Vallfärder

Det var länge sedan. Den gången låg Europa öppet för mej. Jag drog ut med en speciell karta i handen, en Mariakarta. Målet var att besöka alla platser där den heliga Jungfrun uppenbarat sig. Jag besökte skogar, berg och städer. Stora pilgrimskyrkor och små kapell som doftade hemlighetsfullt av gömda blommor.Jag mötte människor på väg och fick märklig vägledning till nattliga härbärgen.Det blev en bok som heter "Ett underbart möte".Titeln var hämtad ur en dikt men har ändå en viktig undermening. För var gång himlen öppnas och Maria visar sig är det ett underbart möte.

Nu har jag återupplevt en av dessa vallfärder. Två vänner for till Lourdes och jag följde i anden varje dag av deras vandring.. De fick gå upp i bergen och ner till floden. De fick uppleva ljusmässan under stjärnorna och säkert fick de också gå in under det låga tak, där Bernadette en gång bott med sin familj, ett övergivet fängelse,lagom för den som är mycket fattig.

Jag hade bett om en bok som jag en gång ägt och sedan förlorat. en bok som i min ungdom kom ut på svenska samtidigt som en film om boken visades i fyrtiotalets Sverige. Det var "Sången om Bernadette", som gjorde djupt intryck på mig.

Författaren, Franz Werfel, österrikisk författare jagades av nazisterna och flydde till Frankrike. Han gömdes i Lourdes och avgav ett heligt löfte: Om jag överlever kriget och kommer till Amerika skall jag skriva en bok om Bernadette.

Nu har jag åter boken i min hand. Inte på svenska utan på franska. Det kommer att bli en ny upplevelse att möta Bernadette på hennes eget språk. Gärna hade jag läst den på tyska som var Franz Werfels språk och originalets. Men jag är tacksam för att min önskan blev uppfylld och jag vet att kvällarna blir långa.,medan stjärnbilderna "stampar i sina spiltor"..(Tranströmer).

Sabina

Träd som faller

”Alla våra träd kommer gående

            mot oss….

skriver Marianna Agetorp i ”TRÄDSPEGLINGAR(Artéa).

Jag ryser när jag läser dessa rader och ser framför mig hur träden i den gotländska Onjoraskogen börjar gå rakt mot de avverkande maskinerna som  dånande styrs genom det naturkänsliga området.

”Alla våra träd kommer gående

           mot oss

    i tankar bilder toner

  drömmar och inre syner

    Träden som tröstare

       som ljusbärare

    som mörkerslukare”.

Vi är ett naturälskande folk, vi svenskar. Ändå kan sånt här hända. Vi borde veta att träd är heliga. Våra förfäder dyrkade Yggdrasil, världsträdet, som alltid var grönt och vars dagg gav liv åt världen. När träden hotas väcks människorna. Tänk vad som hände för fyrtio år sedan i Kungsträdgården, när almarna skulle huggas ner! Då befolkades de hotade träden av unga trädkramare som klängde sig fast vid grenarna och modigt satt kvar tills de slets ner. Men  i dag sjunger man under de väldiga trädens beskyddande kronor. Almarna står kvar. räddade av den starka känslan för träd som finns i den nordiska själen.

Måtte det bli så i Onjoraskogen också! Jag ser hur poliserna bär bort  en av demonstranterna  - det är en gammal man, som kämpar för sin barndoms skog!

Vi har alla en relation till träd, minnen, upplevelser, outplånliga bilder från barndomen och från resor i fjärran länder Jag ser framför mig de mäktiga regnträden  som lutade över floden Brahmaputra i Bangladesh med grenar  som tycktes  fyllda av mystiska sagor. Heligare än regnträden vid floden är Buddhas Banyanträd.i Indien.  Det var här den unge prins Siddharta slog sig ner efter sin mångåriga vandring för att finna sanningen. Det var under detta träd som sanningen uppdagades för honom. Hit vallfärdar  människor från hela världen Och i vår gästbok ligger ett blad från detta heliga träd, skänkt av en indisk gäst!.

Träd är viktiga för jordens överlevnad, därför planteras tusentals träd varje år i ökenländerna. I Tanzania växer Vi- skogen genom gåvor från Sverige, i Nepal kan man genom IM plantera fruktträd som ska ge fattiga en inkomst. I Jordanien inleder kungen varje års plantering av tusen träd genom att välja en plats, där han själv ska sätta spaden i jorden med årets första träd. Den gången kung Hussein valde IM:s nybyggda by Sweileh utanför Amman var jag med. Alla närvarande fick  en lapp med vackra ordspråk om träd i handen. Ord om träd som ger skugga mot ökensolen, ord om träd som står planterade vid vatten dit hjorten kommer för att dricka.

 I Sverige har vi inte ordspråk men dikter om träd.

När jag kommer hem igen till ekarna och björkarna som omsluter vårt hem är det dessa rader av den finländska diktarinnan Edith Södergran som finns i mitt hjärta:

”Min barndoms träd stå jublande kring mig, o människa!

och gräset hälsar mig välkommen ur främmande land….

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona

Nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,

nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå,

en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand”

Ingrid Ydén Sandgren

Kvinna och judinna

"Edith ville gärna undervisa vid något universitet. Två ting var emot henne. Hon var kvinna och judinna" Citatet hämtar jag från biskop Anders Arborelius OCD biografi om Edith Stein ,( Karmeliterna, Norraby, 1983)
I dag har hon fått en unik position som en av fyra kvinnliga skyddshelgon för Europa.. Hennes livsöde är betydelsefullt för Europa; hon är både kristen och judinna, både lärd och mystiker, kännare av Tomas av Aquino och Johannes av Korset, Kyrkans två stora filosofer och mystiker.

"Den som inte lyckas nå fram till sig själv finner inte heller Gud eller det eviga livet.
Eller rättare sagt: den som inte finner Gud finner inte heller sig själv och det eviga livets källa, som väntar på honom i hans eget innersta.

Edith föddes i Breslau, nuvarande Wroclaw, i en from judisk affärsfamilj. Moderns allvar och tro präglade familjen men Edith var från början en sökare, om ständigt ifrågasatte allt och detta frågande ledde till slut att hon bekände sig som ateist. Filosofistudierna ledde henne till den tidens store filosof Edmund Husserl.Hon blev en av studenterna i hans nära krets och avancerade.

Vad Edith skrivit om kallelsen är intressant: "Att ha en särskild kallelse är inte någon speciell utmärkelse, som ges åt några få utvalda, vilkas namn bevarats åt världshistorien. Varje människosjäl är skapad av Gud, var och en får i Honom den prägel, som skiljer henne från andra. Och i hennes personliga särart har en kallelse till ett handlande, som passar till hennes person, skrivits in i förväg."

För Edith hade Gud berett en märklig väg från förnekelse till martyrium.

Oförglömliga är hennes ord , då hon hämtades av Gestapo i Karmelitklostrt  Echt,Holland.
Hon tog sin syster Rosas hand och sa tydligt: Kom, så går vi för vårt folk."
I det ögonblicket identifierade hon sig med det judiska folket. Hon var inte längre professor,författare, karmelitnunna, Hon var det hon fötts till: judinna.

Behöver man säga mer om henne denna dag då hela Kyrkan firar henne med tacksamhet och vördnad.
Martyriet var hennes särskilda kallelse.
Troligen var det den 9 augusti då hon fick gå in i Döden iAuschwitz. Kanske med ett skrämt litet barn i famnen. Kanske med armen om en förtvivlad mor. Några minns hur ömt hon tog hand om både mödrar och barn under väntetiden i Amtsfort.

"Det finns ett tillstånd av vila i Gud...Om jag överlämnar mig åt det, uppfylls jag efter hand av nytt liv...skrev Edith,Teresa Benedicta av Korset - och vid dödens port, hade hon funnit denna vila i Gud, som gav nytt liv-
Sabina

Rosornas sommar

Blommornas drottning står brud i vår trädgård. Jag möter henne varje morgon och böjer mig över hennes doftande brudklädsel.Hon är skön, denna brud, skönare än rosen i Jeriko. >Den har jag aldrig sett, men de som sett den bibliska rosen försäkrar mig att det var inget särskilt med den. I den heliga Birgittas hymn till Maria blev den ändå något jämförbart. För inte ens Rosen i Jeriko kunde jämföras med den heliga Jungfruns skönhet. Och då var det en skönhet av inre slag, en dygdernas skönhet...och vem av oss äger ens en enda dygd värd att kallas skön ?

Det har blivit lite tunt med bloggandet i sommar. I stället har jag följt en annan blogg på nätet. En blogg som fått mig att fundera.
Carolas blogg.
När jag började följa henne höll jag själv på att läsa boken om henne, "Främling" och hade ett nyväckt intresse för denna märkliga person, bortom hennes musik, som jag verkligen tycker om. Två gånger har jag på Elmia upplevt hennes "Jul i Betlehem" och blivit djupt gripen. Vad skulle jag nu få veta genom att läsa vad hon själv skriver?.
Hon ursäktar sig med att det är första gången hon bloggar. Det är alltså ingen spökskrivare.
Och jag har blivit väldigt förvånad. Lite skamset söker jag mig till hennes Twitter varje morgon, sedan jag själv levererat min lilla tanketwitter. Och häpet har jag fått blicka in i en barnsligt lycklig nybliven "mamma," som leker med sitt barn och lever ett enkelt sommarliv med vänner och gäster och resor och berättar a l l t. Öppet, enkelt, chosefritt!
Charmerande och mycket överraskande!
Inte ett ord om musik. Ingen liten trall. Bara "älskade Zoe", ,lilla sötnosen, etc..

Carola Häggqvist har alltså adopterat en liten flicka från Sydafrika och det är Zoe med sitt krulliga hår, sitt glada leende och sina barnsliga poser och söta klänningar.

När jag nu omkring en månad har följt Carolas blogg förstår jag varför jag inte har några efterföljare som läser mina bloggar. Carola har fler än 1000!
Hon öppnar dörren till sitt hem - i sommar är det husvagnen. Hon bjuder in oss i poolen och vid myskvällen med tända ljus och god mat. Hon berättar om vad hon och Zoe och alla hennes vänner för.

Det gör inte jag.
Jag bara berättar om helgon eller politik eller böcker . Kanske jag borde skriva om oss, om Rosenlund, om våra måltider, om katterna och hunden?
Kanske?
Skulle fler vilja läsa vad jag skriver då?
Jag ska byta namn.
"Rosen i Rosenlund"

Svunnen skönhet

Det var en gång en brud. Om denna brud har jag skrivit många gånger. .
"Vad du är skön, min älskade
vad du är skön!"
viskar brudgummen
och bruden svarar:
"Jag är ett ringa blomster i Saron,
en lilja i dalen....
 Den vackraste visan om kärleken har skrivits i Bibeln, där dessa rader hämtats.

Men den brud jag tänker på har förlorat sin skönhet. Jag har mött henne varje morgon på väg till skrivstugan.
Min vita Madame Charpentier, översållad av vita doftande rosor.
Blommor formade som runda barnkinder. Doftande som en parfymeriibutik i Paris!

En dag märkte jag en förändring.. Det lysande vita hade grånat, blivit skrynkligt.Rosorna var på väg att förlora sin fräschör. Åldern hade kommit i fatt dem.
De följande dagarna gick det snabbt. Jag knipsade bort de skrynkliga fula och nervissnade skönheterna men nästa dag var där ännu fler och en dag måste jag erkänna: detta är naturens gång.
Också jag var en gång den fräscha bruden med slät hy och runda kinder,doftande av sol och vind och ungdom.
I dag är jag som den vissnade rosen. Skrynklig!

Men också en vissnad ros kan ha en viss skönhet. Jag brukar ta med mig hem från den neokatekumenala Mässan  där altaret  alltid smyckats med rosor, en eller två rosor. Några dagar står de upprätt i en vas,sedan faller de och jag lägggr dem för att torka på ett fat.. Nu återfår de en viss skönhet.Ju äldre de blir, desto vackrare. Kan det vara så med ålderns rosor? Kommer jag att få en annan sorts skönhet en dag?

Brigitte Bardot var en gång ung och sprudlande vacker. Så åldrades hon, blev aktiv politiker,lämnade sitt skönhetsliv bakom sig. En dag flög hennes ord ut över v ärlden:
"Jag älskar mina rynkor. De berättar om mitt liv."

Ingrid Bergman var på fyrtiotalet den rena orörda skönheten. Men också hon åldrades. I stället för älskarinna fick hon spela mamma. Och allra sist Golda Meyer, den åldrade premiärministern i Israel. Då visade hon sanningen i sitt ansikte. Och hon var vacker som en torkad ros.

För någon tid sedan visades en dokumentär om Marlene Dietrich i TV. Jag kom in sent och råkade se några bilder på den gamla stjärnan. Kände inte igen henne. All glamour var borta. Bara sorg stod skrivet i hennes ansikte, som blivit likt en av Madame Charpentiers skrumpnade rosor i min trädgård.

Så är det. Skönheten förgår. Om inte Sarons lilja också äger en själ blir hon bara en vissnad blomma att kastas bort.
Men när jag minns min mamma så skimrade hennes ansikte ljuvligt ännu i 85 års åldern.
Det kanske är så att ju äldre man blir desto genomskinligare blir huden och det inre livet - om man har ett sådant- skiner igenom- inte som ungdomens glittrande skönhet, inte som ålderns skrynkliga spegel - utan kanske som en glimt av evigheten, som vi bär inom oss.

Se på detta porträtt av diktarinnan Nelly Sachs..Hon fick Nobelpriset i litteratur, sedan hon på ett oförglömligt sätt tolkat smärtan av det judiska folkets Shoa. I hennes anletsdrag står ångestens smärta skrivna, oändligt sköra i sin skönhet.

Sabina
Må jag kunna åldras med en glimt av evigheten bevarad...

Augusti sommar

För en vecka sedan skrev jag en juli-blogg om rosor.
Den har försvunnit. Det är som i en deckare när de söker efter en fil och letar lösenord. klick klick. Och plötsligt - naturligtvis- lyckas de hitta det gömda lösenordet och allting uppdagas.
Så ej här i denna gömställenas föhräxade värld.
Nu förlitar jag mig återigen på Eileen som ska komma tillbaka till sommar-Sverige den 9 augusti för att hitta mina paniska rop på hjälp på sin arbetsdator.
Kanske kommer hon på min födelsedag?
Då lämnar jag alla gästerna i trädgården omsvärmade av bin och honung för att  med förnyat hopp leda henne in i förtrollningen på mitt skrivbord.

Jag litar på henne.
Påminner om en vikig bön som Jesus överlämnade år 1930 i Polen till en lyhörd nunna,den heliga Faustina Kowalska.
Han visade sig i en märklig syn för hennes inre ögon - där stod Han, Mästaren- med utsräckta armar och strålar från hjärtat - det Heliga Hjärtat - och hon hörde viskningen:
Jag litar på dig, Jesus
eller på det språk han talade med henne: Ufam Tobie,Jeszu

Sen dess har millioner människor sett denna bild av Jesus och upprepat de tillitsfulla orden: Jag litar på dig Jesus.

Hoppsan, nu glider jag in i min religiösa v ärld igen. Jag hade ju bestämt mig för att vara mera personlig, berätta mer om livet i Rosenlund, om vilan på bänken vid lavendelblomstren och den soldyrkande Faxe -
men hur jag än gör dyker Gud alltid upp  igen
Han är ju Skapelsens Herre.
Jag tänker på Honom när jag ser det fina mönstret i blommornas blad, när jag känner doften från rosor och violer

Hur skön när skapelsen i varje åder
 sig förråder
hur skön då måste själva källan vara-
den evigt klara!

Jag har b örjat läsa Carolas blogg på Twitter
Detta är vad min försvunna blogg handlade om.
Hon har tusen efterföljare. Jag har fyra.
Så jag tänkte. Om man bara gör som hon, är personlig, barnslig, förtjust, exponerar sig dag och natt i en husbil med nyadopterade afrikanska lilla Zoe - kanske jag får tio efterföljare?

Men det är nog inte så det går till.
Jag måste vara mig själv. Sabina
 det är jag

Johannes Döparen

Idag är det den 24 juni.  Vår son Johannes döptes i Ölmstads kyrka denna dag  1963. Mamma hade tagit med sig vatten från Jordan som hon diskret hällde ut i Mäster Bestiarius dopfunt från elvahundratalet.Morfar Sven ,prosten från Nyköping, döpte gossen i Faderns och Sonens och den Helige Ande och han fick också namnet Erik. Inte efter den helige Erik, som jag knappt kände till på den tiden utan efter Morfars bror som också var präst. Kanske hoppades vi att han skulle bli präst.
 Han blev Taizébroder. Och när minnet av detta dop nämndes i Sankt Francuskus Mässa och han blev inkluderad i församlingens och prästernas böner satt han i luften i ett flygplan på väg till Bangladesh, där Taizébröderna har en liten kommunitet, som arbetar bland fattiga muslimer, hinduer och kristna, bland gatubarn och handikappade, bland unga och gamla och kristna av alla denominationer från katoliker till baptister. Ett rikt liv.

På bordet i salen låg en samling predikningar av Kaj Munk. Den innehöll texter från hela kyrkoåret och jag bläddrade fram till Johannes döparen och fängslades omedelbart av hans korthuggna ofta dräpande satser. Ja, visst känner man igen en diktare, när han predikar. Och jag mindes att det berättades från Vederslöv, att när Kaj Munk såg parkeringsplatsen utanför den lilla lantkyrkan där han var präst fyllas av flotta bilar fråKöpenhamn och förstod att de kommit för at titta på - inte höra - den berömde diktarprästen,så gick han upp i predikstolen, slog upp bibeln, läste dagens text och sade AMEN.Det blev ingen predikan den söndagen."Detta är Guds Ord," sa diktarprästen och gick ner från predikstolen

Om Johannes Döparen hade Kaj Munk en hel del salta ord. Predikan hölls år 1942, då Danmark var ockuperat av nazister och det kunde vara farligt att predika.
"Johannes var en oförsiktig man", började Kaj Munk.
Han trodde på Sanningen.
Kung Herodes levde i hor. Döparen gick  till honom och sa , att det skulle han sluta med.
Han riskerade sitt liv genom att göra det.Och än mer. Han riskerade att starta ett uppror eller framkalla motstånd. Ja, det kunde gå så illa att romarna blandade sig in i det hela.
Varför teg inte Johannes? Det hade varit mycket klokare och mera hänsynsfullt.
Ja, eller skulle det?
Johannes var fylld av en brinnande Tro. Tron på att Sanningen är till för att sägas.
Den här historien om Johannes Döparen tilldrog sig i ett land för länge sedan.. Men den utspelas också i Danmark 1942.Ty också i vårt land finns det en Herodes som vänslas med främmande gudar,Herodes hade naturligtvis hittat på många ursäkter för sitt lagbrott. Och så kommer denna buffel  från öknen med något så dumt som Sanningen och vill sätta pannan mot Muren och välta omkull hela den byggnad som Herodes med möda hade byggt upp.Det är värt att lägga märke till att Döparen inte börjar diskutera med denna listiga orm.Han nöjer sig med att förklara för honom: "Du har inte rätt att äga henne"
Johannes kom med Rättfärdighetens yxa..Herodes var bara en liten gren på Orättfärdighetens stora träd.Men stor eller liten. Domen hade fallit.Kvisten måste huggas av.
Herodes,  Herodes, är du en sån dum torsk, att du kan tro att du tjänar Livets goda makter genom detta onda spel - att du kan inbilla dig att det leder till någonting annat än en undergång i Helvetet för dig och för ditt folk?
Och nu, Ni mina Landsmän som kastats i statens fängelser för att ni kände er kallade att tala Sanningens röst, jag ber Gud att ni må vara starka och tro att ni  gjorde rätt när ni följde  er känsla. Men om någon av er blir osäker och tvivlande, så förlåter jag er på min Herres vägnar, så som Han förlät Johannes. Ni ska veta, att Han kommer att döma er efter att ni modigt trädde fram för Sanningen sak medan andra teg, och ni ska veta att ni har varit med om att skapa en handling ur vilken en sund framtid kan växa. Och här ifrån Kyrkan ska det sägas till er: Sanningens Herre har låtit sitt ansikte lysa över er, Han give er sin fred." Amen

Gestapo besökte ofta Vederslövs kyrka med den frispråkige Kaj Munk. Och en  kväll i januari  1944 fann man diktarprästen skjuten i ett dike.Det var på Trettondagen  och han hade haft föraningar.
Jag minns den kvällen när pappa kom in i köket,vit i ansiktet och med tung röst sa till oss:" Kaj Munk är död. Dom har skjutit honom. ."
Men hans ord lever än och utmaningen att stå för Sanningen har många andra följt i den historia som följt efter.Man behöver bara minnas en annan diktare: Solsjenitsyn, vars ord  i det försenade Nobeltalet blivit klassiska: "Ett ord av sanning kan rädda världen"

Sabina