efter detta sista samtal avled den heliga Monica, ett föredöme för alla mödrar.
En annan mor jag tänker på är den heliga Birgitta, om vilken djävulen i en av hennes uppenbarelser fräste: Du är en riktig sugga. Genom alla dina tårar har du räddat din son från helvetet."
Birgitta skildrar drastiskt hur hon efter Karls död i Neapel får se hur djävulen och en ängel kämpar om hans själ.Ängeln har inte mycket att lägga i vågskålen. Han hade nämligen syndat mycket Då kommer djävulen och visar triumferande upp en stor svart säck som ska vara full av alla Karls oförlåtna synder. Men när han öppnar säcken är den tom. Det är då han anklagar Birgitta för de böner och tårar hon fällt för sin son.

En mor som detta år är aktuell och mer än väl förtjänar att få sällskap bland helgonen med den heliga Monica är Marie Vianney,mor till den berömde prästen i Ars.
Redan som liten var han uppseendeväckande from. När någon lyckönskade honom till hans fromma barndom fylldes hans ögon med tårar och han svarade: Näst Gud är det min mor jag har att tacka. Hon var så klok. Av henne lärde jag mig allt." Hon hade lärt sin baby att göra korstecken redan i vaggan och knappt kunde han gå förän han lärt sig be rosenkransen.
Vilka mödrar gör det i dag?

I går hade jag tänkt berätta om skådespelarnas helgon, Sankt Genesius, som varje år firas med en teaterfestival i staden Minniato. En födelsedagsuppvaktning kom i vägen och här kommer nu berättelsen:
Genesius levde i Rom under kejsar Diocletianus och var dennes favorit vid de stora gladitorspelen. Han kunde härma de kristnas riter så folk tjöt av skratt. Men en dag fastnade skrattet och folk började undra om det var skoj eller på riktigt.
Efter sitt uppträdande böjde Genesius knä och bekände sig som kriten. Kejsaren blev ursinnig och svarade med tummen ner. Skådespelaren blev martyr.
I dag är han skyddspatron för alla som arbetar med teater. Mina hjärtligaste gratulationer till Smålands Musik och Teater i Jönköping, alla dess duktiga skådespelare och musiker och dess energiske chef Benrdt Lindqvist!

Sabina

Blixtrande leenden

De kom från Vadstena, en god vän ochh hennes kompis. Vi drack kaffe och jag hade just kommit från tandläkaren, vilket inledde vårt samtal.Knappt hade jag sagt var jag hade varit förrän hon med sammanbiten min sa:
"Jag hatar tandläkare"
Det var lite chockerande att höra. Hennes utseende talade inte om hat. Hon såg mild och god ut. Men hon hade med eftertryck sagt att hon "hatade".
Eftersom jag har en mycket trevlig tandläkare tyckte jag det var otrevligt att höra detta utslungade och omotiverade hat från min väns goda vän.
Vad menade hon ? Jag försökte kontra genom att säga, ja det är ju alltid lite skrämmande att gå till tandläkaren men ordet hat hängde kvar i luften, så vi avslutade det hela och gav oss in på trevligare ämnen,minnen från tidigare möten o.s.v.

När de gått började jag minnas. Alla dessa tandläkare! Med glädje minns jag på femtitalet och några decennier framåt mina regelbundna besök i det vackra hörnhuset på Skolgatan hos tandläkare Koch, en god konversatör och dessutom OD sångare. Fortfarande ser jag spontant upp mot fönstren där hans mottagning var.
Mina visdomständer förlorade jag i Los Angeles. Det var spännande och föranledde mig en förnyad läsning av Vishetens bok. Jag tror inte visdomen sitter i tänderna.

Nyss talade jag med Yampa, en av mina tibetanska vänner. Jag frågade om hon fortfarande hade bra tänder. Yampa var en av de 37 tibetanska flickor som IM inbjöd att få utbildning i Sverige efter sin flykt från Tibet. Vi frapperades då över hur starka och vackra tänder alla tibetaner hade. Deras leenden var verkligen gnistrande! Men mötet med en annan kost i Indien innebar försämring. Några stannade kvar efter sin utbildning i Sverige. I Jönköping har vi två familjer som båda är engagerade i sjukvården.De har fortfarande friska tänder.
-Men jag tog bort mina visdomständer för några år sedan, berättade Yampa, "För säkerhets skull."
I dag finns en tandklinik skänkt från Jönköping genom IM till Tibetanerna i Dehra Dun,norra Indien.
Det var Dawa som tog initiativet. Han valde nämligen att bli utbildad till tandläkare när han genom IM kom till Sverige. Och när jag tänker på Dawa, som nu är i London med sin hustru Chodon minns jag den gången när jag kom hem från ett IM möte med förfärlig tandvärk. Klockan var nio på kvällen och vad skulle jag göra? Jag ringde Dawa.
Han skyndade sig genast från sin dåvarande tandklinik och hem i Bankeryd till stationen där jag mötte honom och han körde mig till kliniken. Han lagade min tand,hans hustru gav mig tibetanskt te. Dawa skjutsde hem mig och skickade med några värktabletter. Dagen därpå ringde han för att höra hur jag mådde. Se, det var en underbar tjänst i sann medmänsklighet!

Sist jag hade tandvärk var för några år sedan i Polen. Jag befann mig i det franciskanska klostret Niepokalanow och blev omhändertagen av klostrets tandläkare,en franciskanbroder.
-Vad kostar det, frågade jag ängsligt med tanke på mina få slotys,då han med ett strålande leende svarade:
"Ett Ave Maria, tack!
Den skulden var lätt att betala!

Jag hatar inte tandläkare, tvärtom är jag tacksam över den fina och omtänksamma vård vi får.Men jag ska nog vara mest tacksam för mina goda tänder som är ett arv från min morfar, som liksom min mor, uppnådde hög ålder utan att drabbas av några större hål eller tandluckor.

Sabina

Europas samvete

I dag firar kyrkan den helige Bernhard av Clairvaux.Född på ett slott i Frankrike valde han bort rikedom, ära och framgång mot att leva enkelt och i fattigdom för Gud!
Men sen gick det som det brukar, att den som avstår från allt blir givet mer än de flesta. Så stark var hans personlighet att det inte dröjde förrän hans far och hans bröder samt 30 av hans nära vänner följde honom in i munklivet. "Burgund tömdes nästan på sina unga riddare" skriver p. Engelhart i "Helgonkalender"(Catholica).
Han hade valt cicterciensorden,elvahundratalets mest kända klosterorden men tyvärr förfallen just på grund av sin rikedom. Den helige Bernhard skulle bli dess reformator och återuppliva samt förnya dess spiritualitet.
Snart kallades den driftige ordensbrodern ut i den kyrkliga politiken. Han blev biskopars och påvars vän och rådgivare. Han fick till slut namn om sig att vara "Europas samvete". I dag är han ett av Europas skyddshelgon.

Och skydd för Europa behövs i dag. Från Tjeckien kom för någon tid sedan initiativet till att begrunda den skuld som vilar över Europa och granska vårt samvete inför det förgångna och framtiden.Ett av resultaten av dessa samtal mellan europeiska ledare har blivit valet av en minnesdag för att hedra offer för kommunismens brott mot mänskligheten. Det är den 23 augusti.

Inför denna minnesdag har tidningarna både på ledarsidor och i reportage uppmärksammat de septemberdagar 1989 då taggtrådar och murar började rivas mellan öst och väst. Det är hoppfulla minnen. Jag vill gärna se framåt men inte heller glömma de många oskyldiga som drabbades under det kommunistiska oket
Det sker ju fortfarande.
Om detta skall jag återkomma. Europas samvete måste hållas levande!

Sabina

Förföljelse i Vietnam

Denna morgon hade jag tänkt skriva om födelsedagar och åren som går.
Men verkligheten trängde sig på mig med nyheter om det som dessa dagar sker i Vietnam.
Där har den kommunistiska regimen stängt alla katolska internetsajter. Där har kyrkor förstörts. Där har huliganer kastat sig över fredliga vietnamesiska husmödrar och slagit dem. När en katolsk präst ville undsätta dem blev han hårt misshandlad och måste föras till sjukhus. När han fick besök av en prästkollega hade också denne präst blivit misshandlad. De kastade helt enkelt ut honom genom fönstret från andra våningen och nu ligger han i koma på samma sjukhus, där han för några timmar sedan var en fredlig besökare.
Vad gör polisen?
Ingenting.
Vad gör regeringen?
>Troligen uppmuntrar de dessa skändligheter, eftersom de är kommunister och hatar kristendomen.
Låt oss som lever i ett fredligt land inte glömma våra kristna bröder och systrar i Vietnam.

En nyhet som gladde mig handlade om den katolske författaren Gallagher, som skriver om "Hjältar och helgon", d v s samma målsättning som jag gav mitt bokförlag Sankt Erik när jag startade det. I hans produktion fann jag dessutom ett spel om den mexikanske martyren,Padre Pro, om honom handlade en av de första böcker vi publicerade på Sankt Eriks Bokförlag:"Skottet i gryningen".Finns nu på Catholica, som inkluderat Sankt Eriks bokförlag i sin utgivning.
Gallagher fann ingen teater som ville spela hans pjäser, varför han öppnade en egen teater under namnet Quo Vadis. Han föddes i Irland,växte upp i Denver, Amerika och har öppnat en ny teater som ska dra till sig också sekulär publik:G.K Chesterton TheatreCompany i Santa Monica.Hans första kristna pjäs handlade om den ungerske martyren kardinal Joszef Mindszenty, vars öde gripit honom. Märkvärdigt. Också jag har skrivit om honom i en kommande bok!
Mr Gallagher vill jag gärna ta kontakt med.
Ett av hans skådespel heter Malcolm och Teresa. Det handlar om den brittiske journalisten Malcolm Muggeridge, som blev omvänd genom sitt möte med Saliga Moder Teresa. Vem minns inte hans underbara dokumentär om Moder Teresa och hans skildring av mötet med henne,"Something beautiful for God",Fontana Books,1972.Det var då hon blev känd i hela världen. Jag mötte honom och hans hustru i deras hem i England och blev djupt tagen av deras berättelse om hur de funnit en tro - på gamla dagar - genom att möta den saliga moder Teresa i Calcutta.
Och nu är det dags för tankar om åldrandet.Dessa tankar fann jag handskrivna på en liten lapp i en av mina böcker. De är nedtecknade av min mor, Margit Ydén, som dog 85 år gammal men aldrig egentligen åldrades. Hela sitt liv såg hon framåt - och uppåt.

Om att åldras

Av Margit Ydén
1898 – 1983

Att åldras är att ständigt förnyas.
Att återse sommarens rosor
med häpna blickar
och återvända till älskade ställen
med den tacksammas hjärta..
.
Att se ut över livet med vördnad.
Att förstå universums gränslöshet
och människans begränsning
men samtidigt kunna tacka
för att få vara människa!

Att åldras är att kunna bevara
den minsta glädje som en lysande låga.
Det är att mildras och bevekas,
att återupptäcka och förstå.
konsten att bevara det som är omistligt
.
Människors själar är omistliga,
Givandet är omistligt.
Att söka vara den tröstande är omistligt
Att vara den som höjer andra,
den som stiger undan
och bereder väg är omistligt.
Att åldras borde vara en aldrig sinande källa
till omistliga upplevelser!.

Sabina

Jean-Marie Vianney,kärlekens och tårarnas präst

"Mitt hjärta blöder" Jag minns påve Benedikts ord under sin resa i det heliga Landet. Nu blöder mångas hjärtan igen.Över att bosättarna trängde in i palestinska familjers hem och bar ut möblerna, gråtande barn, mödrar,farmödrar för att själva ta deras hus i besittning. Inte ens Obama kunde förhindra detta övergrepp. Vad hjälper det att politikerna rasar? Möblerna står på gatan. Jag vet inte vad som hände sedan.

Men jag får mycken tröst av att läsa om de paletinska barnen i Den gode herdens svenska skola i Betlehem. De fick en oförglömlig utflyktsdag i buss till platser de aldrig sett: Jordanflodens vatten, Genesarets sjö, Nasaret och Galileen. De fick åka båt på sjön och plaska med sina fötter vid stranden av den Galileiska sjön. De fick en dag av frihet och nya upptäckter.De hade något att berätta för sina föräldrar, som är instängda bakom muren som omger Jesu födelsestad.
Allt detta kunde ske tack vare lärarnas mödor att skaffa alla nödvändiga papper och före den 15 maj utnyttja sina utresepermissioner.
SIRA(Swedish International Relief Organization) heter den svenska organisationen bakom skolor i Betlehem och Jeriko, stödd av många svenska givare.plusgiro 90 00 77 -9.

Jag har nyss hört delar av Göran Skyttes eldiga tal på Europakonferensen som Livets Ord ordnade i Uppsala. Han sa bland annat: "Det började med 12 och i dag är det 2.4 miljarder kristna i världen. Och de blir fler och fler, det lär vara en tillväxt på 10.000 varje dag"
Gissa om folket jublade.< em>
Men hans inledande mening var allvarlig: JESUS ÄR UNDER ATTACK I SVERIGE I DAG.
ett litet exempel bara är ATT DENNA STORA KONFERENS SOM SAMLADE TIOTUSEN DELTAGARE INTE MED ETT ORD NÄMNDES I MEDIA, MEDAN PRIDE SOM KNAPPT SAMLADE NÅGRA TUSEN OM ENS DET FÖR SINA ARRANGEMANG FICK MEDIA ATT VRÅLSKRIVA.

Men vi ska inte vara lessna försäkrade Göran Skytte medan han drog fram och tillbaka på scenen. Jesus segrar alltid.

En som segrade i Jesus var dagens helgon: Jean Marie Viennay.Han som liksom på nåder lyckades bli präst fick den minsta och uslaste församlingen i stiftet att sköta. Efter fyrtio års hängiven förkunnelse och utgjutande liv slutade han med att dra hundratusentals människor i Frankrike och Europa till denna lilla oansensliga by , dess kyrka, biktstol och präst.
Han var ingen Skytte. Han var en tårarnas och kärlekens människa.

"Jag älskar dig, o min Gud, och min själ längtar efter att älska dig till mitt sista andetag.Jag älskar dig, o Gud oändligt älskad, oc h jag skulle hellre vilja dö i kärlek till dig än att leva ett enda ögonblick utan att älska dig, och den enda nåd jag ber dig om är att få älska dig i evighet"

Lyckliga själ som har tagit Jesus Kristus till sin ledare, sin förebild och sin älskade.

Gör som Mme Tillon. Hon hade några fula rum och hon skaffade en duktig arbetare som gjorde i ordning dem. I dag är de fina och användbara. Gör du detsamma.Låt Jesusbarnet arbeta i ditt hjärta.Han är en god arbetare och vet precis vad han skall göra. Efter det kommer ditt hjärta inte att vara fördärvat.

O Jesus, att känna dig är att älska dig..Om vi visste hur mycket vår Herre älskar oss skulle vi dö av lycka.Jag tror inte att det finns så hårda hjärtan att de låter bli att älska när de ser sig själva så älskade...

Den helige Ande är en kraft..Det var den som uppehöll martyrerna. Utan den helige Ande skulle martyrerna ha fallit som döda löv från träden.
Utan den helige Ande skulle vi vara som stenar på vägen..Ta i din ena hand en svamp genomdränkt av vatten och i den andra handen en liten sten. Krama båda. Ingenting kommer från stenen men från svampen flödar vattnet. Svampen , det är själen fylld av den helige Ande och stenen är hjärtat som är kallt och hårt och utan den helige Ande.

Den innerliga kärlek han hyste för den heliga Treenigheten, Gud Fadern, Sonen och den helige Anden som genomträngde hela hans bräckliga väsen öste han över sin församling; de knotiga svärande bönderna, de tungt arbetande sura kvinnrna, de obildade lekande barnen.
Inte bara kärlek utan också omsorg var hans arbete: han byggde en skola, ett flickhem, ett hem för föräldralösa. Han reparerade kyrkan och biktstolen, skaffade statyer av helgonen och Jungfru Maria. Han höll katekesföreläsningar regelbundet och han såg till att biktstolen altid var öppen.

Han är verkligen det goda föredömet för varje präst!

Sabina

PS.Varför kallar jag honom "tårarnas präst"? Han hade lätt för att gråta. Han kunde gråta över Jesu namn vilket den helige Franciskus ofta gjorde, inför Sakramentet,betraktande Tabernaklet, då han mindes Guds kärleks utgjutande genom att Han offrade sin Son på Korset för oss människor. Men han kunde brista i gråt i biktstolen ,när han förstod att den biktande inte kände ånger över sina synder. Varför gråter du, fader? Jag gråter för att inte du gråter, svarade fadern.Kanske frambragte det överraskande svaret tårar till slut av den biktande?.DS