Himmel och jord

Det är Marie Bebådelsedag

Vit sol
mot gråblå skyar

Fjolårslöv prasslande
i sval vind

Halvt uppbrutna isar
med stråk av blanka vatten

Porsens nålfina ristningar
mot gråvit strandis

Och Jungfrun
Den Heliga Jungfrun
närvarande
i ljus
- bud om liv
 som skall födas

Trots detta ljus som finns i mitt hjärta i dag - genomströmmas världen av tung sorg.
Ett flygplan med glad studenter och förväntansfulla väntande på flygplatsen i Dusseldorf möttes
av det fasansfulla budet om ett störtat plan i Alperna. Med alla deras kära.

Jag vet att mina tårar och mina böner delas av tusentals människor.

Det är länge sedan jag skrev här. Och under den tiden har världen förändrats. Våld och brott har stigit som svarta rökpelare mot himlen både i vårt land och i Syrien, Turkiet, Frankrike.
Det känns som om Djävulen har fattat tag i världen, skakar den, slungar den ut i en spiral av våld. Som om Han, Satan, den Onde, inte tycks få nog.

En motbild blir bilder på nätet där hundratals barn rusar fram till den vänlige påven Franciskus
och slår sig ned på marken framför honom, ivriga, förtroendefulla.
Och från Rom berättas om de hundratals paraplyer som påven skickade ut till de hemlösa när regnet öste ner.
eLLER OM BAD OCH DUSCH OCH FRISÖR SOM ORDNADES FÖR DE HEMLÖSA, SOM HADE BERÄTTAT FÖR EN VAKT VID VATIKANEN ATT DET GÅR BRA ATT VARA HEMLÖS MEN SVÅRT ATT HÅLLA SIG REN!

Senaste nytt är att de hemlösa(hur många? 150?) ska få äta middag md Il Papa och samtidigt få rena kläder.

Wow. Det är inget slut på hans barmhärtighet.

A Holy Year of Mercy har proklamerats. Och att det är barmhärtighet vi måste lära oss, säger påven med alla sina spontana initiativ.

Jag har gått förbi många tiggare. En man utanför biblioteket fick ingen tjuga men en bild av den helige Josef. Han tackade med handen på hjärtat. Sen köpte jag en smörgås åt honom i en påse. Den smakade nog bättre än helgonbilden.

Ett klipp från Svenska Dagbladet ligger framför mig: London hedrar Gandhis minne. Det skall stoppas in i min bok om Gandhi. "Han vandrade med Gandhi", som kom ut för två år sedan.

Just nu börjar en Andlig dag i Sankt Franciskus församling. Tyvärr kan man inte vara med om allt andligt. Men jag skall försöka vara med "i anden".

Sabina

Identifikation

Varje dag läser jag tidningen. Vem gör inte det. Särskilt de små notiserna. De är snabbt överstökade men försvinner inte lika snabbt ur minnet.De stannar kvar och gror,gnider som ett litet sandkorn i en sko.

Jag läser om kvinnan som shoppade. Hon la sin väka i kundvagnen. När hon vände sig om för att betala var väskan försvunnen.
Eller jag läser om kvinnan på restaurangen. Hon hängde väskan på sin stol. Kanske hon dansade eller gick för att beställa mat.När hon kom tillbaka var väskan försvunnen.

Och jag ryser. Aldrig att jag skulle lämna min väska hängande på en stol medan jag hämtar mat. Eller ? Kanske har jag gjort det.Flera gånger.
Ingen har tagit min väska ännu - ännu.

Jag minns hur en birgittasyster i Rom vid Piazza Farnese alltid granskade mig innan ja gick ut i stadens vimmel. Hon varnade: Bär inte väskan synligt. Håll dig nära väggen. ta tag i väskan...etc. Ändå blev jag bestulen. Av en motorcyklist som kom som ett jehu i den trånga gränden,bromsade lätt,sträckte ut handen och vips var väskan borta!

Tidningsnotiserna om alla tanter som förlorat sina väskor skrämmer mig.
Ändå är jag ingen väsktant. Jag har pengarna i fickan. Eller i en större väska. Men aldrig i en "tantväska" som är så begärlig för Jönköpings smarta tjuvar.

Om jag skulle låta bli att fastna för de där små notiserna om dagens väskstöld? Det tycks som om de är särskilt lockande. Som om jag absolut måste läsa dem för att kunna säga till mig själv: Aldrig att jag skulle bära en väska på det sättet. Aldrig att jag...

Erfarenheten visar att det är just vad som händer. Aningslöst har jag gått i storstäderna och låtit mig bestjälas.
Men aldrig i Jönköping.
Notiserna handlade inte om mig. Den dagen var jag inte i stan. Ingen kunde stjäla min väska - om jag hade haft någon - medan jag gick mellan stugorna i Rosenlund, Ölmstad

Knock,knock on wood...

Sabina

Och över jorden frid

" Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
i signad juletid.
Giv mig Guds ära, änglavakt
och över jorden frid.

Giv mig en fest som gläder mest
den konung jag har bett till gäst
Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt
giv mig en änglavakt..."

Det är min älskade sagoberättare Zacharias Topelius som skrivit dessa insiktsfulla rader inför julen.
Jag minns den från mina barndomsjular i Helsingfors och jag kan höra min pappas vackra stämma sjunga den smäktande melodin som Finlands store mästare Sibelius skrivit.
I dag kan vi sjunga den i vår gemensamma psalmbok , nummer 645.

Det är sista julveckan och jag njuter av vår "julstuga", som vi förvandlat Rosenlund till under några veckor- det är ju så man gör i alla hem- eller åtminstone de flesta hem- dukar tas fram, kartongerna med ljusstakarna, glittret för granen och figurerna för krubban. Allt som varit med i decennier och blivit slitet men ändå är älskat.

Julen är dofter och sånger: "Granen står så grön och grann i stugan..trallallallalla
Hyacinten slår ut i fönstret och sänder doftvågor genom rummen.
Skinkan puttrar i största kitteln och julbordet dukas med ett smörgåsbords alla läckerheter.Den traditionella julgästen väntas komma när som helst.

Ändå går ett stråk av vemod genom hjärtat. Allt är inte som det brukade vara. Till och med till Gränna har de rumänska tiggarna hittat vägen. Och på tv har vi sett hur  flyktingskarorna från Irak och Syrien  samlats i stora läger i Jordanien och Libanon.
 Jag tänker på dem och minns mina möten med flyktingarna från  bland annat  Rumänien efter andra världskriget, som samlats i de österrikiska lägren, dit IM:s Britta Holmström skickade hjälparbetare och dit jag kom som journalist för att skriva om deras öden, den desperata flykten över en bevakad gräns där många  fastnade i taggtråden eller dödades av gränsvakter..
Så underligt, så tragiskt att allt går igen, freden kortvarig, ondskan slår till på nytt.

Topelius fortsätter:

"Giv mig ett hem på fosterjord,
en gran med barn i ring,
en kväll i ljus med Herrens ord
och mörker däromkring.
Giv mig ett bo med samvetsro,
med glad förtröstan, hopp och tro.
Giv mig ett hem på fosterjord
och ljus av Herrens ord"

Det var så vi alltid börjat på julaftonsmorgon en kväll i ljus med mörker däromkring"
då orden om ett" påbud från kejsar Augustus " lästes med högtidlig stämma och  brasan spred ljus och värme från den hundraåriga gamla kakelugnen.

"Ett hem på fosterjord"
Orden får mig att tänka på de arma kristna som tvingades  fly från städerna i norra Irak där de hade  sina hem och minnen, ,kyrkor och kloster,nu  jagade av Isis grymma styrkor.
Hur ska vi kunna tacka för att vi har ett hem på fosterjord.?

Jag står mitt i salen där granen blivit prydd med små röda ljus,långa remsor glitter,röda bollar och vita änglar och tänker på den jul de förlorat, de som nu trängs i skolor och kyrkor som hemlösa flyktingar

"Till hög, till låg,till rik,till arm
kom helga julefrid
Kom barnaglad, kom hjärtevarm
i världens vintertid.
Du ende, som ej skiftar om,
min Herre och min Konung,kom
Till hög,, till låg, till rik, till arm
kom glad och hjärtevarm."

Sabina

Samtal

Det är jultid. Då närmar sig människan de högre sfärerna.Hon tänker djupt och frågar sig vad meningen med livet är. NÅGON väcker frågorna.
Så var det i dag på Färdtjänsten.
Chauffören tittade på mig och sa sedan: Du har ett snällt ansikte.
Jag tänkte för mig själv att det kanske är i dag när jag just har varit i kyrkan. Men inte har jag alltid ett snällt ansikte. Trots det blir jag glad.
Sen kommer nästa replik medan vi kör in på E4-an: Tror du han kommer snart?
Han förklarar ingenting men jag anar att frågan ställdes ur djupet av hans ångestfyllda hjärta dessa dagar före jul, före Jesu ankomst.

Han frågade alltså: Tror du Han kommer snart?
Det var Herrens sista ankomst mannen tänkte på.
Men jag styrde in på en annan tanke: "Jesus kommer snart. Och vi ska vara som tempel, sa prästen i sin predikan, där Han kan få rum."
Mannen teg, förlorad i sina existentiella tankar,medan han körde in i ett garage för att spola bilfönstret.Han hade ingen spolarvätska.
"Får jag skaffa spolarvätska, hade han frågat och jag sa ja, för jag hade inte bråttom.
Men hans tankar malde.

-Jag vill möta Jesus, utropade han plötsligt.
Vad säger man då?
Mindes en artikel jag läst om tiggarna och svarade:
"En man sa häromdagen att han ser Jesus i tiggaren som han möter"
"Så är det, förklarade jag. Jesus finns i varje människa.Och om man ser Honom i den man möter blir hjärtat öppet och varmt."
HM ,mumlade chauffören och rattade vidare mot Ölmstad.

Han upprepade: "Jag vill möta Jesus".
Märklig önskan. Han kom från Iran, det gamla Persien. Han föräldrar bor i Kanada. Hans dotter går i konfirmationsklass i katolska kyrkan - allt detta berättade han för mig medan han höll fast vid den svindlande tanken om ett möte med Jesus.

Ack om jag hade kunnat tala med honom om det innerliga mötet i Eukaristin, eller om mötet i Bibeln, om jag hade kunnat .
Plötsligt sa han: Vill du be för mig att jag får möta Jesus?
Genast kom bönen om färdtjänstchaufförens önskan inför julen  över min läppar och avslutades med ett korstecken.

Han var nöjd. Jag var nöjd och när han stannade bilen utanför Rosenlund,"det underbara stället i skogen",gav jag honom en jultidning jag hade i min väska. Hade tänkt ge den till Gogo, men hon har nog rest till Paris för att möta sina vänner från Burundi.
Nu fick chauffören från Iran denna vackra jultidning som jag beställt från Världenidag.När vi gick genom trädgården visade jag honom vårt Mariaskåp. "Hon beskyddar oss, sa jag till honom. Jag hoppas han tog med sig tanken om ett hus beskyddat av Maria. Hon som födde Jesus "vid midnatt i bitande köld i Betlehem".

Gud  välsigne Färdtjänsten!

Sabina

Berättarkväll

"Och nu är lampan släckt
och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp
från längst försvunna dar

och milda sägner flyga kring
som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfyllt
och varmt är hjärtat då."
Zacharias Topelius

Det var en märkvärdig kväll. I en väldig ugn sprakade en brasa och inte långt från den  stod flera bänkar uppställda på rad.Ute var det kyligt och vi var många som fyllde platserna och skapade värme i detta originella rum.Vi hade kommit för att lyssna till berättelser från fjärran länder. Vi skulle få smaka på annorlunda rätter -allt var upplagt för en resa till sagornas ursprungsland. Assyrien.

Berättelserna har alltid funnits  i den assyriska kulturen- och hon som skulle öppna för oss denna kväll ett landskap fjärran från vår egen moderna digitala värld, Anna Melle, stod som en valkyria i
centrum för våra blickar.
Hon föddes i en liten by i sydöstra Turkiet men fick som ung uppleva flyktens rädsla och faror så som tusentals andra i dag tvingas uppleva i samma trakter.
I sin själ bar hon med sig berättelserna. Ännu när hon var liten hörde hon sin mor och far berätta.
Hon fann ett ord i Bibeln som talade starkt till henne:

"Min son,glöm inte vad jag har lärt dig,bevara mina bud i ditt hjärta.
Bind dem kring din hals, skriv dem på ditt hjärtas tavla."
Ordspråksboken 3:3

Nu ville hon bjuda in sina vänner till berättelsernas magi, till den assyriska kulturens skönhet och smak.

Hon gick till Länsmuséet i Jönköping, talade sig varm för spridandet av kultur från andra länder och fick den häpne museichefen att göra något han aldrig tidigare gjort.
Han inbjöd till en berättarafton vid den varma brasan i det avlånga rummet
Skulle någon komma?

Vi var där! Vi kom från kylan och värmdes av brasan, åt oss mätta av pitabröd och läckert kryddade gurkor och kikärtor till porlande  drycker i eleganta glas.

Det flertusenåriga Gilgamesh eposet framfördes i en magisk gestaltning av  sångerskan Ingela från Stockholm, som i praktfull klädsel gav en glimt av den assyriska kulturens forna skönhet.Och så kom höjdpunkten:Boken om" Kikärtan och andra österländska fabler och sägner" presenterades.

Visst älskar man sagor och berättelser om kungar och drottningar, om vallpojkar och prinsessor. Om människors fåfänga drömmar och falska löften.
Det fina med de urgamla berättelserna som Anna hörde som barn var just den sens moral de alla presenterade.

Och medan vi skrattade åt bonden som drömde om rikedomar med en vacker kikärta i sin hand,kände vi  igen oss i våra fåfänga drömmar om framgång och rikedom.

Stilla musik från tre skickliga violinister skapade den mystika stämning som vi förväntat oss denna berättarafton i Jönköpings länsmuseum med Anna Melle och alla hennes sagor från det förlorade landet .

Sabina

Nöjesresa

Det var dags för en utflykt tyckte Mi och bokade in den lediga fredagen.
Jag som förr åkte tåg varannan vecka till Lund och tågluffat genom hela Europa med ryggsäck och skrivmaskin, blev förtjust över blotta tanken.

Tåget hade förvandlats till Östgötapendeln. men samma lätta skakningar,samma utsikt från fönstren med stopp i Forserum och en gäll högtalarröst som basunerar ut ankomsten till Nässjö!
"Där brukade tåget till Lund stå", sa jag och pekade över spåren.
Nu väntade den beställda färdtjänsten och när den svängde in på  Nässjös smala gator tänkte jag på Ulla Olin, Nässjös berömda poet, som jag hälsade på, när hon bodde här. Hon skrev i en dikt om "Tågmästare Gustafsson":

"Verkligheten, för honom som för alla svår att uthärda,
hör han dag ut och dag in dunka förbi, över otaliga
skenskarvar mellan Nässjö och Stockholm..."

Jag hör samma skenskarvar dunka där jag sitter med näsan mot fönstret och minns:
Varje lördag tog jag bilen och for hit för att hälsa på min bror Bertil,hans älskade Lalla och deras fyra vilda pojkar. Utmattad for jag hem på söndagskvällen laddad med ämnen för flera kåserier i Smålands Allehanda.

Ulla Olin var gift med rektorn för Sörängens folkhögskola,"Gucka" Nilsson och fastän jag inte ser Sörängen från tåget,minns jag vägen dit och de många stimulerande  författarmötena, där paret Nils-Gustav och Ulla var centrum.

Vi stiger av i Nässjö. Jag springer inte bort mot Lundatåget som för 25 år sedan. Första gången gick jag lite långsammare för jag bar på en dyrbar börda: nyfödde Johannes i en korg. Jag kunde inte avvara honom fastän jag skulle inställa mig till ett nytt jobb - som pressekreterare på IM. Min baby blev omhändertagen i Brita Holmströms hem, där det fanns unga pojkar som visste att ta väl hand om ett spädbarn!

Omedvetet ser jag mig omkring efter min bil. Den brukade ju stå här - men ack det var längesen. Nu har en röd koloss från Nässjö Färdtjänst ersatt den och jag rattas till Nässjös nya fina bibliotek,medan Magdalena springer samma väg och hinner vara där för att möta mig vid ingången till Kulturhuset.

Det här var målet!
 Detta är hennes nya arbetsplats och trevliga arbetskamrater hälsar innan jag slussas in till den fantastiska utställningen av Broderier skapade av en grupp invandrarkvinnor från Bergsjön.

Biblioteket är en mäktig miljö med hyllrader av böcker, där jag naturligtvis börjar fråga efter författarna Sandgren men också fastnar för en ny antologi om svenska kvinnor i kyrkans liv.Den lånar jag meddetsamma.

Vi fikar i konditoriet och trivs som barn på utflykt.
Jag ser stranden vid sjön skymta och minns två små glada gossar,Sverker och Harald, som gick hand i hand med mej vid sjön för att mata änder!
Det var då, det var så och inte i fjol...

Det gör ingenting att novembers lätta duggregn droppar över oss när vi hör skenskarvarna dunka och återvänder på det lilla tåget, som programenligt stannar vid Forserum för att till slut öppna dörrarna vid Huskvarna station.

På hemvägen gnolar jag Ulf Olrogs visa: Vi har varit på turné...och gläds åt att minnen av platser och händelser fortfarande dyker upp som negativ i mörkrummet och blir till klara urskiljbara svartvita foton.

Ska vi ses i Nässjö nästa år?

Sabina

Allahelgona-äventyr

November.Duggregn. Månen mellan svarta moln. Allhelgonakväll
Jag hade ett gravljus och jag ville hedra vår kära Tant Hanna, kokerska i fem prästfamiljer i Ölmstad och vårt alltiallo från den septemberdag då vi kom till Rosenlund.

Förra året lyckades jag hitta gravstenen och sätta mitt ljus med en bön vid hennes grav.Jag minns bibelordet på stenen:
 Upp.21:Gud själv skall avtorka alla tårar från deras ögon.Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget."

Tant Hanna hörde till de fromma  landet." Saliga de som är fattiga i anden, ty  dem hör himmelriket till." Matteus 5:3
Och himmelriket, det var glädjen att sitta vid köksbordet med ett berg av äpplen att skala framför sig. Det var att hjälpa till att hänga upp gardiner i salen eller skura trappan upp till övervåningen.
Hon lärde mig att ta ur haren som Gunnar skjutit, att rulla ihop kåldolmar och göra en god sås.
Tant Hanna ska få ett ljus vid sin gravsten också i år.

Det kunde inte varit mörkare. Även om kyrkogården var fylld av levande ljuslyktor och även om månen då och då visade sig mellan molnen var det obegripligt mörkt.

-Är du säker på att du hittar graven, frågade Magdalena som bar ljuset och tändstickorna.
Ja visst, sa jag. andra raden nerifrån och bredvid en gravsten där det står Josef.
Vi letade men fann varken Hanna eller Josef. Till slut stannade vi och skänkte ljuset och bönen till Karlsson i Långeberg. Jag bad mitt Fader Vår för Tant Hanna i mörkret mellan gravstenarna och tänkte på orden i Uppenbarelseboken, som tröstat henne.

God afton

önskar

Sabina