Idag är det den 24 juni. Vår son Johannes döptes i Ölmstads kyrka denna dag 1963. Mamma hade tagit med sig vatten från Jordan som hon diskret hällde ut i Mäster Bestiarius dopfunt från elvahundratalet.Morfar Sven ,prosten från Nyköping, döpte gossen i Faderns och Sonens och den Helige Ande och han fick också namnet Erik. Inte efter den helige Erik, som jag knappt kände till på den tiden utan efter Morfars bror som också var präst. Kanske hoppades vi att han skulle bli präst.
Han blev Taizébroder. Och när minnet av detta dop nämndes i Sankt Francuskus Mässa och han blev inkluderad i församlingens och prästernas böner satt han i luften i ett flygplan på väg till Bangladesh, där Taizébröderna har en liten kommunitet, som arbetar bland fattiga muslimer, hinduer och kristna, bland gatubarn och handikappade, bland unga och gamla och kristna av alla denominationer från katoliker till baptister. Ett rikt liv.
På bordet i salen låg en samling predikningar av Kaj Munk. Den innehöll texter från hela kyrkoåret och jag bläddrade fram till Johannes döparen och fängslades omedelbart av hans korthuggna ofta dräpande satser. Ja, visst känner man igen en diktare, när han predikar. Och jag mindes att det berättades från Vederslöv, att när Kaj Munk såg parkeringsplatsen utanför den lilla lantkyrkan där han var präst fyllas av flotta bilar fråKöpenhamn och förstod att de kommit för at titta på - inte höra - den berömde diktarprästen,så gick han upp i predikstolen, slog upp bibeln, läste dagens text och sade AMEN.Det blev ingen predikan den söndagen."Detta är Guds Ord," sa diktarprästen och gick ner från predikstolen
Om Johannes Döparen hade Kaj Munk en hel del salta ord. Predikan hölls år 1942, då Danmark var ockuperat av nazister och det kunde vara farligt att predika.
"Johannes var en oförsiktig man", började Kaj Munk.
Han trodde på Sanningen.
Kung Herodes levde i hor. Döparen gick till honom och sa , att det skulle han sluta med.
Han riskerade sitt liv genom att göra det.Och än mer. Han riskerade att starta ett uppror eller framkalla motstånd. Ja, det kunde gå så illa att romarna blandade sig in i det hela.
Varför teg inte Johannes? Det hade varit mycket klokare och mera hänsynsfullt.
Ja, eller skulle det?
Johannes var fylld av en brinnande Tro. Tron på att Sanningen är till för att sägas.
Den här historien om Johannes Döparen tilldrog sig i ett land för länge sedan.. Men den utspelas också i Danmark 1942.Ty också i vårt land finns det en Herodes som vänslas med främmande gudar,Herodes hade naturligtvis hittat på många ursäkter för sitt lagbrott. Och så kommer denna buffel från öknen med något så dumt som Sanningen och vill sätta pannan mot Muren och välta omkull hela den byggnad som Herodes med möda hade byggt upp.Det är värt att lägga märke till att Döparen inte börjar diskutera med denna listiga orm.Han nöjer sig med att förklara för honom: "Du har inte rätt att äga henne"
Johannes kom med Rättfärdighetens yxa..Herodes var bara en liten gren på Orättfärdighetens stora träd.Men stor eller liten. Domen hade fallit.Kvisten måste huggas av.
Herodes, Herodes, är du en sån dum torsk, att du kan tro att du tjänar Livets goda makter genom detta onda spel - att du kan inbilla dig att det leder till någonting annat än en undergång i Helvetet för dig och för ditt folk?
Och nu, Ni mina Landsmän som kastats i statens fängelser för att ni kände er kallade att tala Sanningens röst, jag ber Gud att ni må vara starka och tro att ni gjorde rätt när ni följde er känsla. Men om någon av er blir osäker och tvivlande, så förlåter jag er på min Herres vägnar, så som Han förlät Johannes. Ni ska veta, att Han kommer att döma er efter att ni modigt trädde fram för Sanningen sak medan andra teg, och ni ska veta att ni har varit med om att skapa en handling ur vilken en sund framtid kan växa. Och här ifrån Kyrkan ska det sägas till er: Sanningens Herre har låtit sitt ansikte lysa över er, Han give er sin fred." Amen
Gestapo besökte ofta Vederslövs kyrka med den frispråkige Kaj Munk. Och en kväll i januari 1944 fann man diktarprästen skjuten i ett dike.Det var på Trettondagen och han hade haft föraningar.
Jag minns den kvällen när pappa kom in i köket,vit i ansiktet och med tung röst sa till oss:" Kaj Munk är död. Dom har skjutit honom. ."
Men hans ord lever än och utmaningen att stå för Sanningen har många andra följt i den historia som följt efter.Man behöver bara minnas en annan diktare: Solsjenitsyn, vars ord i det försenade Nobeltalet blivit klassiska: "Ett ord av sanning kan rädda världen"
Sabina
söndag 24 juni 2012
söndag 27 maj 2012
Twittervägen
Varje morgon går jag ut på Tvittervägen. Har du hört talas om den? Låt mig berätta!. Det är en autostrada som sträcker sig runt hela jorden. Den ringlar genom städer och byar, länder och hav. Trängseln är stor, människor dyker upp och försvinner. Okända blir nära vänner. Gamla bekanta hörs av och tar kontakt. Det är ett ständigt pågående samtal med många överraskningar.
Varje morgon känns det lika spännande. Vem ska jag möta? Vem har läst mitt kvitter? Vem har svarat mig och vem vill sända ut mitt kvittertwitter till sina vänner?
En morgon syns inga vänner, bara okända namn. Twittervägen har buktat runt en kulle. Nyss var jag i Jerusalem. Nu är jag i Rom med mina nyfunna vänner Birgitta och Ulf. Vart är jag på väg nu ?
I dag, på pingstdagen hörs många röster.
Det susar överallt om den helige Ande. Det är som om en stormvind gått rakt genom alla dem som är på väg. Den ene tolkar pingstdagens budskap på engelska. Den andra reflekterar över vad den helige Ande gör med oss människor. En tredje ser den Helige Andes verkan i samhället och politiken.
Jag får lust att stämma in, och det som faller mig in är att den heliga Birgitta var fylld av Anden. Hon som skrev: "Herre, gör mitt hjärta brinnande av din kärleks eld så att allt det som står dig emot blåser bort som aska i rykande storm"
När jag ber denna bön med henne ser jag framför mig tjänsteflickorna på Ulfåsa slott som går ned till sjön för att sprida ut askan i "rykande storm". Askan från de stora spisarna på slottet Ulfåsa där Birgitta bodde med sin make Ulf och sina åtta barn. Och den lilla andefyllda Birgittabönen fick spridning på Twittervägen!
Jag möter Anders och Andreas, Joel och Benjamin, Bengt och Sven, David från Israel och Birgitta som var i Jerusalem och vittnade och nu vittnar i Rom. Fast i dag lyssnar hon på påve Benedikts predikan.i Sankt Peterskyrkan.
Genom Vatican News får jag höra det senaste om påvens otrogne betjänt som stal hans brev och skickade ut dem till medierna. "Han som åt mitt bröd ,lyfter nu mot mig sin häl" står det i Psaltarpsalmen 41 och man sörjer med den gode och kloke påven att också han skall bli förrådd av "en av sina egna".
I går var det Melodifestivalen och en ny stjärna exploderade på stjärnornas himmel: LOREEN- Naturligtvis ekade röster på Twittervägen om Loreen." Rätt låt". "Sveriges stolthet". "Äkta etnisk svensk" etc
.
Första veckan jag gick på Twittervägen handlade allt om pastor Jean från Kongo. Det var spännande att uppleva hur många som engagerade sig, hur kunskap spreds om hans öde, hur man fick följa honom från avvisningen till Kongo, genom tortyren och flykten från fängelset i Kongo fram till återvändandet till Sverige..
Jag förstod att Twittervägen också är ett redskap för rättvisa. .Kan ett blir redskap för Livet också? I dag skrev jag om den stora marschen för LIVE- pro-life- som genomfördes i Rom den 13 maj, då 10000 människor gick från Colosseum till Sant Angelo, en vandring på några kilometer med plakat och banderoller för att rädda ofödda barn.
Jag hoppas den lilla nyheten ger gensvar.
Följ mig på Twittervägen. Där väntar nya bekantskaper, nya kunskaper och vidgade horisonter!
Sabina
Varje morgon känns det lika spännande. Vem ska jag möta? Vem har läst mitt kvitter? Vem har svarat mig och vem vill sända ut mitt kvittertwitter till sina vänner?
En morgon syns inga vänner, bara okända namn. Twittervägen har buktat runt en kulle. Nyss var jag i Jerusalem. Nu är jag i Rom med mina nyfunna vänner Birgitta och Ulf. Vart är jag på väg nu ?
I dag, på pingstdagen hörs många röster.
Det susar överallt om den helige Ande. Det är som om en stormvind gått rakt genom alla dem som är på väg. Den ene tolkar pingstdagens budskap på engelska. Den andra reflekterar över vad den helige Ande gör med oss människor. En tredje ser den Helige Andes verkan i samhället och politiken.
Jag får lust att stämma in, och det som faller mig in är att den heliga Birgitta var fylld av Anden. Hon som skrev: "Herre, gör mitt hjärta brinnande av din kärleks eld så att allt det som står dig emot blåser bort som aska i rykande storm"
När jag ber denna bön med henne ser jag framför mig tjänsteflickorna på Ulfåsa slott som går ned till sjön för att sprida ut askan i "rykande storm". Askan från de stora spisarna på slottet Ulfåsa där Birgitta bodde med sin make Ulf och sina åtta barn. Och den lilla andefyllda Birgittabönen fick spridning på Twittervägen!
Jag möter Anders och Andreas, Joel och Benjamin, Bengt och Sven, David från Israel och Birgitta som var i Jerusalem och vittnade och nu vittnar i Rom. Fast i dag lyssnar hon på påve Benedikts predikan.i Sankt Peterskyrkan.
Genom Vatican News får jag höra det senaste om påvens otrogne betjänt som stal hans brev och skickade ut dem till medierna. "Han som åt mitt bröd ,lyfter nu mot mig sin häl" står det i Psaltarpsalmen 41 och man sörjer med den gode och kloke påven att också han skall bli förrådd av "en av sina egna".
I går var det Melodifestivalen och en ny stjärna exploderade på stjärnornas himmel: LOREEN- Naturligtvis ekade röster på Twittervägen om Loreen." Rätt låt". "Sveriges stolthet". "Äkta etnisk svensk" etc
.
Första veckan jag gick på Twittervägen handlade allt om pastor Jean från Kongo. Det var spännande att uppleva hur många som engagerade sig, hur kunskap spreds om hans öde, hur man fick följa honom från avvisningen till Kongo, genom tortyren och flykten från fängelset i Kongo fram till återvändandet till Sverige..
Jag förstod att Twittervägen också är ett redskap för rättvisa. .Kan ett blir redskap för Livet också? I dag skrev jag om den stora marschen för LIVE- pro-life- som genomfördes i Rom den 13 maj, då 10000 människor gick från Colosseum till Sant Angelo, en vandring på några kilometer med plakat och banderoller för att rädda ofödda barn.
Jag hoppas den lilla nyheten ger gensvar.
Följ mig på Twittervägen. Där väntar nya bekantskaper, nya kunskaper och vidgade horisonter!
Sabina
tisdag 22 maj 2012
Det kungliga dopet
Det var hennes Dopdag.
I vårt sekulariserade land var det viktigt att förklara för folk vad ett dop är. Därför hade varje tidning med självaktning låtit någon kyrklig eller historiskt kunnig person förklara dopets innebörd
Så ock Jönköpings Posten.
Naturligtvis fick den nye biskopen i Växjö Stift föra pennan under den braskande rubriken:"Älskade omdiskuterade ritual. Dopet För:
Och för säkerhetsskull hade även en motståndare till dopet,en humanist, inbjudits att bidra med åsikten:
Dopet: Mot.
Det hade inte behövts. För vad biskop Jan Olof Johansson presterade var ingen förklaring utan bara allmänt prat. Efter att ha läst biskopens kria skulle det varit meningen att man hade förstått att det var en viktig kristen högtid, att dopet innebär att barnet införlivas i Jesu Kristi kyrka och välsignas i den heliga Treenighetens namn.
Om detta stod intet.
Däremot menade biskop Jan-Olof Johansson att "Genom dopet firar vi och välkomnar ett nytt liv och tackar Gud för det livet."
"Dopet blir både en trygghet och ett sätt att förstå sitt liv som ständigt vill förnyas"
Vad är det för snack?
Slår jag upp Dopritualen i Svenska Kyrkans Psalmbok får man lära sig att"Gud vill att vi skall leva i gemenskap med honom. Därför har han sänt sin son, Jesus Kristus,för att rädda oss från det onda.
Genom dopet föder han oss till ett nytt liv, för oss in i sin kyrka och ett liv i förening med honom."
Och när prästen - här var det ärkebiskopen - tecknar korsets tecken på barnets panna, mun och hjärta,säger han:
"Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig (Estelle)att vara hans lärjunge."
Ord ur Evangeliet lästes. Bön över det nydöpta barnet lästes.Trosbekännelsen lästes psalmer sjöngs..
Estelles dop - "Älskade och omdiskuterade ritual " var kort sagt helt en tydlig kristen högtid.
Jag hoppas att detta gick in i hjärtat hos de skönklädda damerna från hov, riksdag,societé och hos herrarna i jacket och uniform.. Sveriges blivande drottning är nu en Kristi lärjunge, en medlem i Kristi kyrka, eller den lilla enklav som heter Svenska kyrkan.
De som läste biskop Johanssons ytliga artikel på morgonen måste ha blivit överraskade om de följt den högtidliga ceremonin på TV.
Här fick svenska folket en vacker lektion i dopets mening. Och den lilla Estelle med sin klara blick tycktes ha förstått varenda ord och gest!.
Välkommen in i den världsvida kristna kyrkan,prinsessa Estelle!
SABINA
tisdag 1 maj 2012
Sköna maj välkommen
Man tror knappast att det är sant. Att det är sol, och sol som värmer, Att det bara är en lätt vind,. ingen vind som kylar. Att det finns blommor överallt, överallt! Säg var kommer de ifrån ? Hur har de kunnat lura under lövhögarna så länge och vad fick dem att sprätta upp jord och kvistar och gräs och bara stå där i morgonsolen - blåsippor, vitsippor, violer, scilla och stjärnblommor,blåögda, vitkragade, många och nära - i backarna, i skogsänden, på gräset, under buskarna, vid vägarna.
Åh, Skapelse, hur jag prisar Dig - välsignad är Du och skönast är Broder Sol som ger oss ljuset och dagen
Mäktig är du och om Dig,du Skapelsens Herre, minner du!
Ja, det bara väller fram, liksom vårens sånger som jag nu börjar middagsbönen med: Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö...
Ja, orden är så bekanta, så inlevda år från år att de bara tränger sig fram spontant när allt omkring en vaknar.
Och ändå missade vi både vårsång och brasa i går kväll. Det var inte på den vanliga platsen vid Ölmstads kyrka och när vi styrde mot Allianskyrkan så tycktes backen för hög och lång dit skylten "MAJBRASA" pekade så vi sa: Vi åker hem,vilket vi gjorde.
Så mycket har hänt sen jag skrev sist. Det var under påvens resa till Mexico och sen for han till Cuba, där den svarta Madonnan fyllde 400 år, vilket var en anledning att fira. Gamle Fidel Castro hade bett att få träffa il Papa åtminstone femtonminuter - det var en ödmjuk bön från en gammal stridskämpe, som hållit sitt folk i ett järngrepp alltför länge. Han fick en halvtimme och bad påven skicka honom böcker, andliga böcker! Vad är det man säger i Sverige? "När Fan blir gammal, blir han religiös" I varje fall lovade broder Castro att folket skulle få en fridag under Stilla Veckan: Långfredagen. Men den ateistiska regimen har lyckats utplåna ganska rejält gamla kristna traditioner och helgdagar så många undrade:: Varför ska vi få ledigt på Långfredagen?
När den Salige Johannes Paulus besökte Cuba stod Madre generalissima Tekla Famiglietti där och bad om tillåtelse att få öppna ett birgittinskt kloster på Cuba. Påven stödde, Fidel Castro sa ja och han fick en kram av den ståtliga generalabbedissan. Det är sant, jag har sett bilden!
Och nu verkar den heliga Birgittas döttrar i Cuba och sprider inte bara Livets bröd utan också bröd för magen till många fattiga som de möter.
Det som upptagit mina tankar mycket de senaste dagarna är rapporterna från Norge, där rättegången mot mördaren från Utöya,Anders Breivik börjat.. Som ett sätt att hantera sorg och bitterhet bröt en äkta norsk sång fram som heter "Barn av Regnbuen". Den skrevs för några år sedan av en sångaren Lillebjörn Nielsen och blev mycket populär. Nu sjunger folk den med rosor i händerna för att genom orden och rosorna visa sin vilja till fred och försoning och sammanhållning. Det är mycket märkligt och gripande. En sång vars svallvågor rullar upp mot stenväggarna av huset där rättegången pågår, en sång från Norges hjärta mot ett hjärta fyllt av hat.
Skall detta hjärta kunna brista ?
Här är orden:
En himmel full av stjerner.
Blått hav så langt du ser.
En jord der blomstrer gror.
Kan du önske mer?
Sammen vi ska leve,
hver syster og hver bror,
små barn av regnbuen
og en fredlig jord..
Men si det til alle barna!
Og si det til hver far og hver mor.
Ennå har vi en sjanse
til å dele et håp på jord..
"Och Gud sade: detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er och alla levande varelser på jorden...Min båge sätter jag i skyn..1 Mos.9:13..
Det är alltid en hisnande upplevelse när man efter en dag av sol och regn plötsligt ser en strålande mångfärgad regnbåge välvas över jorden. Guds tecken i skyn ! Nu välver sig denna regnbåge av frid och försoning över det norska folket medan ondskan står inför domaren, så som den en gång skall stå inför den Högste Domaren vid tidens slut.
Sabina
Åh, Skapelse, hur jag prisar Dig - välsignad är Du och skönast är Broder Sol som ger oss ljuset och dagen
Mäktig är du och om Dig,du Skapelsens Herre, minner du!
Ja, det bara väller fram, liksom vårens sånger som jag nu börjar middagsbönen med: Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö...
Ja, orden är så bekanta, så inlevda år från år att de bara tränger sig fram spontant när allt omkring en vaknar.
Och ändå missade vi både vårsång och brasa i går kväll. Det var inte på den vanliga platsen vid Ölmstads kyrka och när vi styrde mot Allianskyrkan så tycktes backen för hög och lång dit skylten "MAJBRASA" pekade så vi sa: Vi åker hem,vilket vi gjorde.
Så mycket har hänt sen jag skrev sist. Det var under påvens resa till Mexico och sen for han till Cuba, där den svarta Madonnan fyllde 400 år, vilket var en anledning att fira. Gamle Fidel Castro hade bett att få träffa il Papa åtminstone femtonminuter - det var en ödmjuk bön från en gammal stridskämpe, som hållit sitt folk i ett järngrepp alltför länge. Han fick en halvtimme och bad påven skicka honom böcker, andliga böcker! Vad är det man säger i Sverige? "När Fan blir gammal, blir han religiös" I varje fall lovade broder Castro att folket skulle få en fridag under Stilla Veckan: Långfredagen. Men den ateistiska regimen har lyckats utplåna ganska rejält gamla kristna traditioner och helgdagar så många undrade:: Varför ska vi få ledigt på Långfredagen?
När den Salige Johannes Paulus besökte Cuba stod Madre generalissima Tekla Famiglietti där och bad om tillåtelse att få öppna ett birgittinskt kloster på Cuba. Påven stödde, Fidel Castro sa ja och han fick en kram av den ståtliga generalabbedissan. Det är sant, jag har sett bilden!
Och nu verkar den heliga Birgittas döttrar i Cuba och sprider inte bara Livets bröd utan också bröd för magen till många fattiga som de möter.
Det som upptagit mina tankar mycket de senaste dagarna är rapporterna från Norge, där rättegången mot mördaren från Utöya,Anders Breivik börjat.. Som ett sätt att hantera sorg och bitterhet bröt en äkta norsk sång fram som heter "Barn av Regnbuen". Den skrevs för några år sedan av en sångaren Lillebjörn Nielsen och blev mycket populär. Nu sjunger folk den med rosor i händerna för att genom orden och rosorna visa sin vilja till fred och försoning och sammanhållning. Det är mycket märkligt och gripande. En sång vars svallvågor rullar upp mot stenväggarna av huset där rättegången pågår, en sång från Norges hjärta mot ett hjärta fyllt av hat.
Skall detta hjärta kunna brista ?
Här är orden:En himmel full av stjerner.
Blått hav så langt du ser.
En jord der blomstrer gror.
Kan du önske mer?
Sammen vi ska leve,
hver syster og hver bror,
små barn av regnbuen
og en fredlig jord..
Men si det til alle barna!
Og si det til hver far og hver mor.
Ennå har vi en sjanse
til å dele et håp på jord..
"Och Gud sade: detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er och alla levande varelser på jorden...Min båge sätter jag i skyn..1 Mos.9:13..
Det är alltid en hisnande upplevelse när man efter en dag av sol och regn plötsligt ser en strålande mångfärgad regnbåge välvas över jorden. Guds tecken i skyn ! Nu välver sig denna regnbåge av frid och försoning över det norska folket medan ondskan står inför domaren, så som den en gång skall stå inför den Högste Domaren vid tidens slut.
Sabina
måndag 26 mars 2012
Viva Cristo Rey
Påve Benedikt står framför en mikrofon som han rättar till flera gånger. Bakom honom hörs jubel,barn i tusentals viftar med flaggor,ropar, sjunger, jublar. Det är Plaza del Paz i Mexico, en historiskt symbolisk plats, där den 22 meter höga Kristus minner om Mexicos kamp för sin tro.
Det var under diktatorn Calles regering, 1926-1929, som folket reste sig, när klostren stängdes, präster mördades och Calles försökta förvandla katolskt land till en sekulär stat.
Nyligen har en film om denna folkliga kamp publicerats, som i gripande historiska scener skildrar martyrernas offer för att bevara tron.
Nu står påve Benedikt framför barnen i Mexico och försäkrar dem att de står hans hjärta nära, att de behöver skydd för det onda, för lidande,svårigheter som drabbar dem, och att Kristus och Kyrkan skall skydda dem.
Åh, så de jublar! Ett vattenfall avröster avbryter ständigt påvens lugna melodiska tonfall.
Jag har försökt följa med denna långa resa via inslagen på Twitter och fått reda på härliga ögonblick. Till exempel flög påven över många länder och passade på att varje gång flygplanet passerade ett land - Italien, Frankrike, England, Grönland, Irland, Amerika, skicka en hälsning till landets statschefer - drottningar och presidenter. Välsignelse flödade ut från vingarna och ner genom molnen! En himmelsk syn!
Så steg han i land,nerför trappan ut på den röda mattan, en av världens mäktigaste men också mest ödmjuke. Vad säger han: Jag har kommit som en pilgrim med tro, hopp och kärlek..
Ja, låt oss göra som påve Benedikt när vi besöker våra vänner. Låt oss komma med "tro, hopp och kärlek"
Gabriela Mistral, nobelprisvinnare i litteratur 1945, skrev en dikt som jag vill citera
Hur människor gav mig vatten
jag f'äste på minnenas blad...
I Valle del Rio Blanco
vid Aconcaguas bad
jag rusade fram att dricka
ur piskan av en kaskad,
som sprudlade hård och yvig
men bröts och blev vit och tunn.
Jag tryckte min mun mot strålen,
och tre dar blödde min mun
av brännande heligt vatten
från Aconcaguas brunn.
På Mitlas slätter en marschdag
av syrsor och sommarglöd
jag böjde mig över en källa.
En indian gav mig stöd:
han höll som en frukt mitt huvud
med båda händerna fram.
Så länge jag drack av vattnet,
hans huvud mot mitt jag förnam.
Då slog som en blixt mig tanken,
att Mitlas ras är min stam.
Jag föll på ön Porto Rico
en blånande middagsstund
till ro av böljorna vaggad
i palmernas mödrarund.
Då höll för min mun en flicka
en kokos med vatten som lön.
Av palmernas modersvatten
jag drack som en dotter från ön.
Ej kropp eller själ har smakat
en dryck som var hälften så skön.
Mor räckte i barndomshemmet
mig vatten med tålig hand.
Jag såg från en klunk till nästa
hennes blick över krukans rand.
Allteftersom krukan sänktes,
steg panna och ögopar.
Mitt väsen har kvar denna vågdal,
hennes blick och min törst är kvar.
Det kallar jag evigheten,
att allting är som det var.
Av sättet att ge mig vatten
står människans bil för mig klar...
Gabriela Mistral: "Beber" ur Tala
övers. Hjalmar Gullberg:"Sången om en son"
Norstedt,1945
I dag tar jag fram boken om en av Mexicos martyrer,Padre Miguel Pro, som Sankt Eriks bokförlag gav ut för några år sedan. En spännande historia om en hängiven jesuit, som trotsade förföljarna på ett lekfullt sätt men till slut blev skjuten den 27 november 1927. Inför exekutionspatrullen ropade han:" Jag förlåter mina bödlar. Viva Cristo Rey"
Sabina
Det var under diktatorn Calles regering, 1926-1929, som folket reste sig, när klostren stängdes, präster mördades och Calles försökta förvandla katolskt land till en sekulär stat.
Nyligen har en film om denna folkliga kamp publicerats, som i gripande historiska scener skildrar martyrernas offer för att bevara tron.
Nu står påve Benedikt framför barnen i Mexico och försäkrar dem att de står hans hjärta nära, att de behöver skydd för det onda, för lidande,svårigheter som drabbar dem, och att Kristus och Kyrkan skall skydda dem.
Åh, så de jublar! Ett vattenfall avröster avbryter ständigt påvens lugna melodiska tonfall.
Jag har försökt följa med denna långa resa via inslagen på Twitter och fått reda på härliga ögonblick. Till exempel flög påven över många länder och passade på att varje gång flygplanet passerade ett land - Italien, Frankrike, England, Grönland, Irland, Amerika, skicka en hälsning till landets statschefer - drottningar och presidenter. Välsignelse flödade ut från vingarna och ner genom molnen! En himmelsk syn!
Så steg han i land,nerför trappan ut på den röda mattan, en av världens mäktigaste men också mest ödmjuke. Vad säger han: Jag har kommit som en pilgrim med tro, hopp och kärlek..
Ja, låt oss göra som påve Benedikt när vi besöker våra vänner. Låt oss komma med "tro, hopp och kärlek"
Gabriela Mistral, nobelprisvinnare i litteratur 1945, skrev en dikt som jag vill citera
Hur människor gav mig vatten
jag f'äste på minnenas blad...
I Valle del Rio Blanco
vid Aconcaguas bad
jag rusade fram att dricka
ur piskan av en kaskad,
som sprudlade hård och yvig
men bröts och blev vit och tunn.
Jag tryckte min mun mot strålen,
och tre dar blödde min mun
av brännande heligt vatten
från Aconcaguas brunn.
På Mitlas slätter en marschdag
av syrsor och sommarglöd
jag böjde mig över en källa.
En indian gav mig stöd:
han höll som en frukt mitt huvud
med båda händerna fram.
Så länge jag drack av vattnet,
hans huvud mot mitt jag förnam.
Då slog som en blixt mig tanken,
att Mitlas ras är min stam.
Jag föll på ön Porto Rico
en blånande middagsstund
till ro av böljorna vaggad
i palmernas mödrarund.
Då höll för min mun en flicka
en kokos med vatten som lön.
Av palmernas modersvatten
jag drack som en dotter från ön.
Ej kropp eller själ har smakat
en dryck som var hälften så skön.
Mor räckte i barndomshemmet
mig vatten med tålig hand.
Jag såg från en klunk till nästa
hennes blick över krukans rand.
Allteftersom krukan sänktes,
steg panna och ögopar.
Mitt väsen har kvar denna vågdal,
hennes blick och min törst är kvar.
Det kallar jag evigheten,
att allting är som det var.
Av sättet att ge mig vatten
står människans bil för mig klar...
Gabriela Mistral: "Beber" ur Tala
övers. Hjalmar Gullberg:"Sången om en son"
Norstedt,1945
I dag tar jag fram boken om en av Mexicos martyrer,Padre Miguel Pro, som Sankt Eriks bokförlag gav ut för några år sedan. En spännande historia om en hängiven jesuit, som trotsade förföljarna på ett lekfullt sätt men till slut blev skjuten den 27 november 1927. Inför exekutionspatrullen ropade han:" Jag förlåter mina bödlar. Viva Cristo Rey"
Sabina
lördag 17 mars 2012
Bokstäver som blir ord
Bokstäverna häpnar
över mina försök
att sammanföra dem
till ord och mening..
........
Dikten berättar
för läsare och lyssnare
om yta och djup,
tydlighet och gåtfullhet
Just så är det, tänkte jag när jag fångades av de här korta raderna i Smålands Författarsällskaps nya bok "Lyrik från Småland". Jag kände mig nästan yr av glädje över den täta åhörarskaran på Värnamo bibliotek , när vi firade femtio år .En liten skara, men ivern och entusiasmen över ord och vad ord kan betyda fyller oss alla.
Vi är ingen Akademi, inget "illustert" sällskap, ingen from förening, men vi är något alldeles speciellt - vi skriver allihop. Vi skriver och kämpar och och publicerar. Dikter, noveller, romaner, hembygdshistoria - allt som intresserar oss och som har en lyssnar och läsarskara - stor eller liten, det kvittar- orden ska ut - vi är ordens mästare , berömda eller okända, det har inte med saken att göra. Vi är alla kallade att vara skrivare, att leka med orden eller som Kjell Olof Bohlin från Aneby skrivit i ovanstående dikts andra strof:
Meningarna leker
när de blir uppställda
som rimmade rader
eller orimmad vers.
Det var en gråmulen dag men Biblioteket värmde, återseendet var gott, vi som hälsade på¨varandra från Smålands alla yttersta kanter - förmedlade det gemensamma kallets hemlighetsfulla strömmar oss emellan.
Och när Berndt Lindqvist öppnade den vackra boken med sitt tänkvärda lysande blå omslag av Sven Ljungberg "Bolltistel" vibrerade alla böcker i hyllorna och suckarna flög lätt genom bänkraderna.
Berndt tittade spefullt över sina glasögon och bläddrade i boken. Han plockade "bolltistlar" med leendet i mungipan, och fick de som medverkat att lätt rodna vid uppläsningen av dikter om sommar, svarta dokument eller katedraler av syrener.
Lennart Sjögrens bild av obebodda öar, Yvonne Teiffels ironi om gäspningens förödande konsekvenser för romansen Erik Lindfelts" fågeldikt" om lövsångaren som inte tystades av snöyran, Carin Rickardsons spegling " av saknad och längtan
Livets attribut.."
Vi har varit i de stora poeternas sällskap: till sällskapets tidigare medlemmar hörde en gång Karl Vennberg, Vilhelm Moberg, Alf Henriksson, Ragnar Thoursie...
En diktare som inte lämnade Sällskapet förrän döden tog henne var Ulla Olin, initiativtagare och ständig medlem,långvarig ordförande, stor diktarinna, berömd och hyllad mot slutet av sitt liv.
Hon var med som osynlig gäckande gestalt denna eftermiddag och finns med i den nya boken som en självklarhet.
Efter maken Nils Gustavs död förde hon i dikten en ständig dialog med honom:
"Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag
om du inte för tio månader sedan hade lämnat
din plats vid köksbordet och i vardagsrummet..".
ur "Eftervärme" av Ulla Olin,1990.
Resten av den gripande dikten kan du läsa i den nya boken "Lyrik i Småland", utgiven av Smålands Författarsällskap. Skall finnas i bokhandeln. Läs mer på författarsällskapets hemsida:
www.:forfattarsllskap.se
SABINA
-
över mina försök
att sammanföra dem
till ord och mening..
........
Dikten berättar
för läsare och lyssnare
om yta och djup,
tydlighet och gåtfullhet
Just så är det, tänkte jag när jag fångades av de här korta raderna i Smålands Författarsällskaps nya bok "Lyrik från Småland". Jag kände mig nästan yr av glädje över den täta åhörarskaran på Värnamo bibliotek , när vi firade femtio år .En liten skara, men ivern och entusiasmen över ord och vad ord kan betyda fyller oss alla.
Vi är ingen Akademi, inget "illustert" sällskap, ingen from förening, men vi är något alldeles speciellt - vi skriver allihop. Vi skriver och kämpar och och publicerar. Dikter, noveller, romaner, hembygdshistoria - allt som intresserar oss och som har en lyssnar och läsarskara - stor eller liten, det kvittar- orden ska ut - vi är ordens mästare , berömda eller okända, det har inte med saken att göra. Vi är alla kallade att vara skrivare, att leka med orden eller som Kjell Olof Bohlin från Aneby skrivit i ovanstående dikts andra strof:
Meningarna leker
när de blir uppställda
som rimmade rader
eller orimmad vers.
Det var en gråmulen dag men Biblioteket värmde, återseendet var gott, vi som hälsade på¨varandra från Smålands alla yttersta kanter - förmedlade det gemensamma kallets hemlighetsfulla strömmar oss emellan.
Och när Berndt Lindqvist öppnade den vackra boken med sitt tänkvärda lysande blå omslag av Sven Ljungberg "Bolltistel" vibrerade alla böcker i hyllorna och suckarna flög lätt genom bänkraderna.
Berndt tittade spefullt över sina glasögon och bläddrade i boken. Han plockade "bolltistlar" med leendet i mungipan, och fick de som medverkat att lätt rodna vid uppläsningen av dikter om sommar, svarta dokument eller katedraler av syrener.
Lennart Sjögrens bild av obebodda öar, Yvonne Teiffels ironi om gäspningens förödande konsekvenser för romansen Erik Lindfelts" fågeldikt" om lövsångaren som inte tystades av snöyran, Carin Rickardsons spegling " av saknad och längtan
Livets attribut.."
Vi har varit i de stora poeternas sällskap: till sällskapets tidigare medlemmar hörde en gång Karl Vennberg, Vilhelm Moberg, Alf Henriksson, Ragnar Thoursie...
En diktare som inte lämnade Sällskapet förrän döden tog henne var Ulla Olin, initiativtagare och ständig medlem,långvarig ordförande, stor diktarinna, berömd och hyllad mot slutet av sitt liv.
Hon var med som osynlig gäckande gestalt denna eftermiddag och finns med i den nya boken som en självklarhet.
Efter maken Nils Gustavs död förde hon i dikten en ständig dialog med honom:
"Vi skulle ha läst Tranströmer tillsammans i dag
om du inte för tio månader sedan hade lämnat
din plats vid köksbordet och i vardagsrummet..".
ur "Eftervärme" av Ulla Olin,1990.
Resten av den gripande dikten kan du läsa i den nya boken "Lyrik i Småland", utgiven av Smålands Författarsällskap. Skall finnas i bokhandeln. Läs mer på författarsällskapets hemsida:
www.:forfattarsllskap.se
SABINA
-
måndag 12 mars 2012
De tio budorden - mänsklighetens framtid
Söndagens text om Mose möte med Gud på Sinaiberget får mig alltid att plocka fram ett papper som jag sen många år alltid har med mig i bibeln. Det är utdrag från det tal som den salige påven Johannes Paulus II höll när han under millenieåret vallfärdade till Sinai berg för att hugfästa minnet av detta viktiga möte mellan Gud och den människa Han hade utvalt som Israels befriare.
Det är en text som är både poetisk och profetisk.
Lördag morgon den 26 februari 2000 gjorde påven Johannes Paulus II sin länge efterlängtade pilgrimsresa till Sinai, berget där "Gud avslöjade sitt namn".
Där sade han bl.a.:
"Hur många har inte kommit hit före oss. Här slog gudsfolket ner sina tältpinnar, hit flydde profeten Elia och tog sin tillflykt i en grotta, hit fördes martyren Katarinas av Alexandria kropp till sin sista vila.. Ja, genom århundraden har skaror av pilgrimer vandrat upp till "längtans berg" (för att citera Gregorius av Nyssa) och här har generationer av munkar vakat och bett. Ödmjukt följer vi i deras spår till den heliga mark, där Abrahams, Isaks och Jakobs Gud befallde Moses att befria sitt folk.
De tio budorden skrevs på sten men innan dess har de skrivits i människohjärtat som den universella moraliska lagen giltig i varje tid och på varje plats. I dag utgör de tio budorden den enda sanna grunden för individers, samhällens och nationers liv. I dag som alltid är de mänsklighetens enda framtid. De befriar människan från egoismens, hatets och lögnens destruktiva krafter...Att hålla buden är att vara trogen Gud men också att vara trogen sig själv, sin gen natur och djupaste längtan.
Vinden som ännu idag blåser från Sinai påminner oss om att Gud vill vara ärad i och genom sin skapelses växt. Samma vind bär med sig en enträgen inbjudan till dialog mellan efterföljare till de tre stora monoteistiska religionerna i deras tjänst åt mänskligheten.
De tio budorden är frihetens lag, inte friheten att följa våra blinda passioner utan friheten att älska, att välja det som är gott i varje situation även om det kan innebära en börda. Det är inte en opersonlig lag som vi lyder; det som behövs är kärleksfull överlåtelse till Fadern genom Kristus i den Helige Ande. Genom att Gud visade sig på berget och genom att ge oss sin lag avslöjade Gud människan först för sig själv. Sinai står mitt i sanningen om människan och hennes bestämmelse."
Sabina
Det är en text som är både poetisk och profetisk.
Lördag morgon den 26 februari 2000 gjorde påven Johannes Paulus II sin länge efterlängtade pilgrimsresa till Sinai, berget där "Gud avslöjade sitt namn".
Där sade han bl.a.:
"Hur många har inte kommit hit före oss. Här slog gudsfolket ner sina tältpinnar, hit flydde profeten Elia och tog sin tillflykt i en grotta, hit fördes martyren Katarinas av Alexandria kropp till sin sista vila.. Ja, genom århundraden har skaror av pilgrimer vandrat upp till "längtans berg" (för att citera Gregorius av Nyssa) och här har generationer av munkar vakat och bett. Ödmjukt följer vi i deras spår till den heliga mark, där Abrahams, Isaks och Jakobs Gud befallde Moses att befria sitt folk.
De tio budorden skrevs på sten men innan dess har de skrivits i människohjärtat som den universella moraliska lagen giltig i varje tid och på varje plats. I dag utgör de tio budorden den enda sanna grunden för individers, samhällens och nationers liv. I dag som alltid är de mänsklighetens enda framtid. De befriar människan från egoismens, hatets och lögnens destruktiva krafter...Att hålla buden är att vara trogen Gud men också att vara trogen sig själv, sin gen natur och djupaste längtan.
Vinden som ännu idag blåser från Sinai påminner oss om att Gud vill vara ärad i och genom sin skapelses växt. Samma vind bär med sig en enträgen inbjudan till dialog mellan efterföljare till de tre stora monoteistiska religionerna i deras tjänst åt mänskligheten.
De tio budorden är frihetens lag, inte friheten att följa våra blinda passioner utan friheten att älska, att välja det som är gott i varje situation även om det kan innebära en börda. Det är inte en opersonlig lag som vi lyder; det som behövs är kärleksfull överlåtelse till Fadern genom Kristus i den Helige Ande. Genom att Gud visade sig på berget och genom att ge oss sin lag avslöjade Gud människan först för sig själv. Sinai står mitt i sanningen om människan och hennes bestämmelse."
Sabina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
