Sancta Clara

Uppenbarelse - Epifania

2012-01-15T07:41:00.000-08:00

Svenska folket gillar stämning och mys. Om de tycker om något tar de alltid till dessa två ord. De har smugit sig in i reklamen också. godis lockar med "fredagsmys", tv- program kallas mysiga - fast inte Skavlan för han är knappast mysig, han är allvarlig, genomträngande, påläst, närgången, näsvis, se bara på det senaste programmet fredagen den 13 januari!
Men anledningen att jag reflekterar över vårt folks kärlek till mysiga stämningar är att i de många intervjuer av kända och okända människor före jul, som tillfrågats varför de tycker om julen så har svaren varit nästan enstämmiga: Det är så mysigt. Och varför de går i kyrkan på julen - midnattsmässan till exempel - så svarar folk nästan alltid: "Det är så stämningsfullt".

De har fel. De har inte fattat någonting. De har inte lyssnat till vad prästen läser eller predikar - de har inte lyssnat, även om de läst julevangeliet hemma , vilket förvånansvärt många gör.
För julevangeliet är inte stämningsfullt. Det handlar om en hård verklighet. Om en mödosam resa under vind och regn i karga trakter. Det handlar om ovänligt bemötande och en förlossning under primitiva förhållanden.
Detta är den mänskliga bakgrunden till de stämningsfulla kyrkorna på julnatten.

Den verkliga sanningen om julen - Epifanian - som få tycks ha fattat - förklarade påven Benedikt XVI i sin predikan från Rom, som sändes ut över världen, också i svensk tv.. Han berättar där att i samtliga tre mässor som förekommer på julaftonen läses följande text(9:5..) från profeten Jesajas nionde kapitel: Det är mäktiga ord, jag citerar från 1917 års bibel:
"Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, ja över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. Du skall göra folket talrikt och du skall göra dess glädje stor, inför dig skola de glädja sig som man gläds under skördetiden, såsom man fröjdar sig när man utskiftar byte.
Ty du skall bryta sönder deras bördors ok och deras skuldrors gissel och deras plågraes stav, liksom i Midjans tid.
Och skon som krigaren bar i stridslarmet och manteln som sölades i blod, allt sådant skall brännas upp och förtäras av eld.
Ty ett barn varder oss fött, en son bliver oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila, och hans namn skall vara: Underbar i råd, Väldig Gud, Evig Fader, Fridsfurste"

"Detta är den enda text i hela Gamla Testamentet där ett barn presenteras som Väldig Gud, Evig Fader, sade påven Benedikt..Profeten har också talat om barnet som " ett stort ljus"och att freden skulle komma och att och att plågarens stav och manteln som sölades ui blod skulle brännas upp.
Vid denna tid då världen ständigt hotas av våld på så många platser och när där finns så många plågares stavar och blodstänkta mantlar ,ropar vi till Gud:"O,mäktige Gud, du har vist dig som ett barn, du har uppenbarat dig som den Ende som älskar oss, den Ende som skall triumfera. Och du har visat oss att vi måste bli fredsstiftare smed dig.Vi älskar ditt barnsliga tillstånd, din maktlöshet, men vi lider av det ständiga återkommande våldet i vår värld och därför ber vi: visa din makt.,så att din frid kan triumfera i vår värld."

Detta menar påven, har ingenting med stämning eller sentimentalitet att göra.Det är här i denna verklighet av Jesu mänsklighet som trons stora mysterium uppenbaras.

Och just detta är det som mysmänskorna missar. De har inte fattat någonting därför att de hänger sig åt mys och stämning.
Även om jag också är en mysmänniska och älskar röda ljus och sprakande brasor, vackra dukar och doftande hycinter, är inte detta det viktigaste för mig, utan det är den realistiska insiktn om det ofattbara, att Konungarnas Konung, Herrarnas Herre, har ödmjukat sig och blivit ett barn,ett skyddslöst litet spädbarn för att skapa fred på jorden, frid i våra hjärtan.

Frid i era hjärtan som råkar läsa detta!

Sabina

Gott Nytt År och God Fortsättning

2012-01-09T11:18:00.000-08:00

Det snöade uppe på våra höjder.
Jag tänkte: Det blir lätt att säga Gott nytt år nu när det snöar. Det känns liksom lite mer nyårsaktigt. Snö och Nyår!
Men det är klart att när vi kom ner till stan så regnade det. Öste bort all stämning..
Ändå möttes jag av Gottnyttår -kramar, pussar, handhälsningar - och jag började fundera. Varför hittar man inte på en variation? Jag vill gärna bryta av allt gottnyttår och säga: Härligt nytt år! Friskt nytt år. Ljuvligt nytt år!
Till en som varit förkyld hela julen: Jag önskar dej ett Gott Hälsans År! Det var väl bra? Han nickade och svarade med det gamla vanliga Jaja: Gott Nytt År själv...

Just det. Det gamla vanliga. En rutinhälsning. Och bra är det. Tack och lov för att vi har rutiner att stödja oss på. Alla är inte fantasifulla, t.ex de nya svenskarna som inte känner till våra rutiner. Då möts man av ett tafatt."Annars?" eller "Hur e läget"?" Vad svarar man på det+ Ack, då längtar man efter rutiner för att kunna svara: "OK, ganska bra. Eller:" Det går som det går.."

Jag tänker också på "God Jul", som vi har spritt nu som hälsning till varandra, tryckt på julkort, servietter, Coopreklam och Icapåsar. God Jul God Jul. Vad menar vi egentligen?

Vad är det för gott vi vill ge varandra i jul eller på det nya året? Det är väl knappast Marabou eller Cloetta eller Alladin? För det ger vi också. Men vi måste väl önska något mer i djupet av våra hjärtan. Om jag håller fast din hand , ser dej i ögonen och frågar: Vad menar du? Vad vill du ge mej? Blir du svarslös då eller kan du säga att i God Jul och Gott Nytt år lägger du in: Frid på jorden, frid i hjärtat, gemenskap och glädje; allt det som vi förknippar med - och ibland av nåd får uppleva - dessa välsignade dagar mellan advent och Trettonhelgen.

Nej,. jag tror inte vi tänker så mycket. Vi bara hasplar ur oss dessa glada hälsningar, för vi vet att de fungerar. Man tröttnar aldrig på att säga God Jul och Gott Nytt År. Till nära vänner vill man egentligen säga mer men gör det inte, för det känns gott ändå. Till främlingar - i kassan , på banken eller i bussen - är denna hälsning mycket speciell, eftersom den oftast är oväntad. Då fyller den en bra funktion. Då blir det verkligen en GOD JUL i hjärtat hos expediten eller busschauffören. Ja, då blir det ett ;Gott Nytt År, fast regnet öser ner och hjulen slirar i rondellerna.

Så låt oss vara tacksamma för att det finns rutiner och fortsätta att utan ambitioner på några djupare och ärligare ord säga. Gott Nytt År!

medan det snöar tiddelipom

Sabina

Heliga Tre konungar

2012-01-05T12:21:00.000-08:00

De är på väg!
Flyttade från fönster till fönster. En har redan fallit på knä i mossan - ute skymmer det ,en kall vind blåser. Över krubban strålar en vitt utslagen blodröd amaryllis.

Sjunger sakta på en okänd melodi de Heliga tre konungarnas vandringssång:

Från Nubiens bergshöjd
från Sabas böljande slätt
Från kusten vid Tarsis led oss, o Stjärna rätt!

Kung Melchior med sitt guld
Balthasar med rökelsekar
Kung Kaspar för örternas skull
Led oss, o Stjärna, fram!

Led oss. o Kungabarn, rätt
Vi rider till Dig dag och natt
Fram genom stad och land
Led oss, o Stjärna, fram!

Vi känner ej hunger och törst
Öknarna svinner förbi
Dromedaren tar långa steg
Fyllda av längtan är vi.

Led oss, o Stjärna fram
till ditt mysterium
Rökelse, myrra och guld
Bär vi för Barnets skull.

Dag och natt vi dig ser
Brinnande stjärna klar
Barnet i stjärnan ler
Led oss , o Stjärna, fram!

Natten mörknar,trettondagsnatten,högtiden närmar sig-mysteriet väntar i krubbans halm:

Kungarna från Tarshis och kustländerna bringar skänker till Konungarnas Konung:

"De öppnade sina kistor och räckte fram sina gåvor åt Herren,
guld, rökelse och myrra"

Ditt ljus kommer, Jerusalem och Herrens härlighet uppenbaras över dig
och folken skall vandra i ditt ljus!

Himlen var klar, månen seglade upp glimmande vit som snön på marken när de Tre Vise Männen nalkades Betlehemskrubban på stan vid Hoppets Torg i Jönköping och "Gläns över sjö och strand , som en gång skrivits under en båtfärd på Vättern, sjöngs nu vid dess vinterstilla vatten av skaran som samlats kring Krubban och de Tre Vise Männen, Kaspar, Balthasar och Melchior..

Tre förunderliga gärningar har helgat denna dag:
I dag ledd stjärnan de vise männen till krubban
I dag blev vid bröllopet vatten till vin.
I dag ville Kristus döpas av Johannes för att frälsa oss.
Halleluja.
(ur Trettondagens vesper)

Ring,klocka ring!

2012-01-01T08:01:00.000-08:00

Nyårsnatt.Vi har skrattat åt Grevinnan och betjänten,vi har fängslats åt den sanna historienom ett barnamord på 1800-talet, en seriös deckare,mera lagd på resonemang än på blod,och nu stänger vi teven.
Brasan tänds. Vedträna är torra och sprakar friskt. Vi sitter stilla och väntar .
Skönt med denna väntan. Tankarna flyger lätt tillbaka genom åren. Alla nyårsnätter jag minns. De flesta fyllda av denna stillsamma väntan inför radion, som snart ska skänka oss samma program som jag lyssnat till sen jag var flicka i prästgården i Nyköping.
De stilla nyårsnätterna avbröts under mina amerikaår, då det var liv och upptåg med vänner från hela världen.Ett par gånger har vi faktiskt avstått från vår brasa och gästat främmande gårdar i trakten för att fira nyår, men det har känts annorlunda, nu är vi glada att vara här på plats.
Och så inleds radions firande med Kantat av Vilhelm Stenhammar, hälsningar och äntligen Sveriges domkyrkoklockor som skall ringa in året.
Domkyrkan i Stockholm, Sveriges yngsta stift, inleder. Sedan kommer till min förvåning också katolska domkyrkan St Eriks klockor, som ringer ut över Söders höjder.Från Stockholm förflyttas vi till Visby och jag ser framför mig den vackra ön med sina många medeltida kyrkor, med Sanka Katarinas och Sankt Nikolais kyrkoruiner där jag en gång klättrade på valven som konststuderande under Gregor Paulsson..Klockorna ringer ut över Östersjöns vatten från Sankta Marias domkyrka.
Nästa domkyrka befinner sig i Växjö, Två höga smala spiror på elvahundratalsdomen, där jag varit många gånger på högtidliga mässor, så följer Härnösand och Luleå, Sveriges yngsta domkyrka och därefter Strängnäs domkyrka kyrka med sina två medeltida altarskåp. Medan klockorna ringer ut över Mälaren tänker jag på stadens skald,Bo Setterlind, som författat många inskriptioner på nya kyrkklockor och som hyllat Jungfrun Maria i sköna dikter, bland annat i den på Bonniers utgivna Herrens Moder, en diktsamling som på 1960-talet bröt ett anonymt tabu mot kristen Mariadikt i Sverige.
Mäktigt ljuder Lundadomens klockor, en domkyrka som byggdes när Sverige och Danmark var ett,en tung romansk byggnad, som för mig alltid kommer att förknippas med Britta och Folke Holmström. En adventskväll fick jag följa med dem och lyssna till Bachs juloratorium under de höga valven. En annan gång såg jag kyrkospel framföras i koret och en oförglömlig morgon var jag där med Dalai Lama, som häpen och vördnadsfull betraktade den stora Kristusmosaiken i koret.
Göteborgs klockor låter lika svala och brusande som havsvindar och Kalmar domkyrkoklockor ringer i en stad som har en domkyrka men ingen biskop!.Att därefter lyssna till klockorna från Den gamla Skaradomen blir häftigt. Jag tänker på biskoparna Danell och sonen Johan,som sen sitt artonde år är Taizébroder och som kanske just nu firar nyår med 30.000 ungdomar i Berlin. Men jag minns också när jag fick vara med vårt Birgittaspel vid Skara domkyrkans stora 800årsjubileum och på när håll se det slitna triumfkruciifixet, som lagts ner på golvet för att renoveras. Att inför detta krucifix sedan få lyssna till den heliga Birgittas sång: "Till Golgota längtar jag" var stort.
Klockringningen fortsätter över Karlstad och Västerås - där jag minns det första stora allkristna mötet V72 med bl.annat Margit som talare i domkyrkan - men till sist kommer klangen från mitt älskade Uppsala, dit jag nu i mina tankar går upp till ärkebiskopsgården ,som under mina studentår öppnade sitt hem för mig. Alltsedan jag var barn hade jag dyrkat Erling Eidem, en ofta kär gäst hos oss iden svenska prästgården i Helsingfors, och som student kunde jag fortsätta att vara "barn i huset" hos detta älskliga och fromma ärkebiskopspar.
Uppsala domkyrka är den största i hela Norden och en av klockorna är från Karl XII:s tid.
En kort tystnad följer på dessa mäktiga klanger för att sedan följas av Georg Friedrich Händels glada Vattenmusik. Han lär ha framfört den under en båttur på Themsen, då båten skull passera den kungliga båten och han med denna musik hoppades kunna charma sin välgörare.
Oss charmar dessa toner varje år lika mycket.
Två vedträn flämtade i kakelugnen. Det var dags att önska varandra ett Gott Nytt år 2012.
Detsamma säger jag till mina läsare

Happy New Year!

Sabina

En doft av himmel

2011-12-30T08:28:00.000-08:00

Innan vi lämnar jultiden detta år vill jag skriva ner en av de många vackra psalmer som hör till Kyrkans tidegärd. Det är ju så många helgdagar, man hinner knappast andas förrän en ny skall firas.Kristi födelses fest är omgiven av idel fester eller som det står i denna psalm av Anders Pilz "En doft av himmel fyllde världen, ett leende av tusen änglar...."
Jag letade efter de där tusen änglarna på Google, men det var en konstig samling änglar som kom upp och därför fick jag gå till Katobs.se som presenterar ett bildspel av konstverk som skildrar den helige julen genom århundraden. Där fanns dessa bibliska änglar, som fyllde rymden med sin sång den natt då Kristus föddes i Betlehem:

En stjärna lyste över jorden.
Vid midnattstimmen föddes Ordet
bland skuggorna i dödens dal
Guds Son av evighet, Marias barn.

En doft av himmel fyllde världen,
ett leende av tusen änglar.
Ett glädjebud i dödens hus;
i mörkret lyser ljuset av Guds ljus

Kom, låt oss skynda genom natten
och se det ord
som Herren sagt oss.
Han bor hos oss i detta nu,
Marias son och evighetens Gud.

Ja, vi har skyndat genom natten. Vi har fått möta det nyfödda Kristusbarnet.
Nu står en ny tid, ett nytt år, för dörren.
Låt oss skynda det till mötes fyllda av hopp och förväntan.
Det skall bli ett Trons År enligt en proklamation från påve Benedikt XVI i Rom.

Sabina

I Betlehem

2011-12-24T04:38:00.000-08:00

Det är tidig morgon , "natten ruvar ännu över jorden och mörker genomtränger kropp och själ" -
då var tiden inne för Maria att föda "och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget."( Luk 2:6,7)

Vi sitter framför brasan, de små ljusen är tända i granen,mörk skog omger oss, och julevangeliets urgamla text kommer oss till mötes med sin märkligt konkreta berättelse om den händelse som i tusen år förebådats och äntligen tog plats för tvåtusen år sedan. Ännu levande, nära.'

Minst femtio jular har denna morgon varit likadan! Brasan,kaffet, julkakorna, läsningen ur Lukas evangeliet, Stillhet,tystnad, väntan. Under julgranen ligger inte så många julklappar, men roliga i hast skrivna rimmade verser. bryter stillheten. Och pappret kastas i brasan, som sprakar till.
Då kommer första signalen; telefon från Mymensingh i Bangladesh! . Ett långt samtal med sonen i fjärran land. Andre sonen är närmare, han är i skogen, varifrån han hämtat vår gran. Så känns familjen nära med oss tre här hemma och de två andra i telefonen. Det är das att ägna sig åt julmusik innan vi framemot eftermiddagen tar emot vår julgäst och fram mot midnatt beger oss till Sankt Franciskus för den högtidliga Midnattsmässan!

Dagen är kommen Kärlek triumferar

Kom låt oss skynda till Betlehem

Hälsad av änglar, Krist är född till jorden

Kom låt oss tillbedja, ja kom låt oss tillbedja

vår Herre Krist! ( Psalm 122)

Lyss till änglasångens ord:

Gud är kommen till vår jord

Nyfött barn vår konung är

Frid åt människor han bär

Folk, stäm in i himlens kör

med en sång som aldrig dör

Han som fötts i Betlehem

är vår Frälsare och vän

Lyss till änglasångens ord

Gud är kommen till vår jord.(Psalm 123)

Frid i dag och alla dagar

önskar

Sabina

Julpost

2011-12-23T06:36:00.000-08:00

Varje dag vid lunchtid väntar vi ivrigt på posten. Tidningar, paket, brev, julkort, räkningar, påminnelser,överraskningar.
Världen väller in. Därute flyger fåglarna från gren till gren, de pickar ivrigt på gröna fröbollar,de hälsar oss med glada pip.
Och vi lutar oss över våra brevhögar, skär försiktigt upp kuverten, sparar på frimärkena,lägger dem i högar( skicka frimärken till IM så blir de använda för behövande tack vare en flitig man i Nora!)
Jag får lust att dela med mig av dagens skörd, därför att varje brev eller julkort för med sig minnen, öppnar fönster mot förgångna år

Brevet från Elisabethsystrarnas Altesheim i Reinbek kommer med hälsningar från systrarna Gabriela och Klara. De fanns under många år på Brahegatan 7 B i Stockholm. Där lärde jag känna dem och Elisabethsystrarnas historia, som började i Neisse(Nysa) för över hundra år sedan. Det blev en bok av de många samtalen. Sankt Jakobs klockor, som berättar om de tre pionjärerna för denna unga systraorden, nu med arbete i Ryssland,Brasilien, Polen och Tyskland. Till Sverige kom Elisabethsystrarna 1866 och de stod nära vår katolska drottning Josephina och betydde mycket för henne och de få katoliker som då bodde i Stockholm. bland annat tog de då hand om italienska barn till invandrararbetare, som var katoliker!

En hälsning från Mount of Olives i Jerusalem får mitt hjärta att klappa, för Jerusalem sjunger vi var dag om i Laudes, och syster Ksenia lärde jag känna på en pilgrimsresa till Estland. Då var hon syster i ett ortodoxt kloster i Australien, sedan blev hon priorinna i klostret på Himmelsfärdsberget. Där fick jag besöka henne och sitta i den blommande trädgården och se ned på den heliga staden Jerusalem. en oförglömlig upplevelse. Och alltsedan dess kommer varje jul och påsk en hälsning med blommor från det heliga landet från min ortodoxa vän syster,moder Ksenia. av de myrrhabärnde mariornas orden.

Ett lite bulligt kuvert från Stockholm gör mig nyfiken. Se, det är min fantasifulla "lillasyster" Ingrid, som åstadkommit en förtjusande förpackning med en egen liten juldikt till "Stora Ingrid från lilla Ingrid". Vi är sommargrannar och det är naturligtvis speciellt både för den lilla och den stora att ha samma namn. Så det har blivit vänskap och brevväxling mellan Ölmstad och Stockholm!

Från Franciskanerna i Jonsered kommer ett grönt julbrev med både predikan och rapport om de katolska katterna, som nu misstänks för att ha glufsat i sig en vingbruten duva. Dessa brev läser jag med stort nöje och så får jag inte glömma att skicka en päng till deras arbete för hemlösa .
Ett långt vackert brev kommer från Inglill och för mig tillbaka till prästgården i Nyköping .Hennes make var en ung adjunkt hos min far på fyrtitalet. De blev båda medlemmar i Societas Sanctae Birgittae och jag lärde känna Ingalill på sommarens SSSB- möten i Vadstena..Dit kom hon strålande glad varje sommar och gör så än. Men i dag är hon rullstolsbunden och värkbruten men med samma glada utstrålning. Hela hennes brev som hon skickar till släkt och vänner brusar av glädje och fröjd trots hennes sjuka kropp och begränsade liv. Ack att förvandla sitt lidande så som Ingalill gör, så att det lyser som en sol en vinterdag för var och en som kommer henne nära!

Jag tar kort och brevbunten med mig ut i hallen. Några får fästas på ett rött sidenband som hänger på dörrposten, andra läggas i en handgjord brevtomte som jag fått en jul men minns inte vem som gjort den.
Om ett år kanske de vackraste görs om till nya kort, som jag skickar ut i världen.

Det är dags för "den svarta säcken" i min skrivstuga, för annars känns det inte som dan före dan..
Jag ska försöka slänga så mycket jag kan -men svårt är det, när jag älskar att spara för jag tänker:"kanske kan jag använda den bilden, den tidningen, den artikeln någon gång..."
Är det fler som tänker så, månntro?

God Jul!
Sabina

Arkivet under jorden

2011-12-15T20:38:00.000-08:00

Min morfars bror hette Ernst Liljedahl. Han var en begåvad man,satt i riksdagen, översatte Goethe, skrev romantiska dikter debatterade i tidningar och skrev många hundratals brev., närmare bestämt 508. Denna upplysning fick jag av Mattias von Wachenfeldt, när vi samtalade inför Ernst Liljedahls imponerande porträttskulptur i Linköpings nya biblioteket, som likt en Fågel Fenix uppstått ur askan ,som förstörde det gamla anrika biblioteket . för mer än tio år sedan.

Vi stod bredvid en trolley som var fullstad med brevpärmar som jag nu skulle överlämna till det Liljedahlska släktarkivet.
- Det är tjugo års historia där, sa jag och pekade på dussintalet pärmar,kuvert och påsar, i vilka jag samlat breven den sista veckan från alla hörn, hyllor och arkiv i min skrivstuga.
Det var viktigt att skriva efternamnen på mina vänner som fyllt mina brevpärmar. Därför började jag bläddra tillbaka till början av 1980-talet. Och försjönk i minnnen, upplevelser, resor, möten.

Vem skrev till mig från Warszawa 1982? Var befann jag mig när jag fick det där brevet från Paris? Plötsligt insåg jag när jag släpat fram den ena pärmen efter den andra att jag befann mig i min egen historia. Åttitalet, ja det var Polen hela tiden. Främmande frimärken, annorlunda skrivstilar,tunt brevpapper. Det var den tiden då polska studenter kom till Ömstad och plockade jordgubbar på sommaren. Vi bjöd hem dem på pizza och brasa när det regnade. Jag spelade en skiva med påven Johannes Paulus sånger från Tatrabergen och de häpnade över att i ett svenskt hem få höra dessa toner. Sedan skrev de brev från Krakow och Lodz och Warszawa till mig.

Nittiotalet var det Estland som fyllde breven. Estland som blivit fritt och inbjöd spelet Visa mig vägen till Piritas förnäma klosterruin från 1400-talet. Kontakterna blev intensiva med det nyvaknade fria Estland, breven många.
Men där är många brev från Rom och Assisi också. Vi fortssatte med vårt Birgittaspel till Rom på inbjudan av Madre Tekla, birgittasystrarnas generalabbedissa och framförde spelet i Rom där den heliga Birgitta själv verkade och levde i mer än tjugo år.. Vi fick tilloch med sjunga för Den salige Johannes Paulus II! Och för honom sjöng vi på polska, eftersom spelet framförts i Gdansk i polsk översättning.

Jag lämnar ifrån mig mina dokument utan saknad. Jag vet att det kommer nya brev varje dag. Och kanske är dessa pärmar historiska, eftersom datorn och eposten i stort sett ersatt brevskrivandet. Därför blir jag så glad när jag än i dag får ett vackert handskrivet brev i ett kuvert som postats i en gul brevlåda någonstans långt borta eller i närheten.

Och jag tackar min morfars bror Ernst Liljedahl för hans initiativ att skapa detta släktarkiv.. Mattias von Wachenfeldt som har hand om arkivet under jorden talade om min morfarsmor,Jenny Wallman, som om han känt henne, och om morfars andra bröder, som alla lämnat spår i arkivet.
Jag ska nu gå upp till mitt rum och leta efter den diktbok jag har av Ernst Liljedahl och avsluta kvällens blogg med en dikt av honom. Dock får den komma som ett PS för det regnar ute och det är lång väg till mitt rum.
Godafton Sköna Värld!

Sabina

Ernst Liljedahl översatte Goethe och för att lära känna diktaren reste han till dennes hemstad Weimar( som också jag en gång som skolflicka fick besöka). Sina intryck har han skildrat på vers i boken Weimarresan. Boken fanns i min poesiihörna.Den inköptes 1924 av min mor, Margit Ydén!
Boken har han tillägnat "Goethe-Weimarkretsen " i Västervik och i den långa inledningssången skriver han bl.a."Er ägnar jag min långa pilgrimssaga...I kära vänner, samlade kring Goethe/ som Weimars kvinnor förr i trofast lag.."
Ernst Liljedahl bodde på Sommenäs gård vid Sommen och tecknar sin lantliga hembygd som kontrast mot staden Weimar.:
"Vid Sommens stränder Malexanderfjärden
har skjutit in mot Sommenäs en flik.
Där slutar för mitt hjärta alltid världen
i skuggan av en gård, på minnen rik.
Men Weimar! Du som nu var dag mig gläder
och länge lockat som en ljuv musik,
väv dina trådar i min andes kläder
och följ mig, när till hemmets dörr jag åter träder."

Fröjda dig,Guds Moder

2011-12-08T02:10:00.001-08:00

Den 8 december är som en port in till julen. En hemlighetsfull port, som sakta öppnar sig mot vita vidder,en uppgående sol, en glädje utan like.
I Kyrkan sjunger vi:"Fröjda dig ,Guds Moder,
ty genom dig går glädjen upp över världen"

Det är den unga jungfrun i Nasaret, som öppnar porten. Från sin tillblivelse utkorad till fullkomlig renhet, ännu aningslös inför det stora som förberetts i himlarnas himmel, finns hon på jorden, en vanlig ung kvinna i sina föräldrars hus.
Ja, man kan fantisera mycket kring Händelsen, hur det gick till, man kan lyssna till den knapphändiga konkreta skildringen i Lukas första kapitel,men man kan aldrig komma ifrån att det var här som porten öppnades, för ljuset, för glädjen.I tidebönen denna dag läser vi.
"Dra oss med dig, du allrarenaste Jungfru.
Ljuv är doften av dina salvor.
Med hast vill vi följa dig!"

Det leder tankarna till den vackraste boken i bibeln, Höga Visan, Sångernas Sång, där dialogen förs mellan Bruden och Brudgummen - och det kan vara Maria och Krstus, det kan vara själen och Gud - men det handlar om kärlek och efterföljelse.

Och ute är naturen högtidsklädd i den första snön - så vackert, så rent, så riktigt!

Det var den 25 mars

Bebådelsen

O detta ljus
och månens skära
som stilla över
jorden står
när ängeln med
sin mun skall bära
ett bud: "Maria
barnet föda får"

Och månens skära
stiger
och fågelsången
viger
åt själen sitt
mysterium
när Gud i mänskovärlden
genom dig Maria
får ett rum.

Sabina
( som äntligen efter en månad av datakrångel äntligen fått tillgång till bloggen tack vare goda grannen och skickliga dataexperten Elaine.)

Gudomligt ljus

2011-11-11T12:14:00.003-08:00

2011-11-11T12:14:00.001-08:00

Gudomligt ljus

2011-11-11T03:45:00.000-08:00

Det är tid för en lång resa
en färd till ett annat land.
Ett land som finns i vårt inre,
osynligt och utan band
Där är ljuset ett sätt att leva,
ett smycke är mörkret där
och det största berget man har att bestiga
är att lämna sin egen värld.
Det är tid för en lång resa
för ett möte med Han som är.
Bo Setterlind
Dikter 1948-1984,
Bonniers
Vi var några vänner som företog denna "resa".Från Lund, Malmö,Jönköping,Göteborg till Vrigstad. Där ligger den gamla prästgården, som 1946 öppnades för överlevande från Auschwitz och allt sedan dess varit en välkomnande famn för människor på väg.

Vi hade planerat vår "inre resa" nästan ett år, sedan vi oktoberdagarna i fjol hade fått uppleva skönheten i att samlas kring dikt och tankar.Nu var det Allhelgonahelg och vi hade bett Margaret Melin ange tonen för våra dagar. Samtidigt bar vi också med oss dikter,citat och erfarenheter som skulle komma att berika samvaron.

Tomas Tranströmer skriver i Den halvfärdiga himlen:
"Var människa
en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla"

När jag läste det förstod jag att detta är vad som händer när vi möts. Vi öppnar våra dörrar för varandra, så där litet på glänt - och med ens skapas omkring oss rymd och vi finner att här är rum för alla!
Detta blev vår erfarenhet av dagarna på Vrigstad. Hälsning till morgonrodnaden

På Vrigstads kyrkogård vilar många av de överlevande, som efter fångenskapen i Auschwitz fick ett nytt liv i värmen som strålade mot dem genom IM hemmet. Därför har det blivit tradition att inleda Allhelgonahelgen med en vandring och ljuständning bland gravarna kring Vrigstads vackra kyrka.

Döden är inte livets motsats,förklarade Margareta. Genom döden växer och utvecklas livet.Död är förvandling - en genomgång. Genom något som varit och mot något som ännu inte är.

Många av oss tänker i förväg på vår död, inte av fruktan utan rent praktiskt. Hur skulle vi vilja att vår begravning utformades, vad skall stå i annonsen, hur kan jag hjälpa efterlevande med mina tankar? Det finns faktiskt formulär som man kan fylla i och lämna efter sig!
Det berättas att Verner von Heidenstam hade önskat följande inskrift på sin gravsten, men att man hittade det först långt efter hans död och när stenen fått en annan text:

"Mig förunnades det ofattbara
att som människa få leva
några år på jorden.
Gläd dig du som än ser solen"

"Vad är då en människa, var Margaretas rubrik för ett föredrag. Hennes egen primära livsfråga och en av vår tids stora andliga frågor.Människan är skapad att leva i kärlek och sprida den. Det är det enda vi har att göra på denna jord. Allting annat är ingenting.Avslutningsvis sjöng vi ett av Margaretas kärnord som handlar om Gud inom oss:

Gudomliga ljus i mitt hjärta,
gudomliga ljus i mitt hjärta,
genomlys min tanke, min känsla,
min handling.
Gudomliga ljus i mitt hjärta.

Så förflöt dagarna mellan tankeutbyte, promenader i det milda novembervädret,goda måltider, musik vid flygeln och vänskapliga samtal mellan gamla och nya vänner.

Vi delgav varandra andra sentenser för att bära med oss tillbaka till vardagen:

"Varje möte med en annan människa är ett heligt möte."

"Ögonblicket är det enda du äger.
Göm det- som man gömmer en kastanj i sin ficka."

Att få hälsa tidiga morgnar med Margaretas vackra strofer var också något vi kunde bära med oss hem:

"När natten ännu ruvar över jorden
och mörker genomtränger kropp och själ
vill jag stå upp och tillbe dig i tystnad
och tacksam se hur ljuset återvänder.

Välsignad vare du som väcker fågelsång
i mörka träd och karga mänskohjärtan.
Välsignad vare du som väcker världen
och kommer den till mötes med din nåd.

Din Ande sänder du med gryningsljuset
och så förnyas jordens ansikte. Din Ande andas jag med varje andetag
och evigheten genomlyser nuet."

Hundra vita duvor

2011-10-28T05:08:00.000-07:00

Ville skriva om mycket men hinner inte
Vart tar tiden vägen?
Flyr som höstlöven...
Barn till varje pris? Tummen ner för själva begreppet "till varje pris" Blandade känslor inför ett avsnitt i tv serien om detta ämne.
Barn är en gåva från Gud. Vi har inte rätt att kräva barn till varje pris.

Tummen upp för Fredsmötet i Assisi.
Hundra vita duvor flög ut över staden från den helige Franciskus kloster inför påven Benedikts slutord:
Aldrig mer våld .Aldrig mer krig. Aldrig mer terrorism.
I Guds namn må varje religion ge jorden rättvisa, fred, förlåtelse , liv, kärlek.
Ingen fred utan rättvisa. Ingen rättvisa utan förlåtelse

.Och ungdomar kom med 300 tända ljus till delegaterna som av påven uppmanades att ge varandra en fridshälsning!
Undrar om dom kramades som vi gör i den neokatekumenala Vandringen?

Tummen ner för den som mördade fader Fausto Tentorico i Kidapawan,Mindano, Filippinerna.
Han var en sann missionär , levde som de fattiga infödda, åt enkelt och sov på en bastmatta. Kämpade för deras rättigheter mot gruvbolaget som ockuperat de inföddas mark.
Morgonen den 12 oktober då påven deklarerade ett TRONS ÅR 2012, var fader Fausto efter att ha firat mässan på väg till biskopen i Kidapawan för att lyssna till påvens budskap och träffa sina prästkolleger.
Då dök mördaren upp, sköt honom i huvudet och försvann på en motorcykel.

Martyrernas blod...

skrivet på apostlarna Simon seloten och Judas thaddaois dag
i Ölmstad
Sabina

Frihet

2011-10-22T02:00:00.000-07:00

Idag gav tidningen äntligen en god nyhet. Barnläkaren på Karolinska blev friad från anklagelsen att ha begått ett mord på det dödssjuka barnet. Tre års kamp är slut. Jag känner djup tacksamhet för att rättvisan fungerat. För mig var det hela tiden otänkbart att en seriös och duktig läkare skulle göra något så fasansfullt som att döda ett litet barn, även om det hade gällt att förkorta lidandet.Läkarens uppgift är ju att "rädda liv".
Hur kan då läkare medverka till abort, det är också oförklarligt. Måste betyda att en del av läkarens samvete blivit avstängt eller "avsakraliserat" som den salige Henry Newman redan påstod för hundra år sedan.(se nedan vad han skrivit om samvetet!)
Nu är läkaren fri men de tre åren, varav många i häkte, har nog satt spår och jag hoppas hon får hjälp och stöd att återfå både inre och yttre krafter. Jag skulle vilja skriva till henne, men hur och vart? Nu får jag i alla fall börja med att be för henne.

En annan frihet proklamerades i går i nyheterna. Jag kände ingen glädje när nyheten av Kadaffis död presenterades med bilder av jublande soldater och närgångna beskrivningar av hur han dödats. Det är gott att en diktator störtats men det känns ändå obehagligt. Inom mig hör jag Marias lovsång med de profetiska orden: "Han störtar härskare från deras troner och han upphöjer de ringa.."(Luk.2:46) Vem som nu skall leda Libyen till en verklig demokratisk frihet är ännu okänt och var är den "ringe" som skall bli upphöjd?

Skrivet en oktobermorgon med mild luft och fallande löv.

Sabina

Stjärnbilder

2011-10-10T11:09:00.000-07:00

Det var den sjätte oktober 2011.
En viskning hördes i en ljus våning i Stockholm: "Tomas. Det har hänt!"
Några minuter senare stormade fotografer, journalister och förlagsfolk med blixtar och blommor in i den ljusa våningen hos Tomas och Monika Tranströmer - hos årets nobelprisvinnare i litteratur.
"Älskad" stod det på Svenska Dagbladets första sida med den dubbeltydliga syftningen på den bild som pressfotografen lyckats ta av en leende diktare med armen kring en lycklig hustrus hals.Där var kärleken personifierad.
Men att Tomas Tranströmer är älskad långt utanför familjens gränser, att han är en älskad världspoet bekräftades senare i Babels sändning då denne "diktarbroder" gratulerades av vänner och översättare från alla fem kontinenter.
Det var två tidigare nobelprisvinnande poeter som särskilt förordat Tomas Tranströmers pris: Czeslaw Milosz och Wyzslawa Szymborska men också Seamus Healy för att inte nämna de många som under de senaste tjugo åren lyft fram hans märkliga poesi värdigt ett nobelpris.

"Han finner djupet i enkelheten"

"Tranströmer visar storheten i det vardagliga"

Se här två förklaringar till den spridning som Tranströmers poesi fått. Vi är alla vardagsmänniskor. Att förstå och älska poesi är helt enkelt att något i dikten säger det jag själv har tänkt, känt, kanske anat.
Tranströmer blottlägger den vanliga nmänniskans innersta drömmar och tankar!
Som i "Romanska bågar", en dikt som också tröstat och stärkt oändligt många människor

Romanska bågar
Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret. och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatim
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Samtidigt tror jag att just denna kväll var det många som gick ut för att se om himlen var klar och om de kunde se- och höra- "Stjärnbilderna stampa i sina spiltor"

Här är hela dikten som kom att bli något av ett ledmotiv i kvällens Babel. Dikten är en av de första i debutsamlingen "17 dikter" , som enligt en litteraturprofessor var "en enastående sensationell debut" 1954!

Storm

"Plötligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm.Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden."

Sabina

Sankt Mikael

2011-09-29T07:27:00.001-07:00

Sol över dagen. Den helige Mikaels svärd blixtrar i ljuset.Han som skall förvara oss mot ondskans alla andemakter står fast rotad i vår tro. Medeltida konstnärer framställde honom på muralmålningar för att de som trädde in under valven skulle känna hans beskydd. Och bönen som påven Leo XIII formulerade under ett ögonblick av inre vision fanns med som avslutning på den katolska mässan före Andra Vatikankonciliet. Obegripligt att den togs bort - men i våra bönböcker finns bönen kvar:
Amen.

Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden,
var vårt värn emot djävulens snaror och ondska.
”Må Gud betvinga honom,” därom ber vi ödmjukt, men du,
de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft
ned till helvetet, Satan och de andra onda andarna som
irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.
Amen.
Hur väl behövs den inte i dag! Att den helige Mikael var med påve Benedikt när han kom till det i förväg fientliga Tyskland står klart. Knappt hade han kommit och uttalat sina första ord i Berlin förrän hans ödmjuka och distinkta retorik och försvar av Kyrkans Herre erövrade hans hemland.
I Tageszeitung var kommentaren en imponerad sammanfattning av den tyske påvens framträdande på hemmaplan:

"I hans mun växte kyrkan åter till sin forna storhet som för den positivistiska, relativistiska och i stort sett gudlösa världen utgör en utmaning, en utmaning av allra största slag..."
Katobs.se

Men Ärkeängeln Mikael är inte ensam denna dag, han har fått sällskap av ytterligare två mäktiga budbärare från himlen: Rafael med läkedomens gåva, som man kan läsa om i Tobits bok och Gabriel , som fick den unika uppgiften att profetera om Frälsarens födelse till den unga
jungfrun i Nasaret.
Många diktare har beskrivit detta. En av dem är Bo Setterlind:

Det var vid middagstid, i Nasaret
Allting stod stilla. Solen stekte hett.
.....
Var icke rädd, Maria. Sänd av Gud
förkunnar jag för dig ett glädjebud.
....
Vid dessa ord Maria salig stod,
hon kände Herrens vilja i sitt blod.

Hon kunde ej förstå, hur det gick till
men sade ändå:Ske mig som du vill.

Det var vid middagstid, i Nasaret
(Maria i svensk litteratur
antologi av Gunnar Lokrantz
Liber Förlag)

Solen står ännu högt. Änglarnas sköna dag är ljus och varm.
Det är Brittsommar!

Sabina

Bergens tystnad

2011-09-13T02:47:00.000-07:00
I dag vill jag skriva om den helige Chrysostomos,biskop, patriark och kyrkolärare. Namnet betyder "Guldmunnen", eftersom hans predikningar var så fantastiska - men också hans liv var fantastiskt.
Peter Halldorf har i sin bok "21 Kyrkofäder" tecknat en färstark och levande bild av den unge Johannes i Antiochia, som artonårig flydde upp till eremiterna i de omgivande bergen. Han lämnade den rika staden,studier, umgänge för att leva ett asketiskt liv.
Där lades grunden för den styrka och vishet som skulle bli hans karaktär och leda honom från att ha varit en retorikens mästare i Antiochia, till präst, biskop och slutligen patriark i Konstantinopel.

"Långsamt kan man hålla bergens tystnad inom sig, även när man går i stadens brus,"skriver Olivier Clement i en kommentar till ett av många citat från Chrysostomos predikningar, i sin bok "Källor".
Och när man nu läser vad denne man skriver om sin erfarenhet däruppe i Silipiosberget vid slutet av 300-talet, så är det ju ettt ord för vår tids människor, för mig:

"Det är mycket i världen som förmörkar synen och förvirrar hörseln och smaken.Det är därför som man måste fly från allt larm och söka en tillflykt i öknen, där ron är fullkomlig, sinnesfriden total och inget oväsen hörs, där ögonen enbart är fästa vid Herren och öronen enbart lyssnar till Guds ord. Det är öronens fröjd att höra Andens musik, vars makt över själen är så stor att den som en gång hört den föredrar den framför mat och dryck och vila. Varken ljudet av denna världens ting eller folkmassans larm kan skingra hans uppmärksamhet..de som stigit till bergens toppar hör därför inte vad som pågår i städerna annat än som ett svagt och obehagligt ljud, ungefär som getingars surr."

Men Johannes öde beseglades när han av folket blev vald till Patriark i Konstantinopel och började rensa upp i det moraliska kaos som rådde inte bara bland folket utan också bland präster och biskoper.
Som sin bibliske föregångare Johannes Döparen vågade han kritisera en drottning, som rasande jagade bort honom från staden till en ensam död i en avlägsen by.

Min öken är ett litet kloster på Skåneslätten. . Jag har nyss varit där och bär med mig något av den stillhet som alltid råder inom dess murar fastän vinden blåser över slätten.

Sabina

Urensning

2011-09-12T11:23:00.000-07:00
.Bokhyllan sväller. Böckerna trängs, läggs ovanpå varandra, faller på golvet, det är dags för utrensning.
En hylla lyckades jag rensa. Resultatet blev två påsar, en med säljbara böcker och en med böcker som kan ges bort till goda vänner. Bekymret är bara när det ska ske, transporterna är jobbiga, tiden räcker inte till. Ändå gläds jag vid tanken att kunna skänka vackra ord - mest poesi - till vänner som kanske inte har så hårt trängda bokhyllor som jag utan kan få plats för diktarna både i hjärtat och i rummet.
Nu gällde det lyrikhyllorna och då blir det inte så lätt.

Alla böcker har jag köpt av kärlek eller fått av kärlek. Jag är överraskad över att se så många dedikationer. När träffade jag honom ? Var möttes vi ? Hur kom det sig att den boken hamnade här med ett bleknat minne av en glad fest eller ett stilla möte?
Recensionerna ramlar ut, vikta, skrynkliga, lästa och understrukna. Jag fastnar i ett samtal med KG Wall om hans möten med Karl Vennberg och betraktar fundersamt en bild av Karl V med hatten på sned och högra ögonbrynet lyft tillsammns med namnlösa vänner i en artikel från 1989 i Lyrikvännen, som jag sparat. Ingen av Vennbergs böcker får lämna bokhyllan. Ingen av Gunnar Ekelöfs böcker heller.
Han var vår studenttids stora upplevelse och som ett rytmiskt eko hör jag fortfarande hur vi citerade "Om hösten, när alla grindar står öppna mot meningslösa hagar.. eller dikten Kosmisk sömngångare med omkvädet "det är sent på jorden".när vi möttes på väg mot Östgöta Nation eller Ofvandahls konditori i Upsala.

Min känsla för natur och romantik lyser igenom de här böckerna, de flesta tunna och tummade, väl lästa och förstrukna.
Urban Andersson hörde länge till favoriterna. När han skriver:
"Huset sover
Snart är natten här

Jag har hittat en väg
Den leder in i mig själv
genom allt
alla minnen
alla drömmar
alla vita sidor
alla dagarna med dig

Om jag någon gång kommer ut
har jag ett helt liv med mig"

Precis så är det när man sitter med en halvmeter hög diktböcker i famnen osäker om vad man ska behålla, vad man vill läsa och vad som håller för evigt.

Greta Bergholmen bodde i Huskvarna. Hon gav ut en diktsamling som hette Farväl sommar, jag gjorde ett reportage om henne i Smålands Allehanda och besökte henne i ett av husen på Grännavägen. Hon var melankolisk,tystlåten och ganska stilla, jag tänker ofta på henne när jag far förbi med 101:an. Minns henne med värme:
"Regntunga dimmor
döljer Vättern idag.
Inte en fågels flykt
stör den ljudlösa stillheten.
Det känns så gott att gå
i detta lena väder.
Den höga poppeln nere vid stranden
skymtar genom diset,
den lilla grå stugan vid piren,
vandrarna på vägen - allt är klätt i en ullig grå kappa,
ljuvlig att gömma sig i
efter dagar
av naken brännande sol."
ur Farväl Sommar,1955

Kanske satt hon ofta vid fönstret och såg ut mot Vättern, hon skriver mycket om vindar och stjärnor, morgonrodnad och "kvällsbrand över vattnet".

Det finns tröst i vackra ord. Bara öppna en sida, vilken som helst, och långsamt läsa den dikt som möter ögat :
"Vid stranden är vattnet som bläck.
Däruppe susar ett fågelsträck
på väg från mörker
och köld och skräck.

Jag följer det med min längtans syn,
ty något trycker mig här i dyn
och något ropar:
mot skyn, mot skyn..."
Bo Bergman, Väntan, 1957

Det är ju diktens gåva, att förlösa människans inre längtan och drömmar, att frigöra det stängda outtalade.

Tack alla diktare som varit, som är och som kommer.
Ni trängs i mina hyllor, ni gömmer mina tankar, minnen och drömmar.
Utan er skulle livet inte vara så ljust!

Sabina

Åren i Rosenlund

2011-08-31T07:51:00.000-07:00

I dag är det den 31 augusti. Vår bröllopsdag. För 53 - femtiotre - år sedan!
Kan någon fatta det? År flyger förbi som moln, som fjärilar, som bin. Ömsom ljus och ömsom mörker - alla dessa år i Rosenlund!
Det var en dag som började med regnvåt asfalt i Nyköping. Men när klockorna ringde till gudstjänst i Sankt Nikolai mäktiga kyrka bröt solen fram. Jag hade ingen lång väg till kyrkan. Kunde hoppat över stenmuren mellan prästgården och Nikolai, fast det gjorde jag inte, min långa slöja , handbroderad av mammas tärnor 1921, hindrade mig.Att jag vigdes på en söndag var väl lite ovanligt. Men jag tyckte att de som eventuellt bara kom för att se ett lite ovanligt brudfölje när prästens dotter skulle gifta sig, borde också få en god predikan på köpet. Jag älskade min pappas predikningar och tyckte om att gå i kyrkan och sitta nedanför predikstolen.
Som jag anat var kyrkan också fylld av både vänner, bekanta och obekanta.
Två präster stod vid altaret. Det skulle bli ett rejält heligt och äkta förbund. Pappa Sven och Gunnars far, prästen Ernst Sandgren från Stenbrohult.
Och kören sjöng den sång jag bett om: Händels Halleluja. Kantorn, Åke Kullnes, känd för många vackra kompositioner, dirigerade och kören sjöng med hjärtat. De hade ju varit julottegäster varje år i prästgården, så de kände både prästen och hans dotter.
Sen blev det mottagning i prästgårdsträdgården. Den lyste i all sin sensommarprakt, för pappa var en av stadens bästa trädgårdsmästare.
När solen dalade och lyste röd över Södermanland drog vi på bröllopsresa till Dalarna. I packningen ingick det viktigaste av allt för oss båda: skrivmaskiner. Maken knackade hela dagarna i dalaskogen på sin debutroman,Förklaringsberget, som något år senare skulle belönas med BLM:s pris för bästa debutantmanus.Själv skrev jag väl dikter eller kåserier, allt möjligt som nu knappast är värt att bevara.

Den 6 september lyste samma kvällssol över Småland och vi anlände till Rosenlund med en mager packning - för två veckor senare skulle vi få en tredjedel av prästgårdens möblemang, då pappa pensionerats och flyttat från den stora prästgården i Nyköping.
En överrskning väntade oss vid stugan: rikligt med löv prydde verandan och där stod kyrkoherden, kantorn,körmedlemmar, en gammal kyrkvärd från Gunnars barndom liksom Tant Hanna, som tjänat i Ölmstads prästgård när hans far var präst i Ölmstad på 30-talet.
Och i den omöblerade stugan stod ett långbord lånat från församlingshemmet dukat för brudparet och alla välkomnande gäster!

Då fanns bara den stugan och ett hundhus. I dag finns två skrivstugor, en ateljé intill hundhuset och Sankta Claras kapell samt ett garage. Allt målat i rött och med svarta knutar.

Gud har gett oss 53 år på detta paradisiska ställe.
Man kan bara utbrista med kung David:

Lova Herren, min själ,
hela mitt jag vill prisa hans heliga namn!
Lova Herren, min själ,
minns allt det goda han gör:
han förlåter alla mina synder
och botar alla mina sjukdomar,
han räddar mig från graven
och kröner mig med nåd
och barmhärtighet,
han fyller mitt liv med allt gott,
och jag blir ung på nytt som en örn.Ps.103:1-5

Sabina

Drömmen om Långasjö

2011-08-28T07:55:00.000-07:00
År 1887 föddes Elisabeth Bergstrand Poulsen i Långasjö.
Hur kommer det sig att mitt inre vibrerar när jag hör detta namn? Jag ser framför mig unga kvinnor klädda i svart med sidenglänsande vita sjalar, jag ser barnansikten med stora ögon , ansikten skimrande av ljus. Och jag hör röster... Och böckerna! Det var där i min barndoms prästgård som jag "mötte" henne, hörde pappa läsa om Stolta Hanna och Rosanna, om "kor och oxar i Långasjö, om visthusbodar med vitskurade smörkärnor och baljor doftande av enris." Det var hans barndom från prästgården i Målilla som fick liv i hennes böcker och han delade den med oss. I de svartklädda kvinnorna som skäktade lin eller kärnade smör såg han sin mor Selma Kocken, prästdottern i Bredestad. Mig kallade han Littan - La, det var namnet på Hanna en gumma som alltid gick omkring och småsjöng- och pappa tyckte väl det passade mej! Ett namn på en av de många människor i Långasjö, som Elisabeth Bergstrand Poulsen skildrat.

Och nu var jag på väg till Långasjö! Åh, om jag hade kunnat berätta för pappa om min resa. Om den krokiga vägen med vägskyltar till Korpamoen och Ljuder, skyltar fick som hjärtat att åka upp i halsgropen - jag tyckte väl jag såg Karl-Oskar och Kristina med knyten på vägen... Nej - nu öppnar sig landskapet, nu ser jag Långasjö och jag hör Elisabeth berätta:

" I min barndom var Långasjö ett fridfullt och fjärran land, och det var befolkat med stillfärdiga och tystlåtna människor. Där växte så stora och skuggande träd som det inte växer någon annanstans...."skrev Elisabeth Bergstrand Poulsen i sin första bok "Värendskvinnor i bilder och ord", utgiven på Norstedt& Söners Förlag 1926.Konsthistorikern Carl G Laurin hade sett Elisabeths målningar av Värendskvinnor och uppmanat henne att "sätta ord till bilderna". Det var då minnena från det älskade Långasjö började välla fram inom henne och blev till de 18 böcker hon skulle komma att skriva.

I denna bok finns den vackra bilden av Bruden om vilken hon skriver:
"Mitt allra första skönhetsintryck här i livet var "Bruden".
Jag var väl inte mer än fem eller sex år , och jag hade sett henne överallt, så länge jag kunde minnas tillbaka. Jag hade sett henne arbeta på åker och äng om sommarn och om vintern hjälpa till inomhus med vävning och brygd och bak. Hon var just inte särskilt märkvärdig och hon hette Anna som alla andra...
...på förstutrappan stod Anna klädd till brud. Det klack till i mitt lilla femåriga hjärta, ty det var det skönaste jag sett.
Det var inte så mycket sol den morgonen, men det var fuktigt och varmt och lite dimmigt efter regn, som fallit under natten. En blommande äpplegren hängde över hennes huvud och löjtnantshjärtan växte vid hennes fötter, och det var glans och höghet över henne, där hon stod i sin svarta brudklädning och den vita silkessjaletten med de tunga fransarna, och nu efteråt tycker jag att alla brudar jag minns från min barndom, hade hennes klara och ljuva anlete."

Och där står kyrkan, ett vitt tempel från 1789 med ett högt torn och mitt emot ser man den rödmålade sockenstugan, tidigare skola och kantorsbostad. Här föddes Elisabeth och här finns på andra våningen en "Bergstrandsal" med ett utkast till en stor gobeläng samt i Kammaren flera av hennes tavlor.
Vi går in i kyrkan. Den är hög och ljus, det finns många av dessa öppna ljusa tempel i Småland, byggda för att rymma väckelsens folk. Stora glasfönster som släppte in ljuset från himlen. Vi har en sådan kyrka i Skärstad. Där byttes altarkorset med svepeduken ut mot ett konstverk av prästens son, konstnären och författaren Bo Beskow
I Långasjö blev den gamla altartavlan utbytt mot en dröm!
Jag har nog aldrig sett en så mäktig altartavla. Mot allt det vita i kyrkan framstår den som en gyllenmörk kontrast, en brummande orgelton mot höga violiner. En vision av vägen till himmelrik, målad av flickan från Långasjö. Hon har många hundra söndagar suttit i kyrkan och lyssnat både på orgel, psalmsång och predikan. Inom henne formades under dessa år en dröm av rembrandtbrunt med inslag av ljus. En dröm av hur en julnatt skulle kunna gestaltas på en altartavla i detta tempel..

Och nu står jag framför den!

En symfoni i mörk glänsande koppar och solvitt. Närmast altaret en kör av barn som sjunger julsånger. Flickorna till vänster och pojkarna till höger. Andakt och hänförelse i deras ansikten. Sången stiger upp mot tavlans centrum: Guds Moder med barnet Jesus omsvepta av himmelskt ljus och en väldig änglakör. Hela tavlan sjunger!
Från barnens unga röster till de himmelska tonerna, som strömmar fram från änglakören, musik som i glödande färger vuxit fram under tjugo år i konstnärinnans ateljé, i hennes hjärta.

Långasjös präst under många år, prosten Jan Redin, skriver i en meditation kring altartavlan, bland annat om änglarna: ”Konstnärinnan har målat änglarna med rödbruna kläder. De kommer framrusande genom rymden. Två av dem ser man i hela deras gestalt, en från höger, en från vänster. Bakom sig har de rymdens mörker. Framför sig har de ljuset , som strålar ut från Guds Son. De är försedda med väldiga fågelvingar, vilka är tillräckligt stora för att göra intryck av att vara bärkraftiga.... ”

"De himmelska härar med högan röst
Begynte med ängelen sjunga
De lovade Gud med glädje och tröst
Med helig odödelig tunga.” Sv.Ps.60.v.3

Nu har jag tagit fram alla hennes böcker som jag fick ärva från prästgården och läser dem - fascinerad, gripen och upprymd!

Sabina

PS
Res till Långasjö! Idag finns ett nybildat Elisabeth Bergstrand - Poulsen Sällskap (http://elisabethbergstrandpoulsen.se) och en underbar film om henne, som kan köpas:"På hökens Vingar " en DVD av Sylvia Edvinson, producent, Melsene Laux, manus och idé samt Biels Elley, kamera och klippning.DS

Från filosofi till tro

2011-08-09T11:31:00.000-07:00
Martyrdag.En av Europas skyddhelgon,filosofen,karmelitnunnan,judinnan Sankta Teresa Benedikta av Korset - Edith Stein - dödad i Auschwitz.
Hon hämtades av Gestapo i augusti 1942 från karmelitklostret i Echt Holland ,tog sin syster Rosas hand och sade:"Kom, så går vi för vårt folk."
Hon föddes i ett judiskt hem i Breslau, där hon tog studenten och gick sedan vidare till filosofistudier vid universitetet. Högt begåvad blev hon assistnt till den kände fenomologiprofessorn Husserl i Freiburg.
I sina anteckningar skriver hon en dag:

"Att ha en särskild kallelse är inte någon spciell utmärkelse, som ges åt några få utvalda, vilkas namn bevarats åt världshistorien. Varje människosjäl är skapad av Gud, var och en får i honom den prägel, som skiljer henne från alla andra. Och i hennes personliga särart har en kallelse till ett handlande, som passar till hennes person, skrivits in i förväg."

Ediths kallelse var offret.
Hennes livsväg finns beskriven i en bok utgiven i Karmels serie om helgon: "Edith Stein biogrfi - texter" av (nuvarande biskopen) Anders Arborelius,Karmeliterna Norraby 1299,26022 Tågarp.

Mina tankar har varit hos henne denna dag.

Sabina

Under medeltida valv

2011-08-07T06:27:00.000-07:00

" Gå med detta brev till Johan Pettersson.Invid klostret skall det byggas en kyrka i Vadstena. Och den skall göras av slät gärning, ödmjuk och stark."
Orden är den heliga Birgittas.
Hon står där -ödmjuk och stark - under de medeltida valven i den kyrka, som fanns upptecknad på den rulle som skickades från Rom till Vadstena byggmästare i Sverige.

Birgitta - återskapad, förverkligad,lysande framställd av en skådespelerska -står framför oss och allas huvuden böjs bakåt vid orden"av slät gärning, ödmjuk och stark". Vi ser upp mot de sköna valvenoch upplever seklerna rinna förbi - från det ögonblick på 1300-talet då beskrivningen av kyrkan "invid klostret" överlämnades - till denna skymmande augustikväll då vi får helgonets livshistoria gestaltad. Ingen scen kunde vara bättre lämpad än stengolvet framför Rosenkransaltaret, som pryder de massiva stenväggarna i Blåkyrkan.

Spelet heter "Visa mig vägen" och har blivit en vacker tradition som tack vare Ingegerd Lindarängs outtröttliga arbete kunnat framföras under några års sommarkvällar i Birgittas egen kyrka.
Men spelet som med friska sånger,skickliga clowner och enskilda vackra scener återberättar den heliga Birgittas märkliga liv har också varit på turné, bland annat på flera ställen i broderlandet Norge.I sin första version framfördes spelet under tio års tid på de medeltida platserna -kykor ovh kyrkoruiner - vid Sankta Birgittas kloster i Nådendal,Finland, Maribo,Danmark,Piirita, Estland,Gdansk, Polen samt Rom.

Vi som denna afton satt tätt tillsammans i detta vackra hörn av Blåkyrkan fängslades av de glimtar spelet gav av Sveriges största kvinna genom tiderna.Det var stort att få avsluta med ett litet tänt ljus i handen. En låga som fick uttrycka hjärtats upplevelse och tack för en skickligt gestaltad föreställning.
Tänk att få slippa applådera och i stället tända åminnelseljus!

Tack Ingegerd Lindaräng och alla medverkande

Sabina

Själens trädgårdsmästare

2011-08-04T10:16:00.000-07:00
Vem är det som liknar den Helige Ande vid en duva?
"Den Helige Ande ruvar över goda önskningar i en ren själ som duvan ruvar över sina ungar"
Vem är det som säger att när du får goda tankar är det "den Helige Ande som besöker oss"

Det är den helige kyrkoherden i Ars, Jean-Marie Vianney! Det är hans himmelska födelsedag i dag,4 augusti.

Vad säger han om evigheten?

"Varje dag börjar evigheten igen."
"Vi går som en vind..det går fort! Allt rusar iväg."
" Det verkar inte som om vi rör oss, och ändå går vi med stora steg mot evigheten i full fart."
"Man måste arbeta i världen. Man måste strida. Man kommer att ha tid att vila sig i evigheten."

Om bön:
"Den själ som äger den Helige Ande finner sötma i att be.
Det gör att hon alltid finner att tiden är för kort och att hon aldrig förlorar kontakten med Guds heliga närvaro. Hennes hjärta inför vår gode Frälsare i det heliga sakramentet är som en druva i vinpressen."

Ja, han var bondson. Han hade vaktat får och skördat vin.I allt hade han sett Guds härlighet. Men när Gud kallade honom att bli präst var stötestenarna många,.Svårt att lära sig latin, svårt att bli inkallad, svårt att bli desertör. Men till slut var han präst och biskopen skickade honom till en försummad församling,där kärleken hade kallnat. Detta var på 1800talet, när kyrkorna varit stängda och Napoleons krig rasade.
I den lilla byn Ars hade folk slutat gå i Mässan. Så fick de en präst som kunde prata sådd och skörd med bönderna, som såg till att barnen lärde sig läsa, som fastade, bad och grät för sina församlingsbor. Till slut fyllde de kyrkan. Och ryktet spreds. "Han ser rakt igenom dej," sa folk,Han är god och mild, du behöver inte vara rädd för att bikta.Kom som du är.."
En jägare följde med sin vän till Ars och väntade på honom utanför kyrkan. Kyrkoherden kom förbi och såg på hans jakthund. "Om din själ vore lika vacker som din hund," sa han Och jägarn förstod vad Vianney menade.

Den helige Jean Marie hade bett om Guds nåd för att omvända människorna i den församling han blivit anförtrodd som präst. Men han sa också:
"det behövs ett utgjutande av den Helige Ande för att denna skörd av nåd skall bära frukt.Det är som ett sädeskorn; du kastar det i jorden.Bra! Men det behövs sol och regn för att det skall bära ax."

Läs mer i boken "Jag ska visa dig vägen till himmelen" Ord och tankar av Jean Marie Vianney,den helige kyrkoherden i Ars.(Catholica förlag)

Sabina

Till Guds större ära

2011-07-31T11:25:00.000-07:00
"Få människor anar vad Gud kan göra av dem, om de överlämnar sig själva i Hans händer och låter sig formas av Hans nåd."
Detta hoppfulla yttrande kommer från dagens helgon: Sankt Ignatius av Loyola.
Han hade rik erfarenhet bakom orden. Att läsa om hans omvändelse från fåfäng hovman och stridsivrig officer till den man som blev en Herrens ödmjuke tjänare är en inspirerande resa som leder till självkännedom.
Jag tänker på honom i dag och läser om hans liv.
Först fäster jag mig vid något han upplevde som konvalescent efter att ha blivit sårad i benet i en strid: "När jag läser riddarromaner tycker jag det är spännande men efteråt känner jag mig uttråkad. Om jag däremot läser helgonberättelser,blir jag upptänd och vill efterlikna dem, bli som en Franciskus eller Benedikt. "
Han förstod att Gud kallade honom och började söka sig till heliga platser
Han kallar sin självbiografi för "En pilgrims berätelse" Och så är det ju för varje människa. Vägen till Gudserfarenhet är en pilgrimsväg. Och Ignatius hade många möten med Gud, Jesus och Jungfru Maria.
Dem ville han förmedla till andra människor.
Så blev han en brinnande förkunnare och människofiskare.
I Paris samlades studenter kring honom. Där började "Jesu sällskap" som skulle bli reformationens mäktigaste motståndare och försvarare av den katolska tron .

Som barn läste jag Fänrik Ståls sägner. Där uppträdde jesuiterna under trettioåriga kriget med en dolk dold i sina krucifix. Hu, så rädd man var för jesuiter.
I dag vet jag bättre.
Jesuiterna som i hemlighet kom till vårt land, både på 15,16 och 1700-talet. hör i dag till Sveriges intellektuella elit. De har bidragit till den respekt och kunskap många protestanter fått för katolska kyrkan och tron.De leder Sveriges äldsta katolska församling,sankta Eugenia i Stockholm vid Kungsträdgården, och har nyligen grundat Newmaninstituteti Uppsala som har erkänts univeritetsstatus.
Och bakom allt detta stod Ignatius av Loyola,i vårt lilla land och den av honom grundade jesuitorden Jesu Sällskap, som genomförde mäktiga missionsinsatser i Indien.Kina och Japan . Ignatius livsmotto blev Ad maiorem gloriam Dei.-till Guds större ära. Inget motto har väl fått ett rikare genomslag än detta!

Sabina

Mörkret över Utöya

2011-07-29T03:35:00.000-07:00
I dag är det "Olsak",Sankt Olavs dag, en festdag för hela norska folket. Men ljuset över festen har slocknat.Yxan på Sankt Olovs statyerna med vilken han blev ihjälhuggen när han fösvarade sitt land har fallit över Norge. Skotten från Utöya, en fredlig ö vid Oslofjorden,ekar i mitt huvud. Röster, bilder,rop och gråt blandas i mitt huvud,ja i tusen människors, man blir inte kvitt det hemska som hände för en vecka sedan.
Jag tänker på Emma Martinovic, fylkeledaren, som modigt simmade i det kalla vattnet, som tog sin väninna på ryggen när hon inte orkade simma, som uppmuntrade den lille gutten som kom simmande bredvid henne och berättade, att hans pappa var död. Jag hör hennes rop till dem som följde henne i vågorna: "Pust, håll hodet over vannet,pust.." Hon ingjöt kraft och liv mitt i dödens vatten och jag tackar henne för att hon velat skriva ner sina upplevelser medan de ännu var skakande nära.(Se Expressen 26 juli Emma Martinovics blogg)

Det var ond bråd död, en död ingen vill utsättas för , en död som vi ber Gud att rädda oss från. Det var en "djävul" som drabbade de norska ungdomarna med denna onda död på den fredliga ön vid Oslofjorden. En man i vars sinne det onda tagit säte och dominerat, så att ondskan till slut måste ut och agera.Det sägs ofta att det inte finns någon djävul, att Satan inte existerar. Men från Satan eller Lögnens Furste kommer det onda. Kommer den onda, bråda döden, som så oväntat slog till denna regniga julidag i Norge.

Vad gör man mot det onda? Man bevarar det goda inom sig. Man skyddar sitt samvete,man utvecklar känslan för rättvisa,medkänsla, godhet.Det är vad som nu händer i ungdomarnas hjärtan i Utöya, ja överallt i Norden , där man intensivt levt med i både sorgen över dem som miste livet och glädjen över dem som fick leva.Blommorna och ljusen som tecken på kärlek.Kramar och tårar, som värmer och tröstar. Orden som statsminster Jens Stoltenberg citerade: "När så mycket hat kan finnas hos en enda människa,Tänk så mycket kärlek som kan finnas hos många."

När jag tänker på dem som så oväntat miste livet vill jag be med den bön som Broder Alois sände till Norge från Taizé:

> In the church in Taizé, we entrusted all the victims to God, and I
> said this prayer:
>
> Christ Jesus, we entrust to you the victims of the attacks in Norway.
> In the face of the suffering of the innocent, we are at a loss. We
> turn to you and ask you from the depths of our heart: welcome those
> who died into your Kingdom, be close to their families and support
> those who attempt to comfort them in their grief.”

Ja, Herre, välkomna dem i ditt rike!

Sabina

Karmels berg

2011-07-18T06:51:00.000-07:00
Lördagen den 16 juli begav sig tre bilar med pilgrimer på väg till skånska Glumslöv.Det var Vår Fru av berget Karmels dag och vi färdades 'liksom i anden' tillsammans med profeten Elia till det lilla Karmels berg som grundats i vårt södra landskap för mer än femtio år sedan för att sprida en 'doft av bön'över vårt land.
Det är en lång och märklig historia bakom denna dag,den 16 juli. Och allting började så tidigt som 38 år efter Jesu födelse i Palestina. Efter Pingstdagens stora kraftutgjutning över apostlarna dröjde det inte länge förrän förföljelserna startade. Då flydde några av dem som blivit kristna till profeten Elias berg. Här började de ett stillsamt liv som eremiter i bön och särskilt ville de vara nära Guds Moder Maria, som de ärade med ett litet kapell.Ty redan profeten Elia hade bett och profeterat om den rena Jungfrun som skulle föda Messias!
Från denna bedjande cell uppstod den kommunitet som skulle bli karmelitorden.Under 1100-talet kom prästen Bertold med korsriddare till det heliga landet och upptäckte ruiner av ermiternas kapell.Återigen fylldes platsen av eremiter och år 1209 fick de en klosterregel av Jerusalems patiark som godkändes av påven Honorius III. Härifrån fördes Karmelitorden ut i världen och nya kloster bildades i Syrien, på Cypern, i Frankrike och slutligen i England.
Här blev broder Simon Stock år 1245 vid det första generalkapitlet vald till prior och från honom kommer dagens firande. Guds Moder valde nämligen att den 16 juli 1263 uppenbara sig, iförd karmeliternas dräkt och omgiven av en sky av änglar, för honom med en gåva, skapularet, ett tecken på frälsningen och förbundet med Gud, som nu bärs av alla dem som lever i enlighet med karmels spiritualitet. Ett skapular består av två små tygbitar med Jesu och Marias bilder på, sammanhållna av ett band, som kan hängas runt halsen under kläderna.Det har berättats att den Salige Johannes Paulus alltid bar ett skapular under sin dräkt. Han stod i sitt andliga liv mycket nära Karmel.
Pater Adalbert Engelhart OSB skriver i sin Helgonkalender: "Festen spänner fån profeternas längtan till vår egen tid.Molnet som Elia skådade från Karmels topp ger än i dag det livgivande regn som är Guds nåd för en värld som blivit torr och steril."
Och vi som rest till Glumslöv och fick trängas i det lilla kapellet kände alldeles tydligt detta nådens regn över oss i gemenskap med systrarna bakom gallret och broder Jonas OCD från karmelitbrödernas kloster på andra sidan kullarna i Glumslövs backar.Han som vågade predika om Jungfru Marias underfulla havandeskap och vad det kan lära unga havande mammor i vår tid!

Sabina

Fjärilar och humlor

2011-07-09T05:08:00.000-07:00

För mer än hundra år sedan cyklade en ung engelsk dam omkring i Berkshire. Hon hade klara ögon och tycktes upptäcka det mesta: en nässelfjäril här, en humla ( bombus terristris) där, aurorafjärilar och kålfjärilar, var och en med fina mönster i olika färger. Hon målade och antecknade:"Häckarna är ett virrvarr av vilda blommor.Vildrosorna är praktfulla, arten är i full blomning.På många ställen är häckarna prydda med kransar av tamusranka och kaprifol. De blekrosa björnbärsblommorna och de stora vita massorna av fläderblom möter ögat överallt.."

Edith Holdens "Naturdagbok av en engelsk dam år 1906" upptäcktes 1976 på en vind och gavs ut i faksimile och blev en världssuccé.Den svenska upplagan har Trevi gett ut i samarbete med Gull Brunius, som översatt, Sven Collberg som tolkat de engelska dikterna och Eva Billow som utformat kalligrafin efter orginalets sekelskiftesskrift. En sagolikt vacker bok att läsa året om !

Och just i dag vimlar vår lilla trädgård av fjärilar. En flög omkring i rummet medan jag läste Laudes och släpptes ut. En annan dansade kring vårt lunchbord flör att sedan flyga ut genom det öppnade fönstret.

Jag plockade nya blommor till Mariaskåpet och upptäckte en liten babyhumla på en hundloka.Jag försökte skaka loss den men den klamrade sig fast och sög ivrigt honung ur de späda vita blommorna. Först när jag bar ut blomman och lät den lilla humlan falla ner på ett rosenblad lämnade hon sitt fäste och hundlokan fick återvända till Jungfru Marias skåp.

Edith Holden inleder sin Naturdagbok med en dikt av Byron:

"Att sitta på en sten, i drömmeri
om flod och hed, om skogen mörk som sot,
där ingen lyder mänskan men är fri-
där aldrig förr en dödlig satt sin fot;
att klättra stiglöst bergets topp emot
med vilda flockar långt från fållors fred;
att stå vid fallets skum, vid brantens hot:
det är ej ensamhet. Det är att med
naturen tala, i dess rikedom se ned."

övers. Sven Collberg

Vi har bänkar för drömmar: en vid björken nära brevlådan, så man kan hämta alla brev så fort som möjligt. En vid gullregnsträdet i kapellparken nära Sankta Claras kapell,
och en vid Skrivstugan för lämpliga pauser och eftertankar
Hur välsignade är vi inte!

Sabina

Lustgården i Gränna

2011-07-02T07:38:00.000-07:00
Jag vill låna ord från Höga Visan, där brudgummen besjunger sin brud som en "tillsluten lustgård" vilket traditionellt har tolkats som en beskrivning av den "obfläckade alltid rena Jungfrun Maria"

Men jag har i dag besökt en annan lustgård, ett Grönt Rum ,som vuxit fram i ett hörn av Gränna,inte långt från Vätterstranden,en oas med rabatter och bänkar och stigar ,där man stillsamt skall vandra medan vinden tar tag i ens scarf och susar i den nyplanterade blodlönnen.

"Såsom en park av granatträd skjuter du upp
med de ädlaste fukter,
med cyperblommor och nardusplantor,
med nardus och saffran och kanel
och rökelseträd av alla de slag.
Ja, en källa i lustgården är du
med friskt vatten
och ett rinnande flöde ifån Libanon.

Vakna upp du nordanvind
och kom, du sunnanvind;
blås genom min lustgård,
låt dess vällukt strömma ut...
Höga Visan 4:12-16

En blomsterdekorerad välkomstbåge hälsade vid entrén till denna oas av försommarväxter, som smakfullt planterats i runda, avlånga och stenkantade rabatter. Stilla pianomusik ackompagnerade stegen på grusgångarna och de smala jordstigarna, som slingrade fram i blomsterhavet.Körsång, stråkmusik, tunna regdroppar mellan solstrålarna. Allt var perfekt för den som söker en meningsfull hörna av det kaotiska turistgränna.
Och bakom all denna spirande grönska kände man Skaparens kärleksfulla hand och regnet som sparsamt droppade ner var ingenting annat än Guds välsignelse över trädgårdsvännernas stora och hängivna arbete under många år, som denna eftermiddag kröntes med invigningstal av stadsträdgårdsmästaren och en beundrande publik av människor från bygden.
Hit skall jag ofta återkomma. Här kan en och annan dikt kanske födas,medan jag sitter på någon v bänkarna och låter allting inom mig vila.

Sabina

Samtal i regnet

2011-06-20T01:57:00.000-07:00

På min morgonpromenad såg jag smultron lysa i det regnvåta gräset.Jag plockade med mig blåklockor och käringtand,drypande våt hundloka,medan jag vandrade den stilla vägen fram.I mitt huvud surrade samtalet från i går.

Vi var bjudna på grillfest. Wow! Inte sedan jag var på grillfest hos en countryfilmstjärna i Hollywood har jag upplevt denna rökiga tillställning.Men regnet störtade över oss. Vi spanade mot himlen men såg inga tecken till ljusning. Det blev en innefest vid dukat bord.Genom fönstret såg vi trädgården med bänkar och buskar ,träd och blommor. Där skulle vi varit i glödande sol. Allt var nu som en tät dimma av häftigt regn och grillens rökslingor.
Inne vid bordet och senare kring de djupa kaffekopparna och jordgubbstårtan ringlade samtalet otvunget,intensivt och härligt.Kan det bli annat om sällskapet består av en missionsflygare i Amazonas, en präst ifrån öst,lärare vid olika skolor, en flygresenär från Argentina,en biodlare och en jurist?
-Ja, när vulkanutbrottet kom fick vi tejpa alla fönster och binda för munnen när vi gick ut....
"Har du aldrig varit med om någon olycka eller något tillbud?
-Jo, en gång, när oljan läckte ut. Det var faktiskt bara sekunder mellan liv och död. Det är Guds nåd att vi sitter här i dag. Rök vällde in i flygplanet, jag vände ögonblickligen. När vi landade var planet dränkt i olja. Hade jag väntat några sekunder och vi hade nödlandat i Amazonas, kanske planet hade börjat brinna. Det var Guds nåd...
-När kommer du fram?
Det var hennes avskedsfest.Hon berättade om sin snara resa: Från Jönköping till Köpenhamn, från Köpenhamn till Paris, från Paris till Argentina..
Jag flög med henne (i tankarna!)- åh- de långa avstånden på flygplatsen i Paris- när var jag där sist? Jo, det var vid resan till Jerusalem!- Det var då jag mötte tolvåriga Therése som satt och skrev i ett block. Hon skulle bli författarinna. Vi pratade länge. Efter resan brevväxlade vi.Om Sverige. En dag kom beskedet: Jag får komma till Sverige, om min äldre syster kommer med! Några år senar landade systrarna i Stockholm. Det blev en "fransk sommar". I dag studerar hon vid Sorbonne!
Samtalet fortsatte och växlade område:
"Att vara lärare är tufft.. Man vågar inte säga mot. Man borde kunna få säga till eleverna... sa en lärare.Men jag pensioneras nästa år, så jag kan nog säga till ."
"Åh, att skriva omdömen. Alla lördagkvällar, söndagkvällar.." suckade en kollega.

Mellan replikerna som flög fram och tillbaka, ibland lågmälda dialoger,ibland ett virrvarr av ord -betraktade jag två tavlor som väckt starka minnen:Göta Foglers solrosor. Jag mindes våra möten, intensiva samtal, hennes iver, skratt och tårar. En gång hyrde hon ett litet torp i Ölmstad. Jag cyklade dit.När jag kom i dörren, ropade hon: Stanna, Sabina, Jag vill måla dej. NU.Precis där du står." Hon målade. Hon sålde tavlan. Var finns jag nu?
Bredvid på väggen hängde Barbro Brånes bild av en risig lagård med en gammal ko och en mjölkhink. Mörka varma färger. Också henne minns jag från möten på Bråneryds herrgård där hon bodde i de stora rummen där hennes mäktiga dukar trängdes med motiven från slitna lador,gamla vagnshjul( den finns på Ryhov) och dunkla blommor.
På en annan vägg står sonen Mikael Brånes täta rad av ljusa björkar.Vilka kontraster! Vilka begåvningar!
Mot kvällen mildrades regnet
I dag steg Broder Sol upp över våra våta trädgårdar.Spireans mäktiga blomfanor låg utsträckta på gräsmattan. Kan de resa sig igen?
Jag gick min långa promenad och fann smultronen som jag plockade till Magdalena. Blåklockorna gav jag till min Mariastaty här i Pax et Bonum,skrivstugan.

Sabina

Land du välsignade

2011-06-06T11:10:00.000-07:00
Vi behöver bli påminda om det ibland. Om hur välsignade vi är
Hur välsignat vårt land,Sverige, är bland alla världens många länder. Oförtjänt välsignat.
En dag som denna, 6 juni, Nationaldagen, Svenska Flaggans dag, är det inte svårt att mitt ibland glimmande hundloka,lysande smörblommor,vajande björkar och doftande kaprifol känna sig välsignad av Honom som skapat allt.

Det var fint av kungen,Carl XVI Gustav, att låta denna välkända sång bli ledord i högtidstalet på Skansen. Efter alla fula skvallerrubriker om kungen och hans förflutna kändes det skönt att se hela familjen;kungen med drottning Silvia, kronprinspater Victoria och prins Daniel, prinsessan Madeleine och prins Philip klädda i folkdräkter genensamt komma till Skansen i hästlandåer och under trumpetfanfarer.
Man kände sammanhållning och en stark pliktkänsla inför traditionen att hedra Svenska Flaggans dag med sin närvaro.

I år skulle Jussi Björling, vår underbare svenske världstenor, fyllt 100 år. Man kan höra hans vibrerande stämma på You Tube i Land du välsignade.
Läs nu orden, som verkar vara skrivna just för honom:

Land du välsignade, tag min sång
gjut din ande i orden
Giv att den ljuder fullkomnad en gång
sången om landet i Norden.
Sången om sjumila skogar och sjö,
slätter som skördar bära,
midnattssol och midvintersnö
Sverige till ära, Sverige.

Land du välsignade, tag mitt verk
dig min strävan jag viger
signa min tanke och armen stärk
främst bland de främsta jag stiger.
Att när min bana jag ändat har
sjunkit till skuggornas rike
sist må man minnas att svensk jag var
Sverige till heder, Sverige.

Ja, det är Jussis sång, det är Carl Milles sång, det är Astrid Lindgrens sång, det är Heidenstams sång...

Men min sång viger jag åt en annan Konung, ett annat Rike
Och jag skriver inte Sverige till ära och heder utan: Soli Deo Gloria,
när mitt verk är ändat. Inte heller "sjunker jag ner i skuggornas rike" utan längtar efter att få föras in i ljusets rike- en gång - till slut.

Sabina

Barndomsdrömmens verklighet

2011-06-04T02:32:00.000-07:00
I dag firar Kyrkan den saliga Moder Elisabeth Hesselblad, som återförde den heliga Birgittas systrar till Sverige. Ett sällsamt livsöde, en gåva till vårt land, en föregångare till öppenheten mellan katolska kyrkan och de evangeliska kristna i Sverige.

Jag minns när jag första gången kom till det gamla Djursholmsklostret och i anden mötte Moder Elisabeth och började ana hennes historia, så fylld av intensiv bön, kamp och vision.Så började jag söka efter henne för att skriva ett kapitel i min kvinnobok för Kvinnoåret 1975. Boktiteln hämtade jag från kapitlet om Moder Elisabeth:"Ett lysande stoftkorn".

Det var genom Moder Elisabeth jag till slut förstod att också jag var kallad att bli med i den katolska kyrkans familj. Det skedde på ett underbart sätt i Via delle Isole i Rom.

Nu har jag skrivit några scener ur hennes liv som jag kallar "Lyssna dotter", vilket också är titeln på den bok med hennes tankar och ord som jag fick publicera året efter saligförklaringen på Sankt Eriks bokförlag.

Denna "helgonberättelse" började med en dröm:

"Jag vaknade mitt i natten
omgiven av ett sällsamt ljus
och liksom en mystisk hägring
såg jag ett underbart hus:
Ett torg med springbrunnens vatten
Månen sken på huset den natten!
I byggnaden stod ett fönster på glänt
innanför såg jag att ljuset var tänt
Nu öppnades fönstret och där stod jag!
I ett nu försvann synen - det blev dag."

Den 4 juni kan man läsa i Lyssna dotter:
"Den gode Guden har med stor kärlek bönhört
många av mina, Hans barns, böner."

Ja, hennes liv blev en lång rad av bönhörelser,en salighets väg genom dimma och mörker.
Nu kan vi räkna med hennes moderliga hjälp och förbön från himlen.

Sabina

13 maj: Duvorna i Fatima, Attentatet i Rom

2011-05-13T10:32:00.000-07:00
I dag flyger duvorna i Fatima!
Det berättas att en gång hände det under den traditionella vandringen med Fatimastatyn mellan Bomberai och Lissabon i Portugal, att tre duvor kretsade kring statyn hela vägen.
En stor skara människor följde med och jublade åt den vackra synen.. När duvorna satte sig på sockeln till statyn slängde man blommor över dem men duvorna satt kvar. Ännu när statyn bars in i Lissabons katedral fanns duvorna med !
Detta är inget ovanligt fenomen när det gäller Maria. Den 5 maj var årsdagen av uppenbarelsen i Zeitun utanför Kairo. Där var det alltid en flock duvor som annonserade Jungfru Marias ankomst till den koptiska kyrkan på vars tak hon visade sig nattetid i en lysande aura.

I Fatima den 13 maj 1916 inleddes den serie möten med Maria, som skulle få stor betydelse för världen, kanske den viktigaste av alla uppenbarelser.
Tidigt denna morgon begav sig de tre kusinerna Lucia, Francisco och Jacinta upp till betesplatsen Loca de Cabeco någon kilometer bortom byn Fatima. De var lika uppsluppna som fåren och lammen omkring dem. Lucia har berättat att de sjöng och dansade alldeles ensamma i den steniga trakten, där deras lilla hjord letade efter gräs. Plötsligt började det regna, barnen sökte skydd under några stora stenblock och började leka med småstenar, när de med ens upplevde något märkligt.
Ner från himlen kom en lysande , lång och vacker ung man som ställde sig framför dem.
”Jag är Fredens Ängel”, sa han och barnen tyckte inte det var konstigt att Portugals skyddshelgon, Fredens Ängel kom till dem.
De såg fascinerade på den strålande gestalten, när han böjde sig ner med pannan mot jorden:
”Så här ska ni be”, sa han och dikterade orden i en bön de aldrig skulle glömma:
”Min Gud, jag tror på dig, jag tillber dig , jag hoppas och jag älskar dig.
Jag ber om förlåtelse för alla som inte tror, inte tillber inte hoppas och inte älskar dig.”
Ni ska be den med pannan mot marken och be den tre gånger ofta, fortsatte Ängeln.
Jesu och Marias Hjärtan lyssnar på era böner.”

”När den ljusa gestalten försvunnit bland skyarna satt barnen kvar i grottan under klippan, fast solen lyste. Det var som om de blivit omslutna av någonting mystiskt – en tystnad som var så ljuv och underbar att de inte kunde säga ett ord, inte röra sig. De var som bedövade. Fåglar sjöng, lammen bräkte, blommorna doftade, vinden smög in under klippan och smekte deras kinder. Men de satt kvar.” (ur ”Undret i Fatima.” Sankt Eriks Bokförlag, 1997)

Den 13 maj minns vi också något annat. Det var skottet mot påven Johannes Paulus II. Ett skott med en kula som kunde ha dödat honom men som mirakulöst fann vägen förbi de livsviktiga organen i hans kropp .
”Det var Maria som hejdade kulan,” försäkrade påven och lät hämta Fatimastatyn från Portugal till Sankt Petersplatsen för att tacka henne som räddade honom. Och den kula som fanns kvar sitter nu i Madonnans krona i Fatima!

Den salige påven Johannes Paulus var en stor poet.
Två år före sin död gav han ut en sista diktsamling:”Romersk Triptyk Meditationer.”
Den var skriven inför Michelangelos målningar i Sixtinska kapellet och är illustrerad
med detaljer från Michelangelos skisser. En vacker bok.

Den förste som såg

”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är
till”, säger aposteln Paulus i sitt tal till
atenarna på areopagen.

Vem är Han?

Han är lik den ogripbara rymden som
omfattar allt –

han är Skaparen
som omfattar allt och kallar allt att vara från
Intet,

inte bara begynnelsen
utan i evigheters evighet.

Allting består, allt är i beständig rörelse.

”I begynnelsen fanns Ordet och
allt blev till genom det”
Begynnelsens mysterium föds med Ordet,
Kommer sig ur Ordet.

Ordet – det är det eviga seendet som tar sig
evigt uttryck.

Den som skapade, Han såg – såg ”att det
var gott”.
Han såg men det var på ett annat sätt än vi
ser.

Han – den förste som såg –
Han såg, och fann i allt ett avtryck av sitt
Väsen,
av sin fullhet –

Han såg och Omnia nuda et aperta sunt
ante oculos Eius” (allt avslöjades och blev
tydligt inför Hans ögon)

Avslöjades och blev klart –
blev äkta, sant och gott.
Gud såg men det var på ett annat sätt
än vi.
Eviga syn, eviga uttryck;

”I begynnelsen var Ordet, och allt blev till
genom det.”

Blommande sköna dalar

2011-05-09T02:55:00.000-07:00

Jag såg en magnolia i blom när jag körde genom Gränna. Då mindes jag det magiska ögonblick när Britta och Folke visade mig den blommande magnolian i Lund.Det var som att bli presenterad för en kunglig höghet som välkomnade oss i sin fulla skönhet.
Nu fylldes jag av ljuva blomsterminnen: tåget som drog genom det ruinerade Tyskland åren efter andra världskriget.Det var vår och mitt i ruinerna reste sig blommande vita körsbärsträd - livets seger över död och förintelse!
Snart var vi i Schweiz och från Montreux stånkade den lilla funiculairen upp mot alpängar, vita av narcisser. Doftande som den finaste parfymbutik. I den lilla butiken i Caux kunde man köpa avlånga askar och bädda in narcisserna i bomull,skriva adress och skicka iväg till familjen hemma i Sverige!
Och här i Ölmstad bjuder maj på gullvivor i tusental,medan vi väntar på både körsbär,äppel och päronblom att slå ut.Vitsipporna håller än! Tack vare kylan kan jag fortsätta att smycka madonnorna med friska blommor.Ja, jag har flera och alla ska vara blomstersmyckade för maj månad är Marias månad.Detta ser man över hela Europa, där Mariaskåpen vid vägkanterna prytts med extra mycket blommor.Så var det naturligtvis förr på den katolska tiden i Sverige.

"Du drottning över Nordens land
vi hälsar dig,Maria
Välsigna med din milda hand
ditt folk som förr, Maria.
Då Norden korat Jesus Krist
Din Son, till drott, Maria
Du Nordens drottning blev förvisst
till evig tid, Maria".
Ansgar Meyer

En gudomlig söndag

2011-05-02T11:44:00.000-07:00

Det var en söndag då "Gudomlig nåd" skulle strömma ner från himlen. Och söndagen fick ett nytt namn. Från att ha varit Andra söndagen efter påsk kallas den sedan 11 år "Den Gudomliga Barmhärtighetens söndag." Ett underbart namn.
Och just denna söndag valde påve Benedikt för att saligförklara den förre påven Johannes Paulus II i Rom!
Det var nämligen han som den 5 maj jubelåret 2000 gav söndagen dess nya namn. Det var från hans hemland Polen som uppenbarelsen om den gudomliga barmhärtighetens flöde av nåd hade kommit. Man kan läsa om det i den heliga Faustina Kowalskas dagbok.Hon var en ung nunna, som hade en stor kärlek till Jesus, en mystiker som levde ett stilla undangömt liv. En dag fick hon i en vision se hur strömmar av blod och vatten flödade från Kristi sida. Hon har beskrivit synen och den av en konstnär målade bilden har blivit spridd över hela jorden.
Samtidigt inspirerade Jesus henne till en bön som också den har blivit spridd bland tusen och åter tusentals troende. "Evige Fader, vi offrar Dig Din högt älskade Sons, vår Herre Jesu Kristi dyrbara kropp,själ och Gudom som gottgörelse för våra och hela världens synder."
Och som eko upprepas:För ditt smärtfyllda lidandes skull förbarma dig över oss och över världen."
Under fastans korsvägsandakter i Sankt Franciskus bad vi denna bön.

Det blev en dubbel högtid denna söndag! Se på bilden. Där är tavlan med bilden av Kristus i den heliga Faustinas vision. Där är den saligförklarade Johannes Paulus som med en glimt i ögatser på vår multinationella församling, där hans landsmän och kvinnor från Polen utgör en mycket stark grupp.
Blomsterprakten var överdådig, liljorna från påsken hade slagit ut och doften blandades med ljuvlig rökelse.

Han var en medial påve,en man med stark utstrålning och gränslös energi. Från det ögonblick då han trädde ut på balkongen inför de tusenden som väntade på Sankt Petersplatsen och förklarade: "Jag kommer från ett land långt borta", fick han en plats i folkets hjärtan.
Sedan erövrade han det ena landet efter det andra.Hans budskap var tydligt: "Var inte rädda.Stå upp för sanning och rätt. Tro på Kristus. Han är sanningen". Och murar föll, försoning skapades, de unga flockades kring honom.Jubelåret firade han med en resa i Abrahams och Moses fotspår. På Sinai berg talade han om de tio budorden, som först skrivits in i människornas hjärtan och sedan på sten av Moses. Han kom till Jerusalem och stoppade in en bön i Davids mur,han kom till Aten och bad de ortodoxa biskoparna om förlåtelse för katolikernas skövling av Konstantinopel vid korståget på 1200-talet!
När han kom till Norden formulerade han denna bön till Maria Nordens drottning :
Maria
Du de kristnas hjälp,
Du vet hur innerligt folken i Norden
ropar till dig i stunder av glädje, sorg och oro:
Fiskare ropar till dig, du Havets stjärna!
Vägfarande ber om Din förbön, du Vår Fru av Vägen!
Föräldrar ber dig att beskydda och leda deras barn,
du Det goda rådets Moder!
Soldaterna från Nordens länder, som tjänstgör i FN:s
fredsbevarande styrkor anropar dig,
du Fredens drottning!

Heliga Maria,se på varje hem med Din
kärleksfulla blick.
Utverka för familjerna den glädje och endräkt
som uppfyllde hemmet i Nasaet!
Förena föräldrarna i trofast kärlek och
välsigna alla barn.
Hjälp de unga att med storsinthet och trofasthet
svara på Kristi kallelse.
Lär var och en inse värdet av förlåtelse
och broderlig kärlek.

Barmhärtighetens Moder, trösta de gamla
och de sjuka.
Hjälp de skadade och handikappade.
Bistå dem som drabbats av cancer, aids
eller andra obotliga sjukdomar.
Ge hopp och nytt mod till alla som är rädda,
nedstämda, övergivna och ovälkomna.
Rör vid allas deras hjärtan som förlorat tron.
Kalla dem tillbaka hem!
Säg att Fadern älskar dem och väntar på dem
med öppna armar.
Säg dem att Kyrkan behöver dem!

Vår Fru av Norden, styrk biskoparna, prästerna
och ordensfolket i dessa länder.
Må de uppfyllas av iver och medkänsla
och må de alltid vara sanna vittnen för Guds rike.
Se med kärlek på alla våra kristna bröder och systrar.
Läk splittringens sår. Hjälp oss, så att vi en dag
får glädjas över enheten.

Guds Moder, du är människosläktets krona!
Bred ut Din kärleks mantel över oss,
så att vi med Dig som förebild i allt kan säga:
"Må det ske med mig som du har sagt"
- Ske Guds vilja.Amen

Johannes Paulus II
Reykjavik 4 juni 1989

Ja, det är en lång bön,men jag kunde inte låta bli att ta med den, därför att den innehåller all den realism,människokunskap, värme och vision som Johannes Paulus ägde.

Sabina.

Frågor om döden och livet

2011-04-25T02:59:00.000-07:00

På Långfredagen ställde påven Benedikt XVI upp i TV för att svara på frågor, som skickats till honom från hela världen. En minst sagt djärv satsning av den italienska TV-kanalen Rai. Det är första gången i historien som en påve svarar på troendes frågor i TV.
Bland de tusentals frågor som den katolske programledaren Rosario Carelli fått till redaktionen valdes sju frågor ut som påven var villig att besvara.

När jag läst referatet rördes jag till tårar. Jag tänkte: Påven är verkligen en far för många, ja hans omsorg och värme är stor och gripande. Med vilken respekt och ömhet möter han inte dessa troendes frågor.
Jag vet inte vad som grep mig mest. Där var den lilla japanska flickan, som var rädd till och med i sitt eget hem och som "inte fick gå ut i parken".Hon frågade: Varför måste jag vara så rädd.Kan påven som talar med Gud förklara det."

Där var den förtvivlade modern som vakade vid sin medvetslöse sons bädd sen flera år och som frågade:"Har min sons själ lämnat sin kropp, eftersom han inte längre är vid medvetande?"Påvens trosvissa svar var: Visst är själen fortfarande kvar i kroppen ...jag är också säker på att denna dolda själ i djupet känner din kärlek.."
Eller där var de irakiska studenterna som frågade efter vägar till försoning.

Den katolska kyrkan är världsomfattande. Den är stor, men när jag blev upptagen i kyrkan sade fader Maximilian Mizzi: "Välkommen till den katolska kyrkans familj"

Detta tänkte jag på när jag läste frågorna som kom från olika hörn av den världsvida katolska kyrkan. De ställdes av barn i Guds familj.

Läs nu hela programmet på Vatikanradions sajt. Jag hittade det genom katobs.se, som har en länk vidare.

Glad Påsktid!
Sabina

Juda lejon vaknar

2011-04-24T06:11:00.000-07:00
Väktare håll er vakna!
Juda lejon hålls fången
Vem kan sova i denna natt?

De tre heliga påskdagarna har börjat. Vi sveps in i ett kosmiskt skeende genom de urgamla texterna som år efter år läses under Skärtorsdagen, Långfredagen och den långa påskvakan. Kan något vara vackrare och mera högtidligt? Genom psaltarpsalmerna som interfolieras mellan varje text förenas vi med det judiska folket, för vilket vi ber i den vackra bönen på Långfedagen:
"Låt oss be för judarna, det folk som Herren Gud först talade till:att de växer till i kärlek till hans namn och trohet mot förbundet."

Detta förbund får vi minnas under den långa påskvakan då vi lyssnar till Gamla Testamenets heliga texter med början av Skapelsen i Första Moseboken och sedan Guds väg för Israels folk genom Abrahams offer, befrielsen från Egypten, vandringen genom öknen och Guds profeters varningar och reningar och löften till det folk som skulle ge oss Frälsaren.

Så tänds påskelden utanför kyrkan. Vi står under stjärnhimlen i den mörka natten och ser Kristi ljus upplysa världen.
"O, du saliga natt,
då jord och himmel möts,
då Gud och människa förenas!

Må denna låga lysa med oförminskad glans
och förjaga nattens mörker.

Må den klara Morgonstjärnan få skåda dess låga,
den morgonstjärna som aldrig går ned,
din Son, Jesus Kristus,
han som har återvänt från döden till livet
och som upplyser världen med sitt milda sken...

Vi badar i det ljus som plötsligt upplyser den mörka kyrkan och överglänser våra små påskljus som vi håller i darrande händer. Så är det att bländas av det otroliga: en död som blir levande på nytt! Så som vi alla en gång skall bli levande sedan vi dött här på jorden. Vill Gud.

Sabina

Fiolen i lådan

2011-04-19T02:19:00.000-07:00
Det är födelsedags igen. En födelsedag på jorden med hyllningar från hela världen!
Tomas Tranströmer har fyllt 80 år. Han som har skrivit följande smärtsamma rader:

"Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.

Dikten finns i samlingen Sorgegondolen som kom ut efter den stroke som drabbat ordkonstnären.Fiolen sjunger fortfarande, tonerna bärs fram ur den svarta lådan. Det är en djupt gripande beskrivning av den kamp som måste ha utkämpats av den som nästan berövats det viktigaste av allt, ,skrivandet, och ändå återerövrat det på nytt. En hjältedikt.

Nu har den åttioårige , evigt unge, diktaren hyllats på många sätt. Så många läsare har i ord och bild uttryckt sina upplevelser av honom.Han har med sina enkla,expressiva dikter träffat en ton som väcker genklang hos nästan alla som lyhört läser honom. Kanske är det just vad som kännetecknar ett diktargeni. Igenkännande men samtidigt en upptäckt.

I TVs födelsedagprogram öppnades rutan för hälsningar utifrån världen, där diktarkollegor och översättare fick sända personliga hälsningar. Det var verkligen fantastiskt att höra den koreanske diktaren Ko Un tacka "min poetbroder för den välsignelse du skänkt världen med dina diktsamlingar."
Den engelske diktaren Robert Bly kallade Tranströmer "en av vår tids stora poesibegåvningar och från Polen fick man höra Adam Zagajewski önska sin diktarbroder "många russin ", ty "metaforer är som russin i kakan".
Poeten Robertson liknade Tranströmer vid en "svävande havsörn som plötsligt dyker ned för att fånga en bild"
Från Österrike kom Peter Warhaus själv till Babels TV soffa och berättade hur han som ung student fått se en bok av Tomas och länge trodde att tranströmer var ett svenskt ord för ett speciellt sätt att skriva.Han har sedan översatt Tranströmer och fängslats av "det eviga gnolandet" eller vad Tranströmer kallar "språk utan ord"

Jag vill sluta med en dikt .Men vilken? Jag bläddrar och ryser av hänförelse, igenkännandet och hemligheten finns där i varje dikt:

Postludium

Tysta rum.
Möblerna står flygfärdiga i månskenet.
Jag går sakta in i mig själv
genom en skog av tomma rustningar.

Svarta vykort
II
Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan.Det besöket
glöms och livet fortsätter.Men kostymen
sys i det tysta.

Sabina

Födelsedag i himlen

2011-04-08T11:57:00.000-07:00
I dag skulle Britta ha fyllt 100 år. Hennes pappa blev 103 år. Men Britta Holmström hade slitit ut sitt hjärta. Det hade klappat för så många. Hon kallades en gång "Hela Europas mor", därför att det omkring henne fanns en värme som omslöt var och en som kom henne nära. Hon förstod vår tids vånda. Den hade hon tagit emot när hon den morgonen 1 oktober 1938 öppnade sitt hjärta för det ljus och den röst som skulle bli vägledande under hela hennes liv.Hon förstod att krig och förödelse stod för dörren. Hon förstod också att hjälpande händer behövdes - händer som sträcktes ut mot alla, oberoende av ras,religion eller politik. Det lidande som skulle komma tog hon in i sitt hjärta.
"Skapande vänskapsförhållanden och möten i den universella kärlekens namn
är vad vi behöver i dag och i framtiden."
Genom IM, det som först fick kallelsenamnet Inomeuropeisk Mission och sedan Individuell Människohjälp, kunde denna tanke genomföras i de många oaser som IM skapade, hemliknande,varma nästen för rädslans och flyktens människor över hela Europa.
Jag har så många goda minnen av detta varma hjärta. Hennes öppna hem på Grönegatan, hennes spontana generositet och iver att snabbt ställa upp och göra gott för människor.
I dag har mina tankar gått till det osynliga där hon får skåda Kärleken , som hon hela livet levde av och som kunde stråla genom henne.

En kort sammanfattning här av detta liv:
.
Den 8 april 1911 föddes Britta Holmström,Ringius, i Sävsjö.
Hon var bara 27 år när hon 1938 fick kallelsen till den medmänskliga hjälp som först fick namnet Praghjälpen, där den första insatsen gjordes, sedan Inomeuropeisk Mission och slutligen Individuell Människohjälp.Hjälpen skulle ges "från människa till människa oberoende av religiös eller politisk tillhörighet.
Redan då på 1940-talet såg hon "den pågående urholkningen av människovärdet som bara kan mötas av sin motsats:visionen av och insikten i den enskildes enorma betydelse."
Med en stark och ideell styrelse, där Elin Wägner, Emilia Fogelklou, biskop Bohlin ,Harry Blomberg och andra stödde arbetet blev hon den inspirerande ledaren för IM. Medarbetare sändes ut till Polen, Tyskland, Frankrike och så småningom till Jerusalem,Jordanien och Indien, varifrån unga tibetanska flyktingar inbjöds till Sverige.
I dag fortsätter IM den idé som bar Britta Holmström:"IM:s svar till den utslagna människan är närkontakt.Livets vävskapas i närkontakt från människa till människa"
Det nya IM finns i dag i Rumänien, Serbien, Libanon, El Salvador samt på många platser i Sverige.
Britta Holmström nominerades två gånger till Nobels Fredspris,korades till medicine hedesdoktor vid Lunds universitet,tilldelades Serafimermedaljen, enda kvinna som fått den samt den katolska Benemerentimedaljen av påven Paulus VI "för utomordentliga insatser för mänskligheten"
Graven i Brunnby där hon och hennes trofaste make Folke,vilar har i dag smyckats av kärlekens blomster. Där fanns äldste sonen Stefan, tidigare generalsekreterare för IM, samt vänner och medarbetare.

Må hon vila i frid
Må det eviga ljuset lysa för henne.

Sabina

Barn som föds och dör i världen

2011-04-06T07:56:00.000-07:00

"Det finns ett barn,
ett nyfött barn -
ett rosenrött, nyfött barn

Och barnet kvider -
det gör alla barn.
Och modren för barnet till sitt bröst,
då tystnar det.
Så gör alla människobarn."
Elmer Diktonius

Moder Teresa hade inga egna barn. Men hon var alla ofödda barns mor.Hela sitt liv kämpade hon för de oföddas liv.När jag nyss läste om aborterade barn som överlever och om den lilla flicka som barnmorskan fann kvidande bland blodiga lakan på ett sjukhus i Danmark tänkte jag på Moder Teresa.Flickan hade nyss aborterats men överlevt. Barnmorskan tog henne i famn,gav henne ett namn,vyssjade henne omsvept av en filt.Flickan tystnade till slut.Hon blev tyst för att hon dog.
Det är så förfärligt att det faktiskt händer att barn som aborterats överlever - och dör.
Samtidigt läser jag att en ung kvinna,35 år, fött en pojke utan man.Det vill säga, mannens sperma hade hon köpt av en okänd donator,"blond och blåögd".Nu var hon lycklig och hela hennes familj hälsade henne som nybliven mamma. Själv hade hon cyniskt resonerat att om det finns möjlighet att på detta sätt skaffa sig barn- så varför inte? Men den lille gossen ska växa upp och en dag skall han fråga: Vem är min pappa? Då hjälper det nog inte att han har haft "manliga förebilder" under barndomen. Varje barn har rätt att ha en far och en mor.
Jag läser också om ett barnlöst par som fått en liten kinesisk pojke från ett barnhem i Kina. Han hade ett handikapp och det var bra att han kunde bli opererad i Sverige och få ett gott hem.
Bra?
Men i Sverige försvinner 40.000 små ofödda pojkar och flickor, somliga med handikapp,de får aldrig leva.Varför adopteras aldrig svenska barn? Borde inte svenska adoptioner göras lättare?
Under nuvarande förhållanden anser jag det är en skam att föda barn utan man. Sabina

En diktare

2011-04-02T10:47:00.000-07:00
Snö under marshimlens samlande ljus
över ditt liv vilar dess stoft med försvinnandets smak.
Redan för dig är vårarnas sorl förbi.
Du lyssnar, som om ett ord
hade utgått ur döden, ur vidderna
och ej av snö berörts.

Bo Carpeln, den finländske diktare, som skrev dessa rader, är död. Han debuterade som 20- åring 1946 och under de kommande åren blev han något av en centralgestalt i den finlandssvenska litteraturen.Han översatte finsk lyrik, skrev en doktorsavhandling om Gunnar Björling,han skrev romaner och dröjde gärna vid antika poeter som Horatius och Vergilius. Men det jag mest älskar i hans diktning är naturbilderna.Det finns ett vemod som färgar Carpelans upplevelser. I dikten Tyst träd ur samlingen Den svala dagen(Bonniers) kommer den fråga som mången diktare ständigt måste upprepa:"skall jag leva i denna dikt/eller läsas av ingen"

Skall en okänd hand höja kontinenterna
och sången genomborra fågeln,
tidvattnet överge stränderna
eller skölja dem med ett ljus som består?
Och jag som formar den skugga
som min själ kastar över tingen,
skall jag leva i denna dikt
eller läsas av ingen?
Det är vid midnattstid,
träden stå tysta.

Tack, Bo Carpelan, du har tusentals läsare, ditt minne är evigt!

Sabina

När det snöar

2011-03-25T02:52:00.000-07:00

Våren hade just börjat anas,snön smälte dag för dag,vi såg isblocken sjunka i trädgården,hoppet återvände.Då började det snöa igen.
Och i Japan vällde tio meter höga vågor in över byar och städer och släpade med sig ut i havet människor och hus.Den frukttansvärda tsunamin och jordbävningen fyllde oss med fasa och medlidande.Varför är vi så skonade? Är vi tacksamma nog?
Medan snön föll mjukt och lätt -som om det varit julafton- och täckte över sörjan i trädgården försonade vi oss med den förändrade väderleken. Det var ju trots allt vackert.
Tills morgonens tidningar publicerade bilder av snövädret i Japan! Där satt människor i ruinerna efter jordbävningen och floden och det snöade på dem.
Glädjen över vår lilla svenska julaftonssnö försvann. På kvällen kunde jag inte sova ,fastän jag låg under ett rosa täcke och en vacker filt. Jag tänkte på dem som frös under Japans svarta himmel. Mina nattliga böner försökte ge dem värme, medan snön föll här hemma och där borta.
Jag tog fram en bok med ett vackert japanskt skrivtecken på omslaget."Det är en kalligrafi utförd av en högstadieelev vid dominikansystrarns skola i Miyakonojo. Tecknet som på japanka läses kami är ett av de ord som kyrkan i Japan använder för Gud i kristen mening."
Boken heter "Från solens uppgång..." och är en samling brev skrivna från Japan av dominikansyster Katrin Åmell. Genom att läsa den har jag kommit lite närmare det japanska folket.Jag uttalar för mig främmande namn, jag letar efter de platser sr Katrin skriver om på tidningarnas kartor av drabbade städer. Jag lever mig in i hennes besök i buddhistiska kloster och hennes övningar i zazen, sesshin och shikantaza.Bara genom att uttala dessa främmande ord tycker jag mig komma närmare det lidande folket i Japan där det snöar.

Sabina

Ljuset över Nässjö

2011-03-21T02:57:00.000-07:00

Och det var ljus och det var sol och det var Ulla Olin i hemstaden Nässjö, där Smålands Författarsällskap återigen samlades för ett årsmöte. Var Ulla där? Vi såg henne inte-hennes hårrufs,hennes lätt ironiska och forskande blick bakom glasögonen-
men hon kom till oss med orden.Ord som förmedlades av Elisabet Norin på just det lite torra och enkla sätt som var Ullas -vi bara saknade den finländska tonen!
Tack Elisabet!.Här är vad jag samlade ihop på lördagskvällen efter den soliga fyrtionionde årsmötesdagen i Nässjö:

"Oförklarligt lysande" var Ulla Olins sista diktsamling. Om henne kan man säga att hon själv var ”oförklarligt lysande” ,en späd lärarinna från Finland, karg och svårpratad men med ordens rikedom flödande inom henne. När hon nu blev postumt hyllad vid Smålands Författarsällskaps fyrtinionde årsmöte skedde det under lysande sol i Nässjö, den stad som blev hennes under många år. Och självklart var det Författarsällskapet som hon varit med och grundat, som ordnat evenemanget.
De första diktsamlingarna kom ut på Söderströms förlag i Finland. Då hade Ulla ännu inte funnit sin egen stil, det finns spår av den äldre svenska lyriken i dem, sade Elisabet,som gav en samlad bild av Ulla Olins säregna diktning. I dikten Förklaring ur Havsfärd, Ullas första på Bonniers, möter man den mycket unga diktarinnan i en sorts trosbekännelse ,menade Elisabet.:
”Jag tror på fjärilsvingar
Att de slår ut om våren
Jag tror på sädens andedräkt
Att det som växer blir bröd
Jag tror på träd och moln
deras höstliga visdom
Innerst tror jag på ensamheten
den bittra och heliga
den som vänder sig bort
Med alla gränsers förtvivlan tror jag på kärlek
förintelsen till ett helt
Jag tror på det enda möjliga
försvinna i ett blått hav
och vara oåtkomlig men verklig bland serafer.”

Elisabet plockade bland dikterna och vi njöt av de vardagliga orden som blivit poesi:
”En skopa full med rentvättad
Potatis på fönsterbrädan
Ingenting annat än ljus
nypotatis i naturlig storlek
Och där bakom havet
dovt metallfärgat

En natt vaknar jag
Tänder lampan och ser
att havet inte är något hav
Bakom skopan bara en vägg:
Två breda bilade stockar
överlämnade åt tiden

Det är mot dem skopan lyser

Ulla hade kommit över havet, studerat i Lund, mött sin Nils.Gustaf, flyttat till Sörängen i Nässjö där både hon och Nils Gustaf blev lärare, han så småningom rektor. Och barn föddes; först Margaretas så Torkel och sist Dan-Ingvar. Det avspeglas i dikten Medan ett barn blir till: ”Ovetande/Tyst och stilla/som de ovetande/Tyst och stilla/ sover fostret/i sin buk/ som också är min” ( 1959)
1986 kom genombrottet .Det var dansken Poul Borum som uppmärksammade den unika finlandssvenskans dikter. Efter de första samlingarna på Söderströms förlag i Helsingfors förblev Ulla Bonnier trogen hela livet – eller kanske tvärtom.

Elisabet hade flera kontakter med Ulla och när hon en gång frågade hur en dikt blir till fick hon ett intressant svar på tre A4 blad! .Först diktens innehåll på prosa. Sen en lång dikt som slutligen grovsaneras till det färdiga ordknappa originalet. Spännande att få veta. Borde inte Elisabet fullfölja frågan och doktorera på Ulla? En gång letade hon i Ullas dikter efter vilka djur som förekom och fann att det var kråkor, kajor, harar, råttor, möss. Frågade :Varför just dessa djur? Fick svaret: ”Jo, det var ju bara de som fanns där.”
Efter Nils.-Gustafs död kom boken Eftervärme, som blivit något av ett folkligt genombrott. .
I dikterna samtalar Ulla med maken, minns vardagliga händelser, vad de gjorde tillsammans
”Minns du hur vi badade tillsammans/nerklämda i ett och samma badkar?/Vattnet steg och löddret flöt ut på golvet/Men så hade jag också kommit till dig/hela vägen från Finland,/vi var nog/ inte ens förlovade då/när vi råkade hitta ett badkar i Växjö”
Det finns en obönhörlighet i hennes diktning, konstaterade Elisabet Norin. Och plockar fram några tänkvärda rader från en av de första samlingarna: där hon talar till oss läsare:
Jag som är du
Jag skriver om mitt liv
som också är ditt
Just nu när du läser
är det mera ditt än mitt
Du tar åt dig vad du behöver
och märker vad du tycker
är värt att märka

Jag har tillvuxit i ålder och osäkerhet

Elisabet Norin tecknade så medan solen lyste över det nya biblioteket i Nässjö,skickligt och ingående den finlandssvenska diktarinnans livscykel,
En välkommen repetition för många som följt Ullas diktning genom åren. De var många bland åhörarna på det nya biblioteket i Nässjö Kulturhus.
Avslutningsvis riktade hon en utmaning till politiker och kulturbärare i Nässjö ”Det borde finnas en gata eller åtminstone en bänk till minne av Ulla Olin i denna stad, ”

Sabina

Vindens barn

2011-03-16T13:13:00.000-07:00

Hon är vindens barn och näktergalens syster. Hon är dans och ros och doft och möte.En märklig liten människa som får rymden att sjunga genom ord av saklig skärpa och tyst begrundan. Vi var där en tät skara kvinnor och män i Gränna bibliotek, tätt omgivna av böcker, av ord inom pärmar, och fick uppleva ord frigjorda,sångburna och tankeväckande.

Det var Margareta Melin som delade med sig av både Kärnord och Kärleksord under rubriken Längtan, om vilken Karlfeldt har präglat de klassiska raderna: "Längtan heter min arvedel slottet i saknadens dalar.."
Margareta skriver: "All min längtan har du väckt./Den sträcker sig mot havet./Jag hör havet brusa/hav av ömhet inom dig/ av oförbrukad ömhet."
Och när kärleken blir ord:"Som en låga/ i min mitt/värmer minnet/av vårt möte. Några timmar/avskildhet/gav åt evigheten /rum. Timmarna har gått/och tiden går/men evigheten/doftar än"

När Margareta diktar sitt självporträtt lyssnar man noga och tänker: Borde inte alla mänskors liv vara så?
"Vem jag själv är/innanför roller och mönster/kan jag finna och förnimma/bara i min egen mitt.
Där är varat sammanhållet/odelbart och helt/alla färger sammanflutna/i ett koncentrat av ljus.
Ljuset sprids och bryts i färger/livet grenar ut sig vitt och brett/och kan ändå koncentreras/i mitt hjärta varje nu.
Ljus och tystnad är mitt centrum/svårt att nå men ändå nära/Ljuset rymmer alla färger/och min tystnad alla ord."

Sedan kom de befriande orden till var och en av oss:
"Till frihet är du född, ett gudabarn.
Låt ingen ta din frihet ifrån dig."
Och med denna gudabarnets frihet kan uppmaningen att se, höra och handla förverkligas:
"Med mitt öga se! Med mitt öra hör! Med mina händer handla! I mitt hjärta var!"
Evas milda ,vibrerande röst gav ton åt orden med ackompagnemang av gitarr,trumma och kalebass.
Efter denna uppläsning av öppenhjärtiga dikter om livets djupaste tankar och känslor stod det klart att diktarinnan verkligen är ett "Vindens barn".

"Vinden blåser vart den vill.
Jag är vindens barn,
Ingen kan mäta min värld,
följa min färd, fånga mitt namn.
Jag är vindens barn."

Månen lyste starkt över denna stämningsfyllda kväll på Gränna Bibliotek.

Sabina

Pedagogernas kamp

2011-03-14T13:00:00.000-07:00
Jag beundrar dem!
Varje gång jag ser dessa lärare i Örebroskolans nionde klass,drar jag djupt efter andan och frågar: Hur står de ut?
Jag beundrar dem.
Matteläraren som får veta att han är en självupptagen fåfäng machokille.
Kemilärarinnan med de blonda lockarna, som kritiseras för sin brist på auktoritet.
Rektorn, som får sitta som en skolelev framför Pedagogen,medan han talar om hur skolan och målen och lärarna och eleverna ska vara i hennes skola.
Och allt detta inför tusentals okända tittare landet runt.
Jag beundrar dem.
Den enda som får "med beröm godkänt" är svenskläraren, som fått sina elever att inte bara läsa utan också uppleva och berätta om en bok- hon har gett dem LÄSLUST!
Steg för steg får vi möta eleverna - de är avundsvärda som får se att lärarna blir "bättre och bättre". De får kramar av den populäre Stavros, ja kramar av sina egna lärare också - det har nu blivit en "kramskola" i stället för att vara en nederlagets skola.
Jag beundrar dem.
Men mest av allt beundrar jag alla lärare ute i landet som sitter och ser på dessa Pedagoger och hur de hanterar svagheter och tillkortakommanden hos både rektor och lärare i Örebro. Vad månne de tänker? Försöker de tillämpa vad de ser ? Är det målet med serien om Örebro Klass 9 a? Att stimulera till nya tag och nya insikter och nya grepp i alla skolor?
Ja, jag beundrar dem som vågar ge sig in i läraryrket och jag hoppas att de får lön för all sin möda.
Tack TV för denna spännande dokumentärserie.

Sabina

Kvinnans dag på jorden

2011-03-08T01:31:00.000-08:00

Den 8 mars har fått bli Kvinnodagen.
Och vem ska vi hylla?
VEM ÄR DEN FRÄMSTA AV ALLA KVINNOR?
INGEN TVEKAN.
DET ÄR DEN HELIGA JUNGFRUN MARIA, GUDS MODER, SOM FICK DET ÄROFULLA UPPDRAGET ATT GE OSS KVINNOR OCH MÄN EN FRÄLSARE?
JAG HITTAR NÅGRA RADER PÅ ETT SKRYNKLIGT PAPPER:

En kvinna skall bli kallad
Så lyder Herrens ord
Och själva jorden darrar
när hon förstår hans ord
när hon förstår, när hon förstår
att Ängeln kom från Gud:

"Var hälsad Maria
full av nåd
Herren är med dig
Välsignad är du bland kvinnor"
.......................
Heliga Maria Guds Moder
Bed för oss syndare
nu och i vår dödsstund
Amen
------------------------------------------------------------------------
Den helige kyrkoherden av Ars skriver om Jungfru Maria:

"Den gode Guden kunde skapa en vackrare värld än den som nu finns, men han kunde inte ge liv åt en varelse mer fullkomlig än Maria."

"Profeterna förkunnade Marias ära före hennes födelse. De jämförde den med solen.
När den heliga Jungfrun framträdde kan det verkligen jämföras med en vacker sol en dimmig dag."

"Låt oss med stort förtroende vända oss till henne, och vi kan vara säkra på att, hur eländiga vi än är, kommer hon att utverka nåden att vi omvänder oss."
--------------------------------------------------------------------------

Tidningarna svämmar över av artiklar och bilder av och om starka kvinnor.
Vilka skulle jag välja? Finns det flera - jag har ju valt den främsta.
Jag tänker genast på den saliga Moder Teresa av Calcutta.
Jag tänker på den heliga Jeanne av Lothringen.
Jag tänker på Katarina av Siena.
Och naturligtvis kvinnorna kring Jesus - förutom Maria - där är Maria Magdalena, den första aposteln, där är Johanna,där är systrarna i Betania,Marta och Maria, och den Maria som köpte dyrbar nardus till sin dyrkade Mästare.
Synd att den moderna kvinnovärlden är så okunnig om dessa kvinnor i historien
Många av dem som vågat livet för sin tro- de unga romarinnorna vi firade i går: småbarnsmödrarna Felicitas och Perpetua - ja här kunde jag sitta hela natten och skriva namn, medan nymånen sakta går ned.
Det var förresten nymåne när dessa rader kom till mig:

O, detta ljus
och månens skära
som stilla över jorden står
När ängeln med sin mun skall bära:
Maria barnet föda får

O, vilken nåd att vara nära
den Gud som över allting rår
Och att av dig av hjärtat lära
hur Gud min vilja djupast når

Sabina
Kvällen före Askonsdagen

Hemkomsten

2011-03-05T07:30:00.000-08:00

Det blev sent och natten var mörk.En lykta lyste vid garaget och i dess sken satt en gyllene figur,en dröm från fjärran, en egyptisk liten kattgud, som hamnat på vår trädgårdsstolpe.
Vi hälsade avmätt på varandra och jag vände blicken ut mot himlen.Den stjärnbeströdda himlen, en himmel där Karlavagnen redan lutade mot söder och Orion halkade efter,medan Björnen och Cassiopeja,avtecknades sig tydligt i vimlet av okända himlakroppar. Jag andades djupt,mindes mina vintriga vandringar ut under den mörka himlen vid min fars hand, medan han beskrev vad jag såg däruppe ovanför den snötäckta barndomsstaden, Nyköping.Och jag mindes mina tonårs möten med Edith Södergrans dikter,vibrerande av stjärnljus och månskensglitter:

När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter
min trädgård är full av skärvor.

Sabina

Skavlans terapeutiska show

2011-02-27T11:55:00.000-08:00
Det är märkligt. Den där unge Skavlan som sitter med sitt lilla block i knät och spjuveraktigt skickar lömska frågor till de stjärnor han lyckats få till sin frågekväll.Man förleds att tro att det är bara vanlig underhållning. Och lutar sig bekvämt ner i stolen och väntar på löst prat.
Men med Skavlan blir det aldrig löst prat. Han är noga förberedd. Han har granskat besökaren noga, vet allt om vederbörandes förflutna, om skuggor och ljus, framgångar och nederlag. Den som blir inbjuden till Skavlan bör inte känna sig för säker. Det är som att sitta inför vår Herres domstol.
Man häpnar över modet att våga fråga direkt: Hur var det att vara lillebror till Stieg Larsson? Eller ttill Sven Bertil Taube: Du och din bror talade inte med varandra på tjugo år? Och hur han fick deckarförfattarinnan Vibeke Holst att under tårar berätta att hon blev försonad med sin mor efter att i åratal hyst bitterhet mot henne.
Sånt borde inte få visas i TV tycker man. Det är så intimt.Hör mera hemma i en biktstol eller hos en själsterapeut. Men det går fram. Skavlan är blid och stillsam, gästerna öppnar sina dolda hjärterum för honom - och för de tusenden som sitter runtom i landet och lyssnar.
Med tårar i ögonen.Kanske en och annan också får en känsla av att "kan dom där försonas efter tjugo år- så ska väl också vi.."
Det skulle inte förvåna mig om några av hns underfundiga terapeutiska program får den effekten.
Och nu senast när han mötte den österrikiska flickan Natascha, som blev bortrövad tio år gammal och efter 8 år lyckades rymma från sitt fängelse.Historien är ofattbar. Natascha har skrivit en bok om de gömda åren och hon lever i dag ett gott liv, som hon sa. Men det jag fäste mig vid var Skavlans ansikte, hans förmåga att med äkta medlidande försiktigt ställa de svåraste frågor: Vad kände du? Vad tänkte du? Hurdan var han...?Kanske detta är förklaringen till att de gäster som sitter i stolen på podiet framför honom kan tala så öppet och ärligt om sina djupaste känslor. Därför att den varma och goda blick som följer med frågorna befriar och hjälper. Det är så som mötet mellan människor skall vara. Ansikte mot ansikte.

Egentligen väntar jag bara på att få höra om den brevskörd som ett eller annat program gett Skavlan.
Men han slänger bara blocket åt sidan och lutar sig tillbaka för att lyssna till senaste musik - kapet som han fångat in till sin oskyldiga show.

Tack i alla fall käre Skavlan för de tankar din försåtliga frågor gett!

Sabina

Skola för biskopar

2011-02-16T08:04:00.000-08:00
Jag har nyss läst ut Elisabeth Nordlanders bok om Magit Sahlin.Det är en mäktig bok som väcker många känslor, särskilt för den som varit med de senate femtio åren. Den handlar om en kvinna som brann av iver att följa Kristus och ge något nytt till kyrkan. Det märkliga är att medan hon var som en stjärna för så många utåt och verkligen åstadkom ett nytänkande på många sätt var hon inom sig ständigt tvekande,tvivlande,sårbar och ängslig. Jag finner faktiskt en likhet mellan detta tillstånd och det som Moder Teresa genomlevde av mörker i sin själ, medan hon hela tiden utstrålade glädje och frid!
Kanske är denna smärta,denna inre natt nödvändig för att stora ting skall kunna ske.Paulus vittnar ju ofta om sin egn svaghet. Det var genom den han kunde handla för Kristus.

Samtidigt som Margit Sahlins eget öde och livsväg skildras får man följa svenska kyrkan ,dess präster och biskopar som alla- dock med vissa undantag- varken förstod eller stödde henne. Jag upplever svenska kyrkans nedåtgående, det är trist.Margit klagar ofta över bristen på andlighet, både i prästutbildningen och hos enskilda präster och biskopar.

Därför väckte nedan citerade ledarstick av Mats Tunehag i Världen i dag(16 febr-11) jubel vid lunchen när den lästes högt:

"Ulf Ekman,Göran Skytte och Carl-Erik Sahlberg borde starta en skola för Sveriges biskopar om klassisk kristen tro, församlingsutveckling och mission. De politiska kyrkoråden borde läggas ned och ledamöterna får då tid över att gå på samma kurs. Svenska kyrkan kan sälja litet skog för att finansiera projektet."

Sabina

Apostlar i Europa

2011-02-15T03:34:00.001-08:00
I dag är det den helige Sigfrids dag. Han lär väl firas i domkyrkan i Växjö Det finns ett vackert officium skrivet till hans ära, som jag ska citera:
"Sigfrid, svenskarnas
apostel och fader,
trons tjänare,
de förlorades frälsning,
du väktare för Herrens vingård,
du sedernas lärare,
giv oss medborgarskap
hos helgonen."

I ett spel om Sankt Sigfrid finns en vers som ska sjungas på melodi nr 185 i Sv. psalmboken:O Kriste du som ljuset är..

Herr Sigfrid är en ädel britt
En ljuvlig stjärna lik han spritt
Guds läras ljus,en kostbar skatt
i Sveriges mörka hednanatt.

Han över havet vida for
och döper dem i Sverige bor
Han kämpa vill för Sveriges land
och leda det med kristen hand.

Undrar om vi inte behöver en Sankt Sigfrid igen i vårt land!
Var är han? Vem är han?

Men i dag tänker jag nog mera på den Sigfrid jag kände och som jag vill ära.Sigfrid var bokförläggare och som sådan, djärv intill dåraktighet, optimistisk intill vanvett och ganska framgångsrik trots allt.Hans förlag heter Catholica(nu leds det av sonen Thomas och dennes hustru Sara) och hans vision var att förse Sverige med god katolsk litteratur. Det har han gjort och det fick han också påven Johannes Paulus välsignelse för. Han var glad och varm och ställde upp till hundra procent när jag kom med min idé om att börja ett förlag som skulle ge ut böcker om "HJÄLTAR OCH HELGON". DEN FÖRSTA BOKEN BLEV "PÅVENS BREV TILL ALLA BARN I VÄRLDEN". Då höll han ännu i tömmarna. Sen släppte han ut mig på grönbete och jag vågade fortsätta ensam men med hans stöd i bakgrunden. Det var inte bara jag som måste släppa tömmarna. Också han tvingades göra det till allmän sorg för alla som kände och älskade honom, familjen främst. Han fick gå in i "himlens härlighet". Men förlaget lever vidare och strålglansen kring hans minne skimrar än i våra hjärtan.

Bröderna Kyrillos och Methodius firade vi i går. Två märkliga bröder, som i dag räknas som Europas Skyddshelgon. Nog behövs de för att Europa inte skall glömma att grunden för det Euopa, som i dag är enat och försonat efter många krig, är kristen.
Grundarna till det som i dag är EU var alla katoliker: Robert Schumann,Konrad Adenauer, Henri Spaak och Alcide de Gasperi.Visionen var en sekulär stat men byggd på kristna värderingar. Vaclav Havel ville påminna om detta, när han ställde frågan om "Europas samvete." Med det tjeckiska parlamentet publicerade Havel "Deklarationen om det europeiska samvetet och kommunismen". Där står det bl.a.att "ett samhälle som ignorerar sitt förflutna inte har någon framtid".
Låt oss alltså inte glömma de två bröderna Kyrillos och Methodius. Kyrillos som skapade det slaviska(kyrilliska) alfabetet dog tidigt(860) Methodius blev biskop och levde tjugo år längre,885 dog han.

Sabina

PS
Och på Alla Hjärtans dag -en hjärtehälsning till mina bloggläsare!
Den 14 februari är också en martyrdag. Då dödades nämligen Prästen Valentin, vars brott var att viga förälskade par. Kanske är det därför som dagen firas med röda hjärtan och kärleksfulla hälsningar til vänner.DS

Ett underbart möte

2011-02-11T02:33:00.000-08:00
Vid Gaveflodens stränder i Lourdes kunde man finna kvistar och grenar som fallit i vattnet. Denna kyliga februarimorgon plockade två flickor ivrigt de fuktiga grenarna och samlade in i sina förkläden i hopp om att de skulle torka tills de kom hem.Bernadette hade kommit fram till den stora mörka Massabiellegrottan då hon hörde en stormvind skaka träden och förskräckt såg upp. Plötsligt fylldes grottan av ljus och häpen såg hon en vacker kvinna stiga fram ur grottans dunkel. Spontant sjönk hon ner på knä på den fuktiga stranden, tog fram sin rosenkrans och började be med blicken fäst på den vackra kvinnan.
Vilket underbart möte!
Denn morgon kunde Bernadette inte ana vad som låg framför henne. Hon var helt omsluten av ljuset och värmen och undret som hon såg däruppe i den urholkade klippan.
I dag vet vi, och i Kyrkan firar vi den 11 februari som början till ett viktigt möte mellan människa och Gud. Det var ju Jungfru Maria som kom till Lourdes och efter detta underbara möte skulle miljoner och åter miljoner komma hit och få tröst och läkedom.

Som den allr mörkaste kontrast mot detta ljuvliga möte står de möten mellan pojkar och flickor som beskrivs i RFSU:s avskyvärda TVfilm Sex på kartan och undervisningsmaterial som har drabbat tonåringrna i svenska skolor.Jag vill bara stämma in i journalisten Bitte Assarmos uppmaning framförd i Världen i dag: FÖRBJUD RFSUS.s MONOPOL PÅ SEX .

Sabina

I Jerusalems tempel

2011-02-02T11:58:00.000-08:00

Det är 2 februari. Kyndelsmässodagen!
Och fåglarna började sjunga! Först gulsparvens enkla kvivitt, sedan följde andra jublande ännu späda fågelkvitter över vintersnön.
Ett hänfört ögonblick då våren, som ännu i februari känns så fjärran för några korta ögonblick - den tid det tar att gå från Stora huset till Skrivstugan - var ljuvligt nära!

Kyndelsmäss firas ju till minne av Jungfru Marias besök med Jesusbarnet i famnen till templet i Jerusalem. Fyrtio dagar har förflutit sedan födelsen i stallet i Betlehem. . Enligt judisk lag , som hon följde, skulle mor och barn komma till templet för att renas och frambära offer med den förstfödde sonen.Detta besök skulle uppenbara fördolda hemligheter för henne vid mötet med den gamle Symeon, vars profetia både fröjdade och skrämde henne.

Mitt första år som katolik skrev jag ett litet bibelspel som skulle framföras i koret i Sankt Franciskus kyrka.
Vi hade ett spädbarn som fick vara Jesus.Där var en ung flicka som föreställde Guds Moder.Och så broder Gabriel iförd mantel och skägg som den gamle profetiske Symeon.
Men har man ett levande spädbarn kan allting hända och ingenting bli som det var tänkt.
Broder Gabriels högtidliga och genomövade profetia drunknade i barnets gallskrik....

Undrar hur det var i Jerusalems tempel?

"Herre, nu låter du din tjänare gå hem
i frid som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel."
Luk.2:29-32

På söndag skall vi alla vandra med ljus i våra kyrkor
Och vi ska sjunga: Jesus är världens ljus.Han och ingen annan..SvPs 37
Ljusprocessioner som ska lysa upp världens mörker.
Mörkret i Egypten,mörkret i Tunisien,rädslan i Israel och Palestina
Men ljuset kommer aldrig att slockna.

Sabina

Omvändelser

2011-01-23T11:01:00.000-08:00
Vad är det som händer i Sverige? För ett år sedan åt jag en fullmatad frukost i Allianskyrkan i Ölmstad och lyssnade hänförd och häpen tillsammans med ett hundratal andra till den kände journalisten Göran Skytte. Vad talade han om? Jo, om sig själv och alla sina böcker och alla sina reportage och framgångar. Spännande nog. Men viktigast av allt. Han håvade fram en Bibel och berättade - nog så starkt- om sin omvändelse.Gud hade gripit tag i honom i en kyrka en kväll i Lund. Efter åratal av mörker, missbruk, förtvivlan,såg han för första gången ljuset.Han blev kristen Och nu var han på väg!

Ett år senare befinner jag mig i Landsjökyrkans nya vackra församlingssal på frukost med lika många intresserade som kommit för att lyssna(ja, äta frukost också - en riktig hotelldito- förstås) till en annan journalist, tidigare Svenska Dagbladet, nu tidningen Dagens Elisabeth Sandlund, som också kunde berätta om sitt liv, sina reportage, sina framgångar men framförallt om sin omvändelse.Gud hade gripit tag i henne vid nattvardsbordet i en liten träkyrka , dit hon kommit enbart för att lojalt och kärleksfullt följa med på sin utvcklingsstörda dotters konfirmation. Hon kom till Herrens bord som en icketroende. Och lämnade den som troende, fylld av förvissningen att Gud finns. Gud som hon i åratal förnekat.

Två journalister, två kändisar. Två gudsupplevelser. Nästa blir väl Jan Guillou! Kan det hända Skytte, kan det hända Elisabeth Sandlund- varför inte också Jan Guillou...

Sen skriver de böcker om sina omvändeler. De har mycket att berätta. Livet förändras ju när Kristus kommer in. Och böckerna blir bestsellers. Sveriges folk är ett längtans folk. Så många på ytan icketroende, som inom sig bär längtan efter ljuset. De griper tag i dessa böcker för att läsa, lära sig och kanske hitta detsamma som Skytte och Sandlund.

Nu väntar vi bara på Guillou!

Sabina
en söndagskväll i januari.

Martyrtider

2011-01-21T07:19:00.000-08:00

Den 19 januari firar kyrkan Finlands apostel,biskop Henrik. Han hade kommit från England för att hjälpa svenskarna att lägga av med hedniska vanor och bli bättre kristna. Det var nog inte så lätt. Han bodde i Uppsala och blev god vän med kung Erik som bodde nära. De två for på ett korståg till Finland, där Erik predikade med svärdet men biskop Henrik med Korset. Åbo stift grundades och den dubbla expeditionen över havet var ganska lyckad. Att det fanns motstånd mot den nya läran var ju klart och värst var det när biskop Henrik krävde kyrklig botgöring för den som begått dödssynden att mörda. Vid en skidtur på sjön Kjulo hann den arge mördaren ifatt biskopen och slog ihjäl honom. Så tog han biskopens skinnklädda hatt och skröt vid hemkomstn att han dödt en björn. Men när han tog av sig biskopens hatt följde svålen med och mördaren fick ett värre straff än om han underkastat sig kyrkans botgöring.
När jag var barn och bodde i Helsingfors hade jag aldrig hört talas om denne apostel som kristnade Finland. Det kändes vemodigt att tänka på hur många år jag gick där på gatorna i Helsinki och hur jag besökte Åbo domkyrka, där martyren legat begravd - utan att känna hans historia, utan att kunna tacka för hans mod att komma till det avlägsna Finland långt borta från sitt hemland.I dag finns Sankt Henriks katolska kyrka mitt i Helsingfors. I Åbo finns "Birgittalaisissaret", sankta Birgittas systrar av den svenska grenen, liksom också i Nådendal, där det redan på 1400talet byggdes ett birgittinskt kloster. Henriks martyrium har gett god frukt.

Dagen därpå var det dags för ännu en martyr, den helige Sebastian.Han hör till de första århundradenas många martyrer och hans historia kunde bli en riktig roman. Född i Milano av en fransk far,utbildad till soldat i den romerske kejsarens armé,blev han så småningom kapten för ett bågskyttekompani i det kejserliga gardet. Men han var kristen! Och det var förföljelsetider. Skickligt räddade han kristna från döden, tills han själv blev avslöjad. Den förtörnade kejsaren valde då ett grymt straff:kapten Sebastian skulle skjutas ihjäl av sina egna bågskyttar. Historien berättas lakoniskt. Ingenting om känslor, vare sig hos Sebastian eller hans soldater,av vilka säkert mer än en beundrat sin kapten för hans skicklighet och mod.
Kanske sköt de avsiktligt illa, för han överlevde ,togs om hand av en kvinna,och kunde efter någon tid skrämma livet ur kejsaren som trodde han såg ett spöke när kapten Sebastian återigen stod framför honom ,Nu anklagade han kejsaren för de många morden på kristna som han varit vittne till. Rasande befallde Diocletianus att man skulle prygla den unge kaptenen till döds.Detta hände år 288.
På den plats där han bgravdes byggdes ett kapell. Det ligger strax utanför Rom längs Via Appia och där kan man- liksom i så många kyrkor världen över- se bilden av den unge soldaten genomborrad av pilar.

I dag är det Sankta Agnes dag!Hon var bara en flicka när hon blev martyr och historien har berättats på ett rörande sätt i många predikningar genom århundraden.
I dag är en trettonåring redan på gränsen till ett vuxenliv, men den 12- eller 13-åriga Agnes var nog barnsligare än dagens tonåringar. Uppvuxen i en kristen familj i Rom hade hon redan bestämt sig för Kristus. Han var hennes brudgum.För Hans skull hade hon lovat leva i kyskhet.När en yngling från Roms societet friade till henne och fick nej var katastrofen ett faktum. Som prefektens son kunde han anklaga henne inför domstolen för att vara kristen, vilket genast betydde en dödsdom. Domaren vädjade emellertid till flickan, bevekt av hennes ungdom, hon hade en möjlighet att undslippa dödsdomen om hon bara offrade till den jungfruliga gudinnan Vesta. Men hur skulle hon kunna offra till en hednisk gudinna, hon som lovat Kristus sin kärlek? För Agnes fanns inget val. Hennes nej väckte denna gång domarens vrede: Då skickar vi dej till en bordell, skrek han och flickan togs om hand av vakter. Men Kristus beskyddade henne. Hennes oskuld lyste i ögonen på kunderna och en man grep tag i hennes klänning. Han föll död ner som om han fått en elektrisk stöt.
Domaren krävde nu halshuggning och bödeln kom med sitt svärd. Kan man föreställa sig denna scen? En späd liten flicka i vit tunika,långt ljust hår och klara blå ögon står stilla och avvaktande, kanske med knäppta händer, ja knske med slutna ögon, för i detta ögonblick har säkert hennes tankar och böner varit hos den älskade, hos Kristus. Och bödeln tvekar. Då lyfter hon sina händer och ber högt: "Nu kommer jag till Dig som jag älskat och som jag varje dag har sökt och begärt" Flickan lägger sedan sitt huvud på en stock, redo,tyst och stilla. Men bödeln missar. När han fullgjort domarens befallning går han hem och gråter.Detta hände 304 e.Kr.

Också i dag förföljs kristna. Över hela världen dör människor , inte av pilar eller svärd utan av bomber och granater, gevär och knivar Präster, munkar, nunnor, kristet lekfolk i Latinamerika,i Asien och Mellanöstern. Vi behöver bara rikta blickarna mot Irak där de kristna dag efter dag blir offer för muslimers hat.De dödas för att de är kristna.
Att de dessutom skickas tillbaka från Sverige av en okunnig och kylig immigrationsmyndighet är förskräckligt. Ingenting tycks hejda den byråkratin, som bara kräver bevis, när varje dags nyheter är bevis nog.
Vi måste fortsätta att protestera tills de vaknar tillbesinning.

Sabina

Högmod och ödmjukhet

2011-01-10T12:25:00.000-08:00
Författarstrid har utbrutit i Sverige.
Björn Ranelid har förkunnat att han är den främste författaren i Sverige. Ingen har haft större mediagenombrott än han. Sen sin debut har han framträtt mer än 3000 gånger i skolor, på universitet,på gator torg och på bibliotek. Sin märkliga karriär skall han nu kröna genom att dansa med stjärnor i TV.
Han manar Svenska Akademin att träda ut ur sin unkna kammare och dess ständige sekreterare att börja dansa.
Ständige sekreteren Peter Englund kommenterar: "Jag tänker inte dansa. Men ju mer som håller Ranelid borta från att skriva, desto bättre."
Detta svar gjorde Ranelid rasande : "Englund är en enkel själ. Jag vet inte vad han skrivit.Något om krig.Men han ska få igen för detta förnedrande svar. Jag skall hämnas ."

Till detta har jag bara några kommentarer från den heliga Skrift:
Vishetens bok:
Var ödmjukare, ju högre du stiger.3:17
För den styvsinte går det illa till slut. 3:26
Den kloke begrundar visdomsordet.Att kunna lyssna är den vises glädje.3:29
Ordspråksboken:
Tyck inte att du själv är vis, ty visheten är mer värd än silver.3 kapitlet

I stället vänder jag mig till en ung adlig fransk flicka, som för 100 år sedan föddes i ett palats, där Björn Ranelid säkert gärna hade velat bo,men som försakade allt;sin familj, sina rikedomar, sin titel, för att tjäna och hjälpa fattiga och sjuka i efterkrigsfrankrike.
Hennes namn är Marie de Mandat-Grancey, mn hon valde att bli syster Marie. Dock är hon i dag känd över hela världen( det är inte Björn Ranelid) då hon kommit att bli den som efter arkeologiska fynd i Efesus, kunde renovera och bygga upp Jungfru Marias och aposteln Johannes hus i , Efesus.
Hon valde att vara ett intet, en tjänares tjänarinna - men kommer en dag att "bli upphöjd till altaren".Hennes helgonprocess inleds den 21 januari i år!

Var ödmjukare ju högre du stiger!

Sabina

Ut över land och hav

2011-01-01T11:16:00.000-08:00

Sveriges Radio P1 önskar sina lyssnare ett Gott nytt År genom att låta Sveriges Domkyrkoklockor ljuda över land och hav i nyårskvällen. Det har dom gjort i snart hundra år.
Själv har jag lyssnat till dessa klockor sen jag var barn. Radioapparaterna var enkla då. Inte många stationer, mest Stockholm-Motala.Jag minns en nyårskväll när radions mäktiga klockor blandades med Olaus Petrikyrkans nygjutna klock klang i Helsingfors. Jag var då ett barn i prästgården intill på Tölögatan 6 i den vintriga finska huvudstaden.
Lyssnandet blev så småningom för mig en resa. Nyss talade jag med en god vän om denna nyårsnattens upplevelse. Hon svarade då: När jag hör Västerås domkyrkas klockor blir jag alltid rörd. Jag har ju gått i den kyrkan många gånger."
Jag ville då svara henne hur många domkyrkoklockor som ropat till mig genom åren men samtalet fortsatte in på ett annat ämne.
.När jag som ung studentska var hemma efter första terminen vid Uppsala universitet och hörde Uppsala Domkyrkas mäktigt dova klang sjöd mitt hjärta av heta minnen från den gångna hösten. Jag brukade gå till Domkyrkan varje söndag och spana efter min vän ärkebiskop Eidem, som satt i en speciell liten bänk med sin hustru Elisabeth Eidem. Var de inte där satte jag mig på deras bänk ändå, de var som mina morföräldrar, jag hade känt dem alltsedan tiden i Helsingfors, då ärkebiskop Eidem många gånger landade hos oss på väg till Baltikum.
Nästan varje domkyrka har något att berätta,klockorna som ringer bär med sig erinringar från människor och möten. Luleå domkyrka berättar om biskop Bengt Jonzon, som gärna skidade på visitationer till samerna, en gudfruktig man, vars död i en kyrkbänk i Arvika under pågående gudstjänst måste kallas värdig en god prästman.
Strängnäs vackra medeltidskyrka med sina tre altarskåp och klockor som ringer ut över Mälaren, minner mig om stadens skald, Bo Setterlind, vars dikter om Herrens Moder Maria hör till den svenska poesins pärlor.
När jag lyssnar till klockorna i Nordens äldsta romanska katedral, Lunds Domkyrka, ser jag framför mig Britta och Folke Holmström. Hon som grundade Individuell Människohjälp och hela livet fick stöd av maken, som lämnade sin forskning för att stå vid hennes sida. Vi gick tillsammans en decemberkväll och lyssnade på Bachs Juloratorium i denna sköna katedral.

Så förflyter minuterna på årets sista dag vid brasan och radion för att avslutas med Tegnérs Det Eviga och de hoppfulla raderna: "Vad våldet må skapa är vanskligt och kort/ Det dör som en stormvind i öknen bort" Efter tolvslaget( som jag automatiskt räknar på fingarna) räcker vi varandra händerna med ett glatt Gott Nytt År.
Jag säger detsamma till dem som har läst årets första blogg:

Gott Nytt År
med Frid i hjärtat och Fred på jorden
önskar
Sabina

Jultiden i snö

2010-12-27T02:24:00.000-08:00

"Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg ,där han kommer över bergen.."

en av de många vackra bibliska texter som jultiden erbjuder. Och jag tycker mig fortfarande höra dessa lätta fotsteg som kommer över bergen och bringar bud om fred, alltmedan snön har virvlat runt våra hus och hopat drivor över buskar och blomsterrabatter.

Tidningarna frågar folk på gatan vad julen betyder för dem. Och vad kunde man vänta annat än: mys,stämning,gemenskap - ja,det ska man inte förakta - också jag tycker det finns mycket av stämning och visst blir vår familjegemenskap tätare , när vi samlas kring brasan i tidig julmorgonsmörker - men vad är det vi samlas kring?

"Vid den tiden utfärdade kejsar Augustius ett påbud om skattskrivning i hela världen...

medan brasan sprakar beger vi oss ut på den långa vägen från Nasaret till Betlehem med Josef och Maria.

Utan dessa två och den Lille som föddes "i bitande kyla vid midnatt i Betlehem" är det varken mys eller stämning dessa dagar.

Hur gärna skulle jag inte vilja berätta om detta, ge var dag under denna märkvärdiga tid en djupdimension av miraklet i Betlehem.

Några dagar före jul - den 22 december - hade en liten skara sökt sig från affärsstråken och köplusten till "Julkrubba på stan". Här på Hoppets Torg bjöds på sånger av Landstingskören och Svenska kyrkans kör i Jönköping. Det var "stämningsfullt", medan de minsta barnen kröp väldigt nära krubban och storögda betraktade de Vise Männen och det lilla Jesusbarnet därinne i krubban.

Då kom överraskningen. Bredvid landshövdingen stod en liten figur i yllemössa och vinterkappa. Hon flög upp på estraden lätt som en fågel och började sjunga. Rösten var hög och klar, djup och varm och tonerna av O Helga Natt ljöd skönare än jag mindes någonsin ha hört. Än ljuvligare blev den klassiska Ave Maria av Bach Gounod. Jag såg upp mot den mörka himlen där molnen seglade förbi en blek måne. Och med ens var det som om Jungfrun själv fanns ovanför oss, omkring oss och nära oss, alltmedan Lena Maria Klingvalls sång formade en innerlig hyllning till Maria, alla människors Moder.

Knappt har midnattsmässans mysterium omfamnat oss och dagen har bräckt till snö och is förrän världen hugger tag i människan och affärerna öppnar för "Mellandagsrea". Jag fattar det inte. Julottan i Ölmstads kyrka var glest besökt berättade våra vänner som kom till vårt traditionella Julottekaffe. Men utnför Elgiganten och MediaMark i Jönköping köade folk i tusental.Hade de glömt tonerna av "Var hälsad sköna morgonstund, som av profeters helga mun är oss bebådad vorden"?

El Giganntens chef var lycklig. "Hädanefter kommer jag alltid att ha öppet på juldagen, sa han ,sedan han konstaterat att minst 9000 kunder varit inne i hans affär.

Jag tycker synd om honom. Mer vill jag inte säga, men jag hoppas att han en dag kommer att förstå att människan inte bara lever av varor från hans butik.Jag skulle vilja viska i hans öra:Dagen är kommen, kärlek triumferar, kom låt oss skynda till Betlehem...

Sabina

Duvan och hjorten

2010-12-14T06:38:00.000-08:00
Medan snövallarna längs vägen tornar allt högre,buskar och träd kläs i tyngande vita mantlar,jagar talgoxarna bihonung i snöhöljda kupor. Bidrottningen Mi oroar sig och sveper in sina älskade kupor i ståltråd och lägger ut lockande fågelmat på andra sidan huset.
Mörkret är tätt när morgonen gryr,det är gott at tända det ena ljuset efter det andra och förväntansfullt öppna tidegärden, nynnande Gläd dig du Kristi brud.

I dag mötte jag en poet, en andens och kärlekens diktare, Johannes av Korset, som i en mörk skrubb i klosterfängelset i Toledo började skriva ett av världens och kristenhetens skönaste verk.Karmeliterna i Norraby har gett ut den långa dikten med det spanska orginalet och Hjalmar Gullbergs översättning samt diktarens egna kommentarer. Boken heter Andlig Sång.
Ur förordet:
" Johannes kommer ända från början att identifiera sig med detta verk. För att pränta in det i minnet,reciterade och sjöng han många gånger detta poem som ingav honom tröst och hopp, när allt hopp verkade ute. Meditation, bön,tankeverksamhet och utövandet av ett orubbligt hopp, var de enda aktiviteter som denne fånge hade att sysselsätta sig med...."
Varför satt han i fängelse? Därför att han var på väg att reformera karmelitorden.Han var för radikal och bröderna i Toledo kände sig hotade. Idag kan man bara tacka för detta hårda straff, som utlöste en sådan intensiv sång av kärleken till Gud.
Till slut lyckades Johannes av Korset rymma ur fängelset och ta sin tillflykt hos Teresa av Avila, en annan stor reformator. Tillsammans skulle de båda ge nytt liv åt karmelitorden.

ur Cántico:
Bruden:
Var fann du tillflyktsorten,
min Älskade som lämnat mig i tårar?
Du flydde mig som hjorten
som före flykten sårar;
mitt rop sprang efter den som ingen spårar.
...........
Brudgummen:
O vänd tillbaka, duva!
Din hjort drog sina färde
hit upp att smärtan kuva;
här läskar mig ditt vingsus som en druva.

Så fortsätter den innerliga dialogen mellan själen och den älskade, mellan hjärtats längtan ochden frånvarande Guden. Dikten är fylld av vackra liknelser från naturen,glimtar från Höga Visan, det är samma bildspråk, som både den gammaltestamentliga diktaren och Johannes av Korset från 1500talet använder. Kärlekens språk är universellt och här handlar det om en existentiell kärlek, om mystik och djup andlighet.
Ännu på 2000-talet efter 400 år finner dikten ett eko hos moderna människor, därför att temat är evigt, det handlar om människans längtn efter att möte Gud och förenas med Honom....

O kom och var mig nära,
ty av vem annars kan mitt hjärta helas?

Det skymmer, nu är det dags att läsa hela Cántico i ett tyst rum

Sabina

Rosor i februari

2010-12-09T12:18:00.000-08:00
Historien om Juan Diego, den enkle bonden , som fick möta den heliga Jungfrun på en kulle utanför Mexicos huvudstad innehåller allt fantastiskt som man bara kan begära av en helgonhistoria.fåglar som sjunger och rosor som slår ut i vintersnön. En kvinna klädd i landets vackraste drottningdräkt med en mantel översållad av stjärnor. Ett budskap till tröst för ett erövrat folk.Och miljoners omvändelse.

Vi firar honom i dag. Och gripen erinrar jag mej hans historia, som visar Guds ömhet för de små, när Han från himlen sänder bud till jorden, där ett folk klagar.

I går firade vi ett annat sändebud, ängeln Gabriel, som kom till Jungfru Maria med bud om Barnet som skulle födas. Också den händelsen utspelades bland "anawim", de fattiga och de små. För det är dem Gud älskar och det är genom dem Han kan tala till världen.

Så vad var det nu som hände den 9 december 1531 på vägen från byn till morgonmässan i Mexico City? Juan Diego var en av få kristna, som hade blivit omvänd vid conquistadorernas erövring av Latinamerika. Erövrarna var inte ensamma. Med på skeppen fanns också franciskaner,jesuiter och dominikaner, som kom för att ge Kristus, som den sanne Befriaren till solgudens folk.
Det var en kylig vintermorgon.Juan Diego blev förvånad när han hörde fågelsång i närheten. Den kom från Tepeyac kullen och nyfiken skyndade han närmare det ljuvliga fågelkvittret. Där blev han stående häpen och nästan förskräckt. En ung kvinna klädd i mexikansk högtidsdräkt stod framför honom.
"Jag är den alltid rena Jungfrun ochModern till den sanne Guden, sade hon med mild stämma".
Bonden sjönk på knä.
Kvinnan böjde sig ner över honom och fortsatte: Hör min son, Oroa dig inte för någonting. Var inte rädd för sjukdomar, sorger eller smärta.Jag är en barmhärtig Moder för dig och alla dina medbröder på jorden, som älskar mig och ber om min hjälp.Låt bygga en pilgrimskyrka här på denna plats. Den skall vittna om min kärlek,min ömhet och mitt beskydd."
Juan Diego måste nu framföra denn begäran till biskopen i Mexico City.
Upprörd skyndade han ner från kullen följd av fågelsången och värmen från den vackra Jungfrun, Moder Maria. Men biskopen var svår att nå. När han till slut stod framför honom och berättade vad han upplvt och vad Kvinnan sagt till honom, sa biskopen. Jag måste ha bevis. Det här kan vara en fantasi...
Nu ville bonden smita undan och tog en annan väg men han blev hejdad.
Samma röst igen: "Min son, var inte rädd. Gå upp på kullen och plocka med dig rosor till biskopen". Leende stod den unga kvinnan framför honom och visade på doftande rosor som plötsligt hade vuxit upp ur snön. Varsamt ordnade hon en bukett i hans poncho, knöt den om hans hals och sade: "Skynda dig. Biskopen kommer att tro på dig nu."
Samma väg tillbaka. Juan Diego flög över stock och stenar medan han höll om sin poncho, vävd av hans mor och ganska sliten. Han kände doften av rosorna genom tyget.
Det kände också vakten vid biskopens hus och försökte rycka tag i ponchon. Men Juan Diego skyndade uppför trapporna och så stod han flämtande framför den misstrogna biskopen av Mexico City.
Han löste upp knuten vid nacken och lät rosorna falla ner på golvet från ponchon.
Men vad hände? Biskopen föll på knä. Hans hushållerska bakom honom och en präst vid hans sida. Alla föll på knä utan ett ord.
Juan Diego såg ner på sin poncho och där var bilden av henne som han mött på Tepeyackullen! En strålande bild av en ung mexikansk kvinna i högtidsdräkt omsluten av en stjärnprydd mantel....

Jungfru Maria hade kommit för att trösta sitt folk och ge dem modet att tillbe sin Son. Denna uppenbarelse ledde till att inom loppet av några år mer än 7 miljoner indianer lät döpa sig och blev kristna.En stor pilgrimskyrka uppfördes på den plats Maria hade anvisat och ponchon med den märkliga bilden av "Den alltid rena Jungfrun och Modern till Sonen" ramades in och hängdes upp i koret.
Den finns där än ,fastän femhundra år har gått och många olyckor har drabbat den gamla och den nya pilgrimskyrkan. Juan Diego levde i en liten eremitbostad nära kyrkan tills han dog. Vid påven Johannes Paulus besök i Mexico blev han saligförklarad.Han firas just det datum då han mötte Jungfrun, 9 december.

Herden i Hebron

2010-12-07T07:26:00.000-08:00
I dag läser vi i Jesaja 40 om Den gode herden:"Som en herde vallar han sin hjord.Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt (Jes 40:11)..
Jag slår upp Ps 23 Herren är min herde/ Ingenting skall fattas mig....
Tänker länge på den vackra bilden av herden, som för sin hjord i bet. I Sverige har jag inte sett några herdar, men i Grekland och i Jordanien, på vägen mellan Jerusalem och Jeriko.
Men så läste jag om Noah, herden i öknen utanför Hebron.

Inger Styrbjörn,en av Christian Peacemaker Teams, som funnits i Hebron de senaste 15 åren berättar om herden Noah i Svenska Jerusalemsföreningens tidskrift,nr 4 2010:
" Det var en morgon för knappt två veckor sedn som Noah klev in i våra liv.
En solbränd, väderbiten herde, som kom igenom checkpointen med en bild av sitt förstörda hus och bad om hjälp att hitta en son.
Han har sina marker långt utanför Hebron. Där har han en hjord på ca 200 får och getter..."
Historien var i korthet följande: Israeliska armén hade inte bara förstört hans hus utan också gripit hans 14- årige son och kastat honom i fängelse. Nu ville Noah få hjälp att hitta sin son.
Röda Korset hade gett honom ett tält, som soldaterna sedan hade förstört och dessutom fyllt den för fårens överlevnad viktiga brunnen med grus.
Varför? Meningslös förstörelse? Vad hade herden gjort? Vad hade pojken gjort? Protesterat mot soldaterna.

Det är för att kunna reda upp sådana tragedier som Christian Peacemaker Teams finns till.
De lyckades hitta Zeb, 14-åringen som hade flyttats från det ena fängelset till det andra och blivit misshandlad överallt.
Men glädjen över att pojken var fri och tillbaka med familjen överskuggade all förtvivlan. Inger och hennes medarbetare blev bjudna till det enkla hem i Hebron, där familjen fått tillfälligt hysas in.
Inger skriver:
Vi blir serverade juice av Zeds mamma. I detta kala rum med cementväggar och madrasser som enda möblemang, och med småsyskon som försiktigt kikar fram i dörren, får jag en känsla av helighet.."

Jag kommer nog alltid att tänka på herden Noah, när jag läser Herren är min herde..

Sabina

Ljusets tid

2010-11-28T12:05:00.000-08:00
Kom, låt oss gå i Herrens ljus....
Detta lockrop inleder Adventstiden i laudes. Man byter tidegärdsbok. Man tänder första ljuset i rengjorda adventsstakar.Man strävar genom snödrivor och blåst till kyrkan.
"Julkrubba på stan" invigs i sedvanligt yrväder. Det är något djupt symboliskt i öppnandet av de tunga dörrarna till den stora krubban på Hoppets Torg, strategiskt placerad mellan två stora banker -Mammons tempel. Dessa dörrar ska öppnas inte bara för densmåländska Maria och de väldiga Tre Vise Männen. De skall också öppna människors ögon för vad allt detta glitter, de lockande skyltfönstren, musiken i varuhusen är till för. Där ligger han "den lille kungen" i en enkel krubba och på halm. Han vars "rike aldrig skall ta slut".

I går var jag i mina tankar i Paris. I ett oroligt Paris år 1830. Då grep Gud in på ett märkligt sätt med ett tecken som i dag är känt och spritt över hela världen -Den "mirakulösa medaljen".
Det började som allt stort med en bondflickas innerliga önskan att en gång få se Guds Moder. Catherine Labouré hade kommit som novis till Barmhärtighetssystrarnas kloster Rue du Bac i Paris. Den 27 november 1830 väcktes hon av en liten pojke som stod utanför hennes sängomhängen och sa "Maria väntar på dig i Kyrkan" Häpen följde hon gossen gnom klostret och fick se kyrkan stråla av ljus. Vid denna det första av flera möten med den heliga Jungfrun avslöjade Maria under tårar vad som skulle hända i Paris: ärkebiskopen av Paris skulle mördas, många kloster förstöras,onda tider väntade. Men Gud hade ett uppdrag åt syster Catherine.
Samma år fick den unga novisen under en vesper i kyrkan se Maria i en vision i koret. Hon stod på en jordglob,
sträckte ut sina händer,från vilka strålar utgick och trampade på en orm. Så försvann synen och hon såg ett hjärta genomborrat av ett kors och orden O Maria bed för oss som tar vår tillflykt till dig.
"Låt prägla en medalj av denna syn, sade nu Jungfru Maria till Catherine. Den som bär medaljen i tro och ber denna bön skall få stor nåd."

Det var ingen lätt uppgift. Biktfadern viftade bort sr Catherines berättelser som drömmar. Men Guds Moder kom tillbaka och vädjade henne att fortsätta kampen att få fram denna medalj. Prästen vänd sig då till biskopen som tyckte att det var ju inget fel i en sån liten medalj och de första tusen exemplaren trycktes upp.
En dag kom prästen ut i trädgården där systrarna befann sig.Han berättade om den lilla medaljen "som en av våra systrar fått i en vision av Jungfru Maria" Alla tittade på varandra och undrade vem som var den utvalda. Ingen såg på Catherine, hon hade de enklaste sysslorna i klostret,honvar ju en okänd novis. Och sr Catherine sa ingenting om sig själv,bara: Nu får vi se till att sprida den!

Koleran hade drabbat Paris denn sommar 1834. I skolan delades medaljen ut och många som fick den och bad bönen blev friska. Inte bara helanden utan också omvändelser skedde genom den lilla medaljen. Det var då den fick namnet "Den mirakulös medaljen"

Allt som Jungfru Maria förutsagt blev verklighet när "kommunen "segrade i Paris och härjade bland klosterfolk och präster. Blod flöt på gatorna, det var en hemsk tid.
Syster Catherine skickades till ett annat kloster för att sköta gamla och dementa.Stilla och ödmjukt levde hon, ofta utsatt för hån och straff av en sträng abbedissa. När hon mot slutet av sitt liv kände att hon ville berätta om sin ungdoms möte med den heliga Jungfrun för abbedissan,blev det en chock för denna, hon brast i gråt och bad sr Catherine om förlåtelse.Men Catherine sa bara med ett litet leende: "Jag var bara en sopkvast som Jungfru Maria behövde använda. "

När sr Catherine Labouré helgonförklarades bara några få år efter sin död var det inte för de visioner hon fått se utan för den stora ödmjukhet hon visat hela sitt liv. Den lilla medaljen har fortsatt att spridas över hela världen och tusentals berättelser om underbara bönhörelser finns att läsa. Sankt Maximilian Kolbe hade alltid fickan full av den mirakulösa medaljen och delade flitigt ut den, särskilt till sina motståndare! Alla som är med i hans andliga rörelse Militia Mariae Immaculata bär denundergörande medaljen.

Sabina

Nyheter från när och fjärran

2010-11-25T12:08:00.000-08:00
Ut i cyberrymden, manar påve Benedikt. Bed först en bön till den helige Isidor innan du går in på nätet, manar bloggaren och läkaren Bengt Malmberg. Stäng Facebook,predikar en amerikansk präst från predikstolen. Era äktenskap blir förstörda om ni har hemliga kontakter på Facebook. Ni måste i varje fall dela ert lösenord med varandra!
Jag håller med dem allihop. Jag får ideligen inbjudningar till Facebook. Men jag vill inte. Jag har inte tid. Det är nog med mina mänskliga kontakter, telefonsamtal, brev - jo naturligtvis också mailbrev- men att därtill ägna sig åt att prata med folk genom Facebook. Nej Tack.

Bortsett från alla faror i cyberrymden finns där också så mycket gott. Jag klickar på Katobs.se varje morgon. Och får mig till livs spännande artiklar av lärda män och duktiga skribenter. Jag får glimtar från påvens senaste resor och viktigaste uttalanden.
Jag söker sedan upp Aide á l'Eglise en detresse, som ger mig viktiga men sorgliga nyheter om förföljelsen mot kristna världen över. 200.miljoner kristna kan inte utöva sin tro i frihet är ett basbudskap. Och sedan listan med dödade präster: en präst på landsbygden i Kongo, en präst på en byväg i Brasilien - plötsligt dyker det upp militärer eller rånare, hejdar deras fredliga färd från en församling till en annan och skjuter fräckt ihjäl dem. Det är så grymt. Kvar finns en skara människor som fått tröst och hjälp och stöd i sina liv.Nu blir de liksom föräldralösa.Och alla år av studier och oegennyttig tjänst som går till spillo. Jag sörjer fastän jag inte känt dem .

Glädje får jag emellertid varje månad när Newsletter from Taizé dyker upp bland breven på datorn. Här delas nyheter om unga människor som lärt sig försoningens svåra konst: I Uganda , i Argentina, i Shillong,Indien i Poznan. Och runt om i världen reser den ene brodern efter den andra till städer och byar för att samla unga till möten i försoningens anda. Överallt förbereds nu det stora mötet omkring nyår under mellandagarna då tusen och åter tusen beger sig till Rotterdam för att bedja och sjunga in det nya året tillsammans .

Sist ska jag berätta en förskräcklig historia som kan hända på internet:
För två månader sedan fick jag brev från en god vän. Hon berättade att hon blivit av med sin plånbok , ja hela sin väska, när hon gick från sitt hotell till ett seminarium som hon deltog i i London. Hon måste betala hotellet, resan hem och mycket annat. Nu var hon helt pank. Kunde jag låna henne några euro. Sammanlagt behövde hon 2500 euro.
Hu, det var mycket pengar. Tyvärr kunde jag inte bistå henne men hon har en stor vänkrets, säkert skulle hon få hjälp. Det enda jag kunde göra var att skicka en bön till den helige Antonius:
Tony, Tony, turn around. Something is lost and must be found.

Jag kunde inte glömma henne, hur gick det? Skulle jag få besked? Hjälpte Antoniusbönen?
I dag kom brevet!
"Jo, Antonius hjälpte mig att få tillbaka min rätta identitet," berättade hon. Någon hade stulit hennes epostadress och skickat detta nödrop ut till alla hennes vänner utan att hon hade en aning om det. Jag har aldrig varit i England, skrev hon. Men säkert hjälpte Antonius...
Är det inte hemskt, att sånt kan hända?
Hur säker är jag med min paternosteradress?

Herren är min klippa, min borg. Där är jag trygg.

Sabina

Martyrers exempel

2010-11-24T07:52:00.000-08:00
"På lidande byggd är vår kyrka
Den står hur än tiderna skiftar
De offrades blod är dess styrka
Martyrers exempel förpliktar"

I dag firar vi de vietnamesiska martyrerna. Den 19 juni 1988 helgonförklarades 116 män och 1 kvinna, som lidit martyrdöden i Vietnam mellan 1745 och 1882. De hade blivit halshuggna, brända, hängda, torterade. De var dominikaner, jesuiter, biskopar, präster, tertiärer, lekmän. Samtliga hade vägrat trampa på korset. Det blev deras dödsdom.
Lidandet är inte slut i Vietnam. Många präster sitter fängslade. Men kyrkan är stark och lever trots ständigt hot från den kommunistiska regimen.
I går kom den vietnamesiske prästen, fader Thaddeus Tran Chanh Thanh till Jönköping för att fira Mässa med Sankt Franciskus församlings vietnameser. Han ler varmt och gott när han stiger in i sakristian, han ser verkligen inte trött ut fastän han får fara landet runt för att möta sina landsmäns längtan efter en Mässa på sitt eget hemspråk, ett vackert sjungande och för mig helt obegripligt språk.

I går fick jag höra: Jag tycker synd om den katolska kyrkan." Varför det, frågade jag häpet. För att den är så förföljd",var svaret.
Mitt svar blev då: "Det är bara bra. Det visar att den berör. Man ska inte vara rädd för opposition. Det är ett gott tecken. "

Och medan vi har dessa tankar faller snön och vi inleder vår middagsbön med orden från Psaltaren
Prisa Herren rimfrost och snö
Prisa Herren dagg och snöflingor...

Sabina

Frihet och Demokrati

2010-11-14T11:27:00.000-08:00

Där stod hon ännu en gång,Aung San Suu Kyi, med blommor i sitt, hår hälsad av tusenden:" We Love you Su". Husarresten var slut och folk ropade:
"När du är fri, vad ska du nu göra? "
Hon svarade: Jag är inte fri så länge mitt folk inte är fritt."

Så talar en sann demokrat och frihetskämpe! Tillfrågad om hur hon skall förhålla sig till de militära makthavarna, som en gång, vid valen 1960, förvägrade henne den plats som folket med sina röster givit henne, var hennes överraskande svar:" Samarbete. Vi ska mötas och samtala."

Det är ett djärvt mål Aung San har satt upp för sig. Åren i husarrest lär hon ha tillbringat i meditation. Hon har genomgått sorger och smärta i sitt liv. Ur lidandet har hennes personlighet formats, hon är en människa som kanske kan återge sitt folk den frihet de en gång stred för.

Hennes far, en demokratisk ledare,mördades, när hon var en liten flicka. Hans ideal av frihet och demokrati inpräntades tidigt i hennes själ.
Hon förberedde sig för en insats i sitt land genom studier i Oxford och USA. Hon fann sin make i Oxford, en Himalayaforskare, med vilken hon fick två pojkar. En av dem skulle ta emot det Nobels Fredspris, som tilldelades Aung San i husarresten.Hon hamnade i husarrest därför att hon skyndat till sin mor dödsbädd från England till Burma, väl medveten om att hon då utsatte sig själv för livsfara.Maken dog några år senare utan att på många år ha fått återse sin hustru i Burma.

Samma år som hon Fick Fredspriset kom hennes bok Freedom From Fear ut. I den sammanfattar hon de ideal hon har kämpat för. Boken är ett Magna Charta för det burmesiska folket:
"Det räcker inte att bara ropa på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.Det måste finnas en enig beslutsamhet att hålla ut i kampen; att vara villig till offer för att hålla fast vid sanningen, att stå emot det korrumperande inflytandet av önskningar, ovilja,okunnighet och fruktan.
"We love you Su"
Jag förenar mig med folkets rop och ber att hennes ande skall visa sig stark i mötet med förtryckarna. Kunde Mandela, kan hon !

Samma dag står en annan kvinna i centrum för uppmärksamhet. Också denna gång handlar det om demokrati- folkets röst. Det är Mona Sahlin, som efter sin långa politiska karriär, som krönts med partiledarposten, nu lyssnat till både sitt eget hjärta och folkets röst.
"Jag avgår",sade hon klockan 17.00 till pressen i dag.

Det är modigt att avgå. Det är modigt att avtå från makten , även om den inte varit så mäktig.Det hedrar Mona, som gjort det bästa hon kunnat och inte ensam står som skyldig till det stora socialdemokratiska valnederlaget.
Här behövs visioner .Här behövs offer. Här behövs nytänkande.
Vem vet. Kanske Mona har mer att ge som delaktig socialdemokrat än som ledare ?
Det finns fortfarande mycket att kämpa för i vårt land. Tar socialdemokraterna fatt på de stora mänskliga bristerna kanske de får folkets röst än en gång?

Sabina

.

Döden och livet

2010-11-13T11:34:00.000-08:00
"Jag ropar till dig, o Herre: jag säger:"Du 'är min lott i de levandes land" Det är en av de många bönerna i Psaltaren(142) som ropar ur en nödsituation till Herren, och jag drabbas dessa dagar gång på gång av dem. De ekar för mitt inre ur Vår Fru av Frälsningens kyrka, katedralen i Bagdad, där den förfärliga massakern ägde rum 31 oktober. Hur många var det inte som där måste ha ropat "Ingenstans kan jag fly" - instängda som de var -"fienden förföljer mig" - ja de förföljde dem ända in i sakristian där de sökt skydd - "Herre, rädda mig från mina fiender".
Dessa klagande litanior som stiger fram ur varje blodfläckad bild från kyrkan i Bagdad är redan tusen år gamla.
Ondskan har aldrig upphört att förfölja godheten. Och inte bara kristna har blivit förföljda. Jag tänker på pogromerna mot judar genom århundraden, på korstågen mot muslimerna, och nu senaste århundradet,som med rätta kallas martyrernas tid med de nazistiska och kommunistiska regeringarnas brott mot mänskligheten.

Klagoropet i vers 6 Ps 142 slutar med några förunderliga ord: Du är min lott i de levandes land" Var är det landet? Är det långt bortanför den förstörda kyrkan, i en liten fredlig by omgiven av skog och äng? Är det i ett okänt främmande land som bjuder på frid och lugn? Eller är det himlen?
Döden drabbade dem kvällen för Alla Helgonsdag. Sorgetiden inleddes med Alla Själars dag. Nya gravar fick grävas, kistor radades upp inför kyrkans förstörda altare och bilderna av de en gång levande ställdes framför de sörjande.Bilder som skickades ut på internet och som får oss att gråta.

Men då ljuder en sång från Taizé i min själ:

I am sure I will see, the goodness of the Lord
in the land of the living.
Oh,yes,
I am sure I will see the goodness of the Lord
in the land of the living...
Be strong.
Take heart..

Så kan jag sluta mina ögon och be sorgens litanior för de döda, de sårade, de drabbade, . Jag vill med min bön sända tröst till de otröstliga...

Och jag måste naturligtvis skriva på listan till Migrationsverket om stopp för resorna till dödens Irak för de tusentals som vägrats asyl i Sverige. Inte bara skriva på utan också skicka vidare, uppmana alla jag möter att skriva på.

Sabina

Fria kvinnor

2010-11-03T08:45:00.000-07:00

Humanisterna utmärker sig för en historisk okunnighet,som är närmast pinsam.De förkunnar självsäkert att"religionen förtrycker kvinnan". För att riktigt kunna sprida detta falska påtående har de skrivit en bok som informerar om detta förtryck och skickat ut till några hundra gymnasister för att värva dem till att bli humanister.

Jag borde läsa boken. Var får jag tag på den? När jag läst den skall jag återkomma.Men nu vill jag bara tala om att jag med stolthet har läst om två kvinnor, som inte alls varit förtryckta av religionen utan tvärtom blomstrat och blivit befriade till djärva handlingar: Mary Mc Killop, Australiens första helgon och Elisabeth Ann Seton, Amerikas första helgon.

Båda kvinnorna var pionjärer. Båda lade grunden till katolska skolväsendet i sina respektive länder. Båda grundade kongregationer och fick efterföljare. Båda stod raka i blåsten från hierarkiska präster. Båda levde ochverkade på artonhundratalet .

Så vad pratar humanisterna om ?

Tänk bara på vår egen Birgitta ! Hon som talade klarspråk till biskopar och påvar. Eller Hanna Ouchterlony,Frälsningsarméns första ledare i Sverige . Och många fler.

Men se på den bild av Mary Mac Killop, invandrarflickan från Skottland som jag skre om för några dagar sedan .Se hennes blick, beslutsam, forskande och mild.

Historien är fylld av kvinnor som funnit sin kraft till befriande handlingar genom kristendomen.Jag vill gärna hänvisa tilll en bok jag skrev Kvinnoåret 1975 : "Ett lysande stoftkorn Sju nordiska kvinnoporträtt",Verbums förlag. Den finns säkert på flera bibliotek. Den handlar just om detta, som Humaniserna är fullkomligt ovetande om.KVINNOKRAFT!
Sabina

Invandrarflickans triumf

2010-10-27T06:57:00.000-07:00

Mary Mac Killop var den fattig flickan som kom från Skottland med sin familj till Australien. Fadern var en misslyckad bonde i Skottland och sökte bättre lycka i det fjärran landet. Men allt gick fel och familjen förblev lika fattig.Aldrig hade han väl kunnat ana att den energi och trosvissa hoppfullhet som han lämnat i arv till sin äldsta dotter Mary hundra år senare skulle få hela kontinenten att jubla över Mary The Cross Mac Killop.Att hon skulle bli Australiens första helgon.

Här är hennes historia:

Dottern till en fattig skotsk invandrare i Australien stod nyligen i centrum för inte bara den katolska världens utan alldeles särskilt Australiens hänförda uppmärksamhet. Det var Mary of the Cross Mac Killop, som den 17 oktober helgonförklarades av påve Benedikt XVI på Sankt Petersplatsen i Rom. Bland de över femtiotusen pilgrimerna framför Sankt Peterskyrkan fanns åttatusen australier som entusiastiskt viftade med flaggor och uppförstorade bilder av sitt helgon, det första i Australien. där katolska kyrkan är i minoritet. Fyrtio aborigener, landets urinvånare, var bland pilgrimerna och en utställning av aboriginsk konst visades i Rom för första gången sedan 1925.
Närvaron av landets urinvånare var viktig, eftersom Mary Mac Killops stora och nydanande insats för 150 år sedan på den unga kontinenten hade gällt huvudsakligen de fattigaste bland de fattiga.” Låt aldrig dina ögon se någon nöd utan att göra något åt det ” brukade Mary Mc Killop säga.
Den nöd hon grep tag i var bristen på skolor och undervisning för de fattiga barnen på landsbygden. Hon hade själv vuxit upp under ytterst fattiga förhållanden. Fadern som var bonde hade utvandrat från Skottland till Australien med förhoppningen att kunna få en bättre försörjning för familjen med hustru och åtta barn. Men han misslyckades med allt han företog sig och det blev Mary, äldst i syskonskaran, att redan som 14 –åring skaffa arbete för att bidra till försörjningen.
Vid 18 års ålder var hon guvernant i en förmögen familj i Portland. Här mötte hon fader Julian Woods, som förstod att hon hade en unik kallelse att tjäna. Mary hade sett nöden bland de fattiga barnen, som inte kunde gå i någon skola och började organisera undervisning för dem tillsammans med några vänner. Snart bildade de en kvinnlig ordensgren, den första i Australien, och kallade sig Sankt Josephs systrar,. När de år 1866 avgav sina första löften lovade de att leva i fattigdom och utan egna ägodelar och därmed dela livsvillkoren för dem som de ville hjälpa.
Redan efter ett år hade de fått igång 21 skolor och 70 unga kvinnor arbetade med dem.. Barnen som de ville nå var barn till fattiga bönder, rallare och gruvarbetare. Familjerna flyttade ofta och systrarna följde efter. De fick ofta leva under samma primitiva förhållanden som de fattiga, när de startade sina skolor för dem.
Utan egna resurser var de hänvisade till att tigga och det väckte opposition hos prästerskapet. När Mary Mc Killop dessutom anmälde en präst för sexuella kontakter med barn, så växte oppositionen i stiftet mot Moder Mary av Korset, så att stiftsbiskopen till slut exkommunicerade henne. Hon tvingades lämna ledarskapet för kongregationen Flera systrar lämnade henne. Det var en svår tid men hon förblev lugn och litade på Guds försyn. Till slut insåg biskopen att han felbedömt Moder Mary och upphävde avvisningen från Kyrkan på sin dödsbädd.
Sankt Josephs systrarna blev alltfler och antalet skolor växte. År 1871 hade 40 skolor grundats på många platser i sydöstra Australien och 150 systrar hjälpte till inte bara med skolor utan ordnade också hem för gamla, skyddat boende för flickor samt rehabilitering för alkoholister.
År 1872 reste Moder Mary Mac Killop till Rom för att få den nya kongregationen godkänd och fick möta påven Pius IX tre gånger. Trots stödet från påven fortsatte bekymren för den unga kongregationen i Australien. Knappt hade moder Mary kommit tillbaka förrän ännu en biskop avsatte henne. Hon anklagades för omoraliskt hanterande av pengar och olydnad mot Kyrkan och präster. Samtidigt började Sankt Josephsystrarna arbeta på Nya Zeeland, medan en annan kvinna sattes i ledningen. Men hos Moder Mary Mac Killopp fanns ingen bitterhet. Hon tog emot de orättvisa anklagelserna med ödmjukhet och sent omsider rentvåddes hon också. De intensiva åren av arbete och resor förorsakade henne svår reumatism och 1902 drabbades Moder Mary vid ett besök på Nya Zeeland av hjärnblödning Högra sidan förlamades men hon lärde sig skriva med vänster hand och fortsatte att via många brev ha kontakt med sina systrar.

Den siste som besökte henne när hon 1909 låg på sitt yttersta var kardinal Patrick Moran från Sydney, som djupt gripen sade till systrarna i klostret: ”Hennes död kommer att bli till stor välsignelse inte bara för er och er kongregation utan för hela Kyrkan i Australien”. Och när han lämnade klostret tillade han: ”Jag har upplevt att jag stått vid ett helgons dödsbädd.”
Bekräftelsen kom den 17 oktober 2010 i Rom!
Under det gångna seklet som gått har kongregationen vuxit och landat i många länder . I Australien har en bro fått hennes namn, skolor och universitet har uppkallats efter Mary Mc Killopp, en musical och en film om hennes liv har skrivits och en vacker skär ros har fått hennes namn. Australiens urinvånare, de fattiga aborigerna, som genom henne kunde gå i skola, har långsamt blivit upprättade. De har till och med representanter i parlamentet. Det behövdes någon som hade” ögon att se nöden och var villig att göra något åt den” som Mary av Korset Mc Killop brukade säga..

2010-10-25T06:57:00.001-07:00

Berättarafton

2010-10-21T02:10:00.000-07:00
Det var en mörk höstkväll i Klockargården iÖlmstad. Inne i den gamla sjuttonhundratalsgården trängdes folk i skenet av värmeljus i den öppna spisen och levande ljus. på borden. Jag kom sent - som vanligt- men det hade inte börjat ännu. I rummet intill köket såg jag rader av kaffekopppar. Allt var upplagt för en mysig afton.

Den blev full av överraskningar. Folket som kommit och satt på de smala stolarna hade kanske väntat sig ett berättande fullt av skrönor från bygden. I stället bjöds på rimmad vers. Det var rimsmedernas afton. Själv är jag dålig på rim och beundrar uppriktigt dem som kan rimma vackert och melodiskt utan att det haltar, kanske något i stil med de gamla skalderna Karlfeldt och Fröding. Inte riktigt förstås, men ganska nära. Jag njöt av vänliga,smått romantiska, vemodiga dikter.
Det är ganska underbart att veta att här skrivs i nästan varje stuga vers med rim. Inte alla är redo att stå upp och presentera byrålådornas alster. Inte alla får dem tryckta. Men de ger glädje, om inte till oss alla, så för den som skriver blir det ofta en lättnad. Efter sorgen kan några versrader ge nytt perspektiv åt livet. I förälskelsen när hjärtat bara vill sprängas finns möjligheten att utbrista i jubel på ett papper, som göms i skrivbordslådan.

Kära Ölmstads Hembygdsförening kom gärna tillbaka med flera Berättaraftnar, men kalla dem då:Poesi i höstmörkret eller Poesi om våren!

Sabina

Operation Lorenzo

2010-10-14T09:54:00.000-07:00
Sankt Lorenzo , den helige Laurentius, är gruvarbetarnas skyddshelgon. I Chile bär han gruvhjälm på huvudet och en gruvlykta i handen. När de 33 gruvarbetarna stängdes inne i mörkret 700 meter under jorden, var det den helige Lorenzo, som man åkallade. När det första meddelandet skickades upp ur mörkret, att alla var vid liv, förstod man att helgonet hade varit på plats. Och nu organiserades den fantastiska räddningsoperationen, som fick det symboliska namnet Operation Lorenzo.Familjer, vänner och och intresserade samlades i ett läger ovan jord. Centrum i lägret var kapellet, där man samlades till mässor och böner. Från underjorden skickades meddelanden: "Sänd ner ett krucifix.Skicka en madonna,vi ska bygga ett altare här nere."Så fick de ett litet kapell att smlas kring i det mörka gruvhålet.
Och när nu de 33 kommit upp ur helvetets håla förundras alla över att de har behållit modet,styrkan, hälsn under dessa månader.
Catholic Herald skriver:" Det är en stor andlig triumf, en underbar seger över förtvivlan och förlorat hopp."
Chiles president Sebastian Pinera , som placerade den helige Lorenzo omgiven av 32 chilenska flaggor och en boliviansk i sitt palats, var där för att omfamna de räddade och bekräfta att Gud varit med i räddningen.

Jag citerar ur minnet det spanska helgonet Teresa av Avilas bön
Nada te turbe
Nada te espante
qui a Dios
basta

Intet får skaka dig
allting skall klarna
Gud är densamme
Vänta och vaka
Allt skall du vinna

Den som har Gud
kan ingenting sakna
Gud ensam räcker

Kanske fanns denna enkla bön på mångas läppar när de var instängda.Vi kommer nog att få veta mera om deras innersta tankar och böner.

Detta är hoppfulla nyheter. Ett annat hopp såg jag i en bild från riksdagen: En hand utsträckt med ett leende till Jimmy Åkesson, trots hans uppmärksammade uttåg ur kyrkan vid biskop Brunnes predikan.Det var Mona Sahlin, som visade kamratlig respekt till den nye riksdagsledamoten. Detta hedrar henne.
Mindre hedrad tycker jag att biskop Brunne är, i sin predikan om människors värde. Hon blandade helt enkelt ihop evangeliet med politiken.

Tyvärr har uppfattningen om männskans unika värde också blivit bortblandat i det Nobelpris som tilldelats forskaren Robert Edwards, som utvecklat tekniken att befrukta mänskliga ägg i provrör. Många rörande bilder av lyckliga provrörsbarn med mammor som kunnat föda dem har publicerats i tidningar. Men bortom dessa lyckliga finns oanvända eller bortkastade och förstörda embryon, som också är blivande mänskligt liv och omfattas av Skaparens omsorg.
"Utan Edwards skulle det inte finns någon marknad för människoägg, frysarna skulle inte vara fulla av embryon som väntar på att överföras till livmodern eller, mer troligt,på att användas för forskning eller att dö, övergivna och glömda av alla".sade presidenten vid den påvliga Livsakademin, Msgr Ignacio Carrasco de Paula, när han mötte journalisterna i samband med att Nobelpriset i medicin blev nyhet.
Även den Internationella Federationen av läkare reagerade : "Som katoliker tror vi på varje människas absoluta värdighet, skapad till avbild och likhet med Gud..Även om IVF har fört lycka till många par, som har befruktats genom denna process, så har det gjorts till ett enormt pris. Det priset underminerar varje människas värdighet. Många miljoner embryon har skapats och kasserats under IVF processen---användningen av dessa mänskliga försöksdjur har lett till en kultur som betraktar människor som varor, snarare än de dyrbara mänskliga individer de är."

Sabina

Slaget vid Lepanto

2010-10-08T07:32:00.000-07:00

För cirka femhundra år sedan gick en kristen flotta ut mot turkarna, som hotade att invadera Europa. Alla Europas kristna samlade sig i en gemensam bönekamp, initierad och ledd av påven i Rom. Vapnet var fem dekader på en rosenkrans. Det blev många tusen dekader- och den kristna flottan segrade 7 oktober 1571 i sjöslaget utanför Lepanto, fastän det var 30.000 skepp mot 100.100.För att minnas segern instiftades den 8 oktober som Vår Fru av Rosenkransens dag. Att rosenkransbönen är viktig har sedan Jungfru Maria i Lourdes 1858, Vår Fru av Fatima 1917, och Fredens drottning i Medjugorje 1981 understrukit.

Märkligt är ändå att trots den där viktiga segern över turkarna, som på femtonhundratalet var ett hot mot det kristna Europa, så översvämmas Europa i dag av de forna trosfienderna. Det är tyvärr så att islam nu är ett nästan ännu starkare hot än då mot den tynande kristendomen i Europa.
Vi har fortfarande vapnet i vår hand. Hur använder vi det?

Min första rosenkrans köpte jag i hemlighet av en polsk birgittasyster som brukade sitta på trappan till det forna munkklostret i Vadstena. För säkerhets skull vände jag mig om för att se om någon upptäckt vad jag gjorde.Som om det var något skamligt. Jag var en lutheran på femtitalet.
Först några år senare lärde jag mig rosenkransens hemligheter av en klasskamrat som blivit katolik.Vi träffades i Vadstena och satt tillsammans på en bänk när jag försiktigt frågade henne om hur man använde den här lilla vackra rosenkransen av silver. Och sen dröjde det tio år tills jag tog fram den ur en liten silverdosa där jag gömt kransen med papperet som min vän skrivit ner hemligheterna på. Jag hade sorg och behövde tröst. I dag har jag en rosenkrans i varje ficka och ber den dagligen...

Samma rädsla för rosenkransen finner jag i en ny bok från Catholica av Scott och Kimberly Hahn (Våra vägar bar till Rom)
Scott skriver: "Någon skickade en rosenkrans av plast till mig. När jag tittade på de där kulorna, kände jag att jag stod inför det svåraste av alla hinder:Maria.( Katoliker har ingen aning om hur svåra lärorna om Maria och Mariaandaktrna är att acceptera för bibelkristna). Så många av Katolska kyrkans lärosatser hade visat sig stå på sund biblisk grund, att jag bestämde mig för att ett steg i tro i detta fall.

Jag låste om mig på mitt kontor och bad en tyst bön."Herre, Katolska kyrkan har haft rätt i nittionio fall av hundra. Det enda återstående stora hindret är Maria. Om du blir kränkt av vad jag är på väg att göra, så ber jag om ursäkt i förväg....Maria, om du så bara är hälften av vad Katolska kyrkan säger, så tag denna speciella begäran..som verkar omöjlig...till Herren för mig genom denna bön".
Sedan bad jag min första rosenkrans. Jag bad den om och om igen för samma intention flera gånger veckan efter. Sedan glömde jag av det. Tre månader senare insåg jag att orsaken till min bön; min som det verkade omöjliga situation, hade blivit totalt förändrad, sedan den dagen jag bad rosenkransen för första gången. Min begäran hade beviljats!

Otaliga är de historier om den hjälp som rosenkransbönen givit.Under andra världskriget följde den med de fängslade till koncentrationsläger och fängelser. Jag vill återge några rader från ett brev, skrivet av en rysk ortodox biskop, som arresterats och skickats till Gulag:
"Jag befinner mig mitt i en lång och ansträngande resa, som innehåller många stadier och utmattande perioder av förseningar. Ändå är denna resa från Melenki till Moskva, från Moskva till Alma Ata, från Alma Ata till Ural och nu en sträcka som går från Ural till Guryev och till Kaspiska havet, underbar och oförglömlig.Kort sagt, det är undrens väg, tack vare hundrafemtio Ave Maria. Ibland verkar det som om vår Herre skickat mig på denna resa för att visa mig vad bön till den allra renaste av alla mödrar kan åstadkomma och visa mig effekten av den hälsning som Ärkeängelnframförde till henne i tro.

Jag tror och erkänner att denna resa har avslöjat för mig den fullständiga känslan av trygghet och beskydd som denna hälsning kan ge. Jag har aldrig förut upplevt det i sådan hög grad.Var hälsad Maria! Den har jämnat vägen för mig och mina pålitliga medresenärer i några verkligt svåra situationer.Den har ofta rört onda hjärtan och har oroat och förvirrat dem som inte ville bli gripna."De kommer att flyga bort som rök(ett uttyck från den ortodoxa vespern). Ärkeängelns hälsning har ofta gett mig plötslig och oväntad hjälp i stunder av den allra största hjälplöshet och sannerligen från håll som jag inte väntat mig..."

Miljoner mänskor ber rosenkransen dag och natt. Jag tror den ligger som ett säkerhetsband, ett skydd kring vår jord oavsett hur många muslimer som invaderar de postkristna länderna:

Var hälsad Maria, full av nåd.
Välsignad är du bland kvinnor
och välsignad är din livsfrukt Jesus.
Heliga Maria, Guds Moder, Vår Fru av Rosenkransen,
bed för oss
nu och i vår dödsstund.

Sabina

I lövhyddornas tid

2010-10-03T11:15:00.000-07:00
Ett nytt och ovanligt inslag i det magra kulturutbudet på Sveriges television var Suckot, som gavs häromkvällen.Ganska sent förstås, som alla värdefulla program. Det var en inspelning från en judisk synagoga , där man firade lövhyddohögtiden. Denna urgamla judiska tradition kommer fyra dagar efter Jom Kipur, en av de viktigaste judiska helgerna och som är förankrad i minnet av Moses när han kom ner från berget Sinai och krossade stentavlorna vid åsynen av guldkalven.

I en nyutkommen bok,"Om jag glömmer dig Jerusalem", av sr Sophie Hamring,OP, beskriver hon stämningen den heliga staden under Jom Kipur:"
I Jerusalems judiska stadsdelar är det tyst som i graven.Trafiken står stilla. Hela luftrummet över Israel är tomt. Även om majoriteten av Israels befolkning inte benämner sig "religiösa" går 80 procent till synagogan och fastar denna dag. Det är en mäktig upplevelse att vandra runt i staden. Gatorna är öde och tysta.Atmosfären påminner mig om en solförmörkelse."
Efter denna högtid kommer lövhyddohögtiden, när det är fullmåne. Man bygger då små lövhyddor i sina trädgårdar och på balkongerna. I synagogan vandrar man i processioner med viftande grenar och bär den heliga Arken,Thoran, med sig. Allt för att minnas hur israelerna en gång vandrade genom öknen och bodde i lövhyddor under fyrtio år.
"Lövhyddan ska vara så byggd att man kan se stjärnorna mellan löven, skriver sr Sophie, Det är en påminnelse både om utsattheten i öknen , liksom om nuets utsatthet.Men anblicken av himmelen är också en föraning om den slutliga frälsningen, då Gud själv skall breda ut sin "sukka" över Jerusalem och över alla folk."

Fascinerad oc h gripen lyssnade jag till den gamle rabbinens sång i synagogan. Texterna kände jag igen från Psaltaren. Och jag tänkte hur profetiskt det var när förre påven Johannes Paulus II gav judarna benämningen "våra äldsta bröder". Vilket underbart arv de har gett oss i Gamla Testamentet.
Alla som vill lära sig mer om mötet mllan judendom och kristendom rekommenderar jag att läs sr Sophies bok "Om jag glömmer dig Jerusalem",Artos förlag.

Sabina

Han kom, han sågs, han segrade.

2010-09-28T07:26:00.000-07:00

Olycksprofeterna och motståndarna siade om motstånd, attacker och nederlag inför påve Benedikts historiska resa till Skottland och England. Visst fanns det motstånd och nog försökte några tusen att med plakat och rop störa den mäktiga vigilian i Hyde Park i London inför saligförklaringen av John Henry Newman. Men vad är 8000 mot 80.000?
Nej, det blev ju en överraskande succé, en triumf för både påven personligen och för den katolska kyrkan , som är liten och genom århundraden har varit föraktad och en minoritet alltsedan Henrik den åttondes dagar i England.
Det har varit spännande att följa med i tidningarna och på webben , att lyssna till hans klanderfria englska med en och annan lätt tysk brytning, att se hans goda ansikte lysa upp inför de jublande skarorna av unga och gamla, som kantade gatorna där den vita påvebilen körde.
"Den lågmälde, blygsamme påven charmade många," skrev vänstertidningen Observer och premiärminister David Camerons avskedsord var starka:
"Ni har verkligen utmanat hela landet att sätta i gång och tänka, och det kan vara gott. Ni har gett var och en av oss ett budskap, en utmaning att följa vårt samvete och fråga - inte vad vi har för rättigheter - utan vad vi har för skyldigheter."

Ur mängden av artiklar, tal och vittnesbörd har jag spontant skrivit ned några ord som lyste som diamanter i det fantastiska tal påven höll till engelska ungdomar. Han uppmanade dem att sträva efter helighet, ja han sa, att den verkliga lyckan i livet är just detta: att besluta sig för att gå helighetens väg.

"Att vittna om helighetens skönhet,
sanningens prakt och den glädje och frihet
som föds ur en levande relation med Kristus."

Han uppmanade de unga att i konfrontation och diskussioner med icketroende
"tala ärligt, känsligt , med klarhet ,förnuft och ett öppet hjärta om tron"

Påve Benedikt kom , hördes och övertygade det skotska och brittiska folket om "den väg som till himmelen bär"

Vilken kontrast mot den visionslösa valrörelsen med betoningen på skatter och förmåner, vilket resulterade i det trista resultatet där de borgerliga bokstavligt talat hänger på en skör tråd. Kristdemokraternas försök att föra in en annan syn med mottot Ett mänskligare Sverige" gjorde knappast genomslag, eftersom de inte lyckades formulera medmänsklighetens innehåll.
Nu är det upp till var och en som vill ha ett "mänskligt Sverige "att själv praktisera "den glädje och frihet som föds ur en levande relation med Kristus" för att citera påvens vision för de unga i England.
Jag vill till slut berätta om en artonårig kille, som i lokaltidningen skrev om hur trist det var att bara se unga mänskor inneslutna i sina egna bubblor på gatorna i Jönköping,han kände sig ensam och dyster, då han mötte en tjej, som förändrade allt. Han sa några vänliga ord till henne och då brast hon ut i ett strålande leende.

"Det där strålande leendet fick mig att inse hur värdefulla de vänliga orden är och hur de förändrar oss, inbringar hopp och lägger grunden till något större."
Javisst , så enkelt är det

."Säga ett ord eller två/
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så"

Sabina

Fred i sikte?

2010-09-06T07:17:00.000-07:00
Gamla Testamentet är fullt av krig. Det kan göra det svårt att läsa. Samtidigt är det också fyllt av hopp om fred och försoning. Gud leder det judiska folket genom historien och det är mycket tydligt, att när folket inte lyder profeternas ord,går det dåligt, det blir krig, förödelse. I Jesaja står ett hoppfullt ord att läsa:
"Upp, låt oss dra åstad till Herrens berg, upp till Jakobs Guds hus för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kan vandra på hans stigar, ty från Sion ska lag utgå, och Herrens ord från Jerusalem, och han skall döma mellan hednafolken och skipa rätt åt många folk.
Då skall de smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.Folk skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer lära sig att strida." Jes.2:3-4

Är det vad som sker i Washington. Är Netanjanu och Abbas redo att följa bibelns ord? Eller står Hammas ivägen ovillig till försoning och fred? Vem av dem lyssnar till Herrens ord? Vem vill följa profetens uppmaning? Här behövs många böner för att mjuka upp hårda hjärtan och få politiken att tvärvända. Från krig och hat till fred och försoning.

Än viktigare är vad som sker i Paris, där EU skall samlas kring folket utan land,romerna, som för tusen år sedan lämnade moderlandet Indien och bredde ut sig i många andra länder.De har en kultur.d e har en tradition. De har en längtan men skall EU förstå dem? Skall de välkomnas i den europeiska familjen? Kan vi bereda dem rum i våra hjärtan?

Jag tänker på Stig Dagermans dikt: Flykten valde oss

Fågeln väljer flykten. Vi valde den icke.
Flykten valde oss. Därför är vi här.
Ni som ej blev valda - men ändå frihet äger,'
hjälp oss att bära den tunga flykt vi bär!

Ingen väljer nöden. Vi valde den icke.
Den valde oss på vägen. Nu är vi här.'
Ni som ej blev valda! Vi vet vad frihet väger!
Hjälp oss att bära den frihet som vi bär!

Sabina

Törnekronan

2010-09-03T05:16:00.000-07:00
I min katolska kalender stod det med liten stil den 2 september :Herrens törnekrona. Jag minns inte att jag settdet förut men lät tankarna vandra kring denna viktiga symbol för Herrens lidande. Då mindes jag den helige biskop Brynolf av Skara, som av den norske konungen som tack för utförda tjänster fick en dyrbar gåva. Han hade bland annat visat gästfrihet mot en landsflyktig biskop från Nidaros och när Stavangers domkyrka brann ned bidrog han ekonomiskt att återuppbygga den. I ett silverskrin överlämnades en tagg ur Kristi törnekrona till biskop Brynolf i Lödöse vid gränsen mellan Norge och Sverige. Biskopen som var en stor diktare skrev ett vackert officium till den kostbara relikens ära. Här en av stroferna:

Herrens törne, dyr relik
Västergötland vunnit
Evighetens blomma bär
törnet som sin krona
Livets Herre liv beskär
vill från död oss skona

Det var den 2 september som gåvan överlämnades, vilket blev en stor vallfärdsdag, då många pilgrimer sökte sig till Skara domkyrka, där törntaggen förvarades i ett genomskinligt kärl av kristall till reformationen.
Det är bra att knyta samman en medeltida tradition med vår dag i dag, som dessutom är en fredag, den dag, då vi påminns särskilt om Herrens lidande.
Man kan undra hur det kom sig att en sådan relik hamnat i Norge. Givetvis en lång och spännande historia: Fram till femhundratalet förvarades törnekronan i Konstantinopel. Men då pantsattes den hos en köpman i Venedig, som i sin tur sålde den till den franske kungen Ludvig IX, som lät bygga det undersköna Sainte Chapelle utanför Paris, där reliken vördades. Taggar skänktes bort åt olika håll och så en gång till den norske kungen.I dag finns väl knappast någonting kvar en detta taggiga pinoredskap. Kvar finns dock tredje mysteriet i den smärtorika rosenkransen. Där ber man tio Var hälsad Maria medan man i tankarna betraktar Jesu törnekröning.

Sabina

Sol,sol i de blommande snår

2010-08-31T01:22:00.000-07:00

Nu måste jag sjunga den där gamla spelemansvisan, som hörde till min skoltids sånger med den härliga refrängen: Sol, sol, sol i de blommande snår, sol,sol är det var jag går...

I dag ser jag knappast blommande snår där jag går, men mogna fylliga nypon och lockande röda äpplen. Det är augustis sista dag. Sista sommardagen. Förr i världen började vi skolan 1 september.

Det var också den skräckens dag, då Hitler anföll Polen och andra världskriget startade. Hur väl minns jag inte den dagen, som var en lördag, då familjen satt i övre hallen och lyssnade till radion. Ingen av oss anade då vad som låg framför Europa under de kommande sex åren.

Miljoner fängslades, torterades, dödades. En svensk diktarere fångade något av det mod och den längtans ande, som lyfte sig över koncentrationslägets och fängelsernas murar när han skrev:

Då höjde sig min längtan. Vem kunde hindra den?

Ej murens taggtrådsstängsel. Ej vaktpatrullens män.

Jag sargades med skymford.Jag gisslades med slag.

Men högre steg min längtan för varje andetag.

Vem kunde klippa vingen? Vem kunde täcka den?

Den sprängde cellens väggar och kedjan utav män.

Den höjde sig i frihet. Den sökte sig till byn.

Där lever den bland gräsen vid skogens höga bryn.

Den finns källans spegkling. Den finns i trädens sus.

Den finns i fågelns locksång. Den finns i bäckens brus.

Och långt sen benen vitnat och kroppen blivit mull.

Skall torpets backar blomma för all min längtans skull.

Helmer Grundström

Minnet av alla dessa förföljda och marterade offer för nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten högtidlighölls på Norrmalmstorg den 23 augusti. Det var den dag då Molotov 1941slöt en pakt med Hitlertyskland och delade Europa. Inte bara i Sverige utan i de flesta Europeiska huvudstäder samlades man kring detta sorgliga minne.

Sabina

Honung ur klippan

2010-08-30T04:59:00.000-07:00
Från mitt fönster i skrivstugan ser jag två bikupor, en gul och en grön. I sommar har svärmar av bin kommit dansande under soliga dagar med rapporter från honungstyngda blomkalkar.
När regnet öst ner har det varit stilla omkring kuporna men inuti kunde man lyssna till dova brummande orgeltoner från de arbetande bina. I går kväll tömdes deras skörd,finaste ljusgul honung rann ner i burk efter burk. I morse förseddes de flitiga bina med vinterfoder.
Anar någon hur mycket arbete det är bakom en enda liten burk honung?

När Herren kom till Moses i Egypten lovade han honom och hela Israel, som plågades under Farao som slavar:
"Jag har sert deras betryck och stigit ner för att rädda dem och föra dem till ett land som flyter av mjölk och honung.."(2 >Mos 3:8)
När det står talat om honung i Bibeln är det något av det allra finaste och bästa.
I den långa psaltarpsalmen 119, en hyllning till Tora,Israelernas lagbok, står det :" Hur ljuvt är inte ditt tal. Det är ljuvare än honung för min mun."
Och på ett annat ställe heter det att Herren skall bespisa sitt folk med bästa vete, ja "med honung ur klippan, skall han mätta det." Anders Pilz har gett ut en fin bok omPsaltaren med denna titel!
När profeten Hesekiel får befallning att äta upp en bokrulle säger han: "Den var i min mun söt som honung."
I profetian om Marias jungfrufödelse står det i Jesajas sjunde kapitel om det barn hon skall föda, att "Gräddmjölk och honung ska bli hans mat..."

Så kan man låta orden om honung flöda fram från bibelsidorna, medan den sena augustisolen lyser över de två bikuporna vid rosarugosahäcken, varifrån så många kilo honung skördas denna sommar.

Sabina

Skyddshelgon för vår svåra tid

2010-08-19T10:47:00.000-07:00
Det var på en tågresa jag först hörde talas om Maximilian Kolbe. Det är roligare att åka tåg än flygplan. Man sitter mitt emot varandra, man sitter ofta trångt och medan tåghjulen rullar över skenorna surrar kupén av röster från olika delar av världen – åtminstone om tåget går genom Europa. Där satt jag och fick plötsligt en tidning i min hand av en ung man, som gjorde mig uppmärksam på artikeln om ”Helgonet som gav sitt liv för en annan i Auschwitz”

Jag var på väg till Assisi för att lära känna den helige Franciskus och skriva en bok om honom. Där kom nästa tecken. Jag hade varit ute i snön och känt den kalla vinden mot mina kinder just som jag inbillade mig att Franciskus gjorde när han barfota och fattig vandrade nerför sluttningarna i Assisi. Då mötte jag en amerikansk student i trappan i Birgittaklostret ,som räckt mig ett kort och försvann. På kortet läste jag : If you want to know more about Saint Maximilian Kolbe, read this book”
Naturligtvis beställde jag boken och när den kom från Amerika började jag gripas av denne moderne franciskan, som så tydligt hade ett budskap till mig.
När jag därför denna morgon kom till Mässan i Sankt Franciskus för att fira den på Kolbes martyrdag möttes jag av hans bild i koret och så många minnen kom över mig och jag förstod att av alla helgon jag mött och läst om och skrivit om finns det nog ingen som bränt mitt hjärta så som denne livlige energiske och djärve Maximilian Kolbe.

Bokens namn blev ALLT FÖR IMMACULATA. Den kunde inte heta något annat eftersom just Immaculata – den alltid rena Jungfrun Maria- alltsedan hans barndom styrt och välsignat hans liv. Som barn visade hon sig för honom med två tecken: en vit och en röd krona. Vilken vill du ha, Raimond, frågade Maria och gossen svarade: Båda. Den vita stod för kyskhet. Han blev munk. Den röda stod för martyriet. Han blev martyr.
Han var matematiskt begåvad och drömde om en framtid som ingenjör men Gud ville ha honom i sin tjänst.
Så blev han franciskan, filosofie och teologie doktor. Han återvände från Rom full av iver att ”rekristianisera” sitt land, Polen, som efter första världskriget för första gången på många hundra år blivit ett fritt land.
Att nittonhundratalet skulle bli ett århundrade för media förstod han snart .Han satsade på att sprida de goda nyheterna via först en, sedan många tidningar. Han byggde ett jättekloster och drog hundratals unga män in i arbetet för Guds rike. Han reste till Japan sedan han på en tågresa mött en japansk student som inte hade hört talas om Kristus. Där byggde han klostret Mugensa noSono och gav ut en tidning på japanska.
När tyskarna ockuperade Polen blev han deras fiende och skickades till Auschwitz. Där skulle han vinna den röda martyrkronan.
Det är vad vi firar i dag.

Första gången jag kom till Niepokalanow, Kolbes ”Mariastad” utanför Warszawa, mötte jag broder Kornel. Han berättade att han givit sina första löften inför Fader Kolbe, som just återvänt från Japan.
Andra gången jag kom till Niepokalanow var den 10 oktober 1982 ,den dag Kolbe helgonförklarades i Rom. Ärkebiskop Glemp var inbjuden men valde att stanna i Polen och höll ett brinnande tal vid friluftsmässan i Kolbes kloster mot det kommunistiska förtrycket i landet.
Tredje gången jag besökte Niepokalanow stod jag vid broder Kornels och broder Hieronymus gravar på den enkla kyrkogården en bit bortom pilgrimskyrkan.

Inom mig brinner ord av Kolbe:
”Maria Immaculata, hur ljuvligt låter icke detta namn, som genljuder i hjärtat på ditt barns själ.

I botten på all aktivitet ligger mödan, offret. Den gör väl som fastän han är trött ändå slutför sitt arbete så gott han kan efter sin kapacitet och av kärlek till Gud.

Vi måste i dag leva, så att vi kan dö på ett värdigt sätt.”

Tack, du helige, du skyddshelgon för vår svåra tid!

Sabina

Hjälten på gallret

2010-08-19T10:43:00.000-07:00
I går skrev jag om möjligheten att bli hjälte. I dag kom l’Osservatore Romano och där finner jag en två bilder av två hjältar. Den ene ligger på ett galler , den andre står och håller någonting tryckt till sitt hjärta.
Det är den helige Laurentius, diakon och ansvarig för ekonomin i en av oms största kyrkor. Kejsar Valerianus på 200-talet förföljde de kristna och som alla kejsare var han ute efter pengar (Jämför med Gustav Vasa i Sverige) Han befallde diakon Laurentius att samla ihop kyrkans skatter och presentera dem för honom följande vecka. När han kom med sin skattmästare för att ta emot en förmögenhet fann han diakonen som stod framför en hop fattig, trasiga romare.

”Detta är kyrkans skatter, sa Laurentius högtidligt.
Kejsaren blev rasande och befallde ögonblickligen att den fräcke diakonen skulle halstras till döds.
En plågsam död. Men legenden säger att den unge diakonen skämtsamt sa till bödlarna: Nu är jag stekt på ena sidan, var så goda och vänd på mig..”

I dag står en präktig basilika i Rom uppförd till minne av den modige diakonen, som med sina ord till kejsaren gav en fingervisning om var kyrkans verkliga skatter finns: et är inte i tavlor eller skulpturer eller dyrbara mässklädnader. Det är i de fattiga, de enkla och osynliga som Kyrkans verkliga skatter göms. De som trofast kommer till mässan ,de som ber för prästerna , de som ger sin sista slant i bössan och som hjälper till utan att förvänta sig något tack.
En liten minstrant
Den andra bilden som jag betraktar i tidningen i dag föreställer en stor bronsstaty av en liten pojke. Statyn finns i Rom och var förra veckan placerad På Sankt Petersplatsen där nära 60.000 ministranter hade samlats på den årliga pilgrimsfärden för pojkar och flickor som hjälper till vid altaret under Mässan.
Tarcicius levde hundra år efter den helige Laurentius men det var fortfarande farligt att vara kristen. Han fick ofta uppdraget att bära kommunionen till sjuka och till fångna kristna i fängelset. En gång blev han attackerad på vägen. Man försökte ta från honom skrinet med den helige Hostian, som han bar på. Han tryckte den mot sitt hjärta och vägrade att lämna ifrån sig de heliga gåvorna. Han var inte rädd för att dö, han bar ju Jesus närmast hjärtat och vägrade se honom skymfad av soldaterna. Troligen blev han stenad till döds.
Hur gammal var han? Kanske bara åtta eller tio år.
Tarcicius visade hjältemod, se där en verklig hjälte!
Statyn är jättestor. Konstnären, en schweizisk skulptör, Bernhard Lang, som själv varit altarpojke i sin barndom ville gestalta ministranternas skyddshelgon som en pojke på språng med korkåpan fladdrande kring benen och skrinet med hostian tyckt till sitt hjärta.
Första gången statyn visades var i Aarau inför 8000 ministranter från Schweiz. Därefter har den rest runt i Schweiz, Luxemburg, Ungern och till slut Rom. Den kommer att placeras i Calixtus katakomben ,när Tarcicius egen grav.

I vår församling har vi flera duktiga ministranter. Jag hoppas att de vill vara lika modiga som Tarcicius.

Sabina

Vill du bli en hjälte?

2010-08-19T10:41:00.000-07:00
En ny typ av affisch har dykt upp bland alla mode och bioaffischer. Den gör mig förundrad. Här ställs en fråga som rör sig på ett helt annat plan än de vanliga utmaningarna.

Vill du bli en hjälte? En följdfråga blir naturligtvis: hur då? Klart man vill bli en hjälte. Vinna SM i någon idrottsgren trots något handikapp. Vinna högsta vinsten och ge bort hälften. Varje dag utnämns någon person i Sverige till hjälte. Ibland kan det faktiskt vara en riktig hjälte, d. v. s någon som räddat en drunknande eller kastat sig in i ett hav av lågor för att dra ut en instängd människa.
Och man börjar fråga sig :vad är en hjälte egentligen? Att bli hjälteförklarad betyder att man offrat någonting. Man har offrat tid, krafter, mod för att åstadkomma något.

I historien förknippas hjältarna oftast med krigiska bedrifter. ”Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm Han drog sitt svärd ur bälte och gick i striden fram..2, var en vers som jag minns från min ungdom. Jag tyckte att Karl den tolfte var en riktig hjälte. Kring vårt matbord cirkulerade de fantastiska berättelserna om hans bedrifter.

När jag sedan tittar på affischen med den utmanande frågan, så ser jag att den redan har besvarat rubriken :Vill du bli en hjälte. Det tår nämligen:
”Skicka ett SMS på 25 kronor till BRIS.” Underförstått: då är du en hjälte.
Är det barnen som ringer till Bris som ska skicka 25 kronor för att få tröst? Eller är det den som varit stygg mot barnen som ska bidra med pengar för att någon ”ska trösta knyttet”?
Jag vet inte om jag tycker att det är särskilt smart att utnämna hjältar för 25 kronor till Bris.

Finns det några hjältar i Sverige?
Javisst, säger en god vän och tittar på affischen: Dag Hammarskjöld.
Ja, och Raoul Wallenberg, säger jag.
Dessa män är redan historia. De handlade i en svår tid. De offrade sin tid, sin kraft och sin förmåga för att uppfylla sin medmänskliga plikt.

Säkert finns det i vårt land många som gör detsamma utan att synas.
Hjältemodet kan nämligen också inbegripa modet att gå mot strömmen, att säga det som inte får sägas, att protestera mot orättvisor med risk för att själv bli förtalad, mobbad, föraktad.
Den sortens hjältemod är tyvärr ganska ringa förekommande . Vi har blivit ett land där bara en åsikt är korrekt. Trots att vi har flera olika politiska partier finns det som ett gemensamt band bland dem vissa åsikter som inte får uttalas. Och att uttala dem kan innebära risker.

Här slutar jag mina reflektioner. Alla vet vad jag talar om.
Affischen har väckt tankar. Det är nog flera än jag som går och funderar på vem som är en hjälte och vad det innebär. Men jag betvivlar att många skulle vilja bli hjältar, när de börjar förstå vad hjältemodet kommer att kosta av tid, kraft och uppoffringar.

Sabina

Barndomsminnet vid stugan

2010-07-09T01:49:00.000-07:00
Björkarna susade sin milda sommarsång..stenen var kylig och jag vilade en stund vid Väderbergsvägen.
Då kom det äldre paret cyklande, såg förvånat på mig och svängde ner mot skogen.
En stund senare dök de upp igen, iklädda fosforescerande gröna västar mitt i solskenet, cyklade förbi mig och stannade sedan vid vår grind.
Om de stannar kan jag fråga vart de ska, tänkte jag. När jag plockat blåklockorna på andra sidan vägen, där maskinen inte härjat,stod de kvar och jag frågade: Vart är ni på väg?
Det var då jag fick deras barndomsminne:

"Där bodde min mormor och morfar, sa cyklisten. och pekade på vårt hus." Och där hälsade jag på dem 1945. Då var jag två år och jag minns att mormor satt i en stol och att hon stoppade om mig.
De hade arrenderat Håknarp och när de slutade arrendet köpt de den här stugan"
Hans berättelse öppnade en flik mot enförgången tid. Jag frågade hur gammal hans mormor var. Jag tänkte på mig själv och mitt barnbarn. Tänk om hon kommer cyklande här om femti år och pekade på stugan och minns: "Här bodde min farmor.Jag besökte henne och farfar med pappa. Då var jag fem år..."

Sen fick jag veta av cyklisten att han varit klasskamrat med Boestad och gått i varanandagsskola i Ölmstad. Han var från Korparp. Presentationen var tydlig. Själv behövde jag inte presentera mig. Här i Ölmstad känner folk varann.
Bakom mig stod eken och suckade. Den hade avslöjat sina hemligheter för mig tidigt i morse och jag hade skrivit ner vad den berättade:

I den stora eken
lever fåglarna
sitt fördolda liv;
ett blad som darrar
avslöjar gömstället,
en skugga som far
genom lövverket
berättar om fågelns
morgonflykt.
Som en väldig modersfamn
sträcker ekens grenar
sina armar kring himlens
små budbärare:
talgoxe, koltrast, bofink och
trädgårdssångare.

Sommarhälsningar
Sabina

Att läsa om en ängel

2010-07-04T06:42:00.000-07:00
Söndag. Tung solvärme över jorden. Bladen slokar,dofter stiger.
Mitt under denna osedvanliga hetta kände jag mig plötsligt lätt som en ängel.
Hur kom det sig ?
I handen höll jag en liten bok. Det var från denna bok som den märkliga känslan kom.
Så är det när man sjunker djupt in i en text, i en historia som man aldrig tidigar har hört, ett människoöde, som fängslar en.
Boken handlar om Mariam, född i Galileen 1846 som svar på sin moders fromma önskan:"Låt oss vandra till Betlehem och be Jungfru Maria om en dotter.Låt oss lova henne att om vi blir bönhörda ge henne namnet Mariam och så mycket vax till kyrkans gudstjänst. som hon väger när hon är tre år"
Ett allvarligt löfte av två fattiga föräldrar, som snart lämnade den späda flickan och hennes lillebror föräldralösa.

Mariam skulle bli ett helgon i Karmel.( Boken är utgiven på Bokförlaget Karmel i serien Karmels helgon)Hennes namn blev Mariam av den Korsfäste Jesus. Hon lärde sig aldrig läsa och skriva. Hon kunde egentligen bara tala arabiska och litet franska. Men hennes dramatiska liv med fattigdom,fasta och sjukdom kantades av änglar.
När hon vägrade att gifta sg med en utsedd man,kastades hon ut i en skog,knivskuren i halsen och övergiven.
Hon hade avgett ett löfte om kyskhet.Hon ville tillhöra Gud.
Då togs hon om hand av en kvinna, som sydde ihop hennes sår och skötte henne tills hon var frisk igen.Kvinnan, som var Jungfru Maria, sa till Mariam: Du ska åka till Frankrike och bli nunna."
Märklig profetia. Den lilla Mariam for över havet och sökte efter ett kloster. Gång på gång fanns änglar som hjälpte den hjälplösa. Hon tjänade som hembiträde i många familjer och gav bort allt hon hade till dem som var fattigare än hon.
Visst var hon själv en ängel!

Men denna ängel Mariam , som först gick in i ett St Josesfkloster och sedan till Karmel fick med fog bära namnet "av den Korsfäste Jesus". Också klosterlivet kan innebära lidanden, motgångar, prövningar.
Så blev det för syster Maiam, så märkligt begåvad med mystiska extaser, stigmatisering och ständiga förödmjukelser.
Från Frankrike gick resan till Mangalore, där sr Mariam stiftade ett karmelitkloter.En tid fick hon återvänmda til Pau i Frankrike för att till sist grunda ett kloster i Betlehem

I Pau hade man fått se den lilla arabiskan sitta i en trädtopp och lovsjunga Kärleken. Hur kom hon så högt?
"Lammet sträckte mig sina händer", svarade hon barnsligt och md strålande ansikte.
Av de många sånger Mariam skrev och sjöng finns en bön kvar, som spritts över hela världen och översatts till många språk.Hon var bara 32 år när hennes liv som givit så mycket glädje och förundran till de kloster hon grundade,avslutades i Betlehem. Här hade hennes mor uttalat den bön som gav henne flickan Mariam.
Här lämnade den änglalika flickan ,den saliga Mariam av den Korsfäste Jesus som fått mig att några sekunder känna mig upplyft och lätt som en ängel, kvar en bön, som jag nu delar med er kära läsare:

Helige Ande, inspirera mig,
Guds kärlek förtär mig.
På den sanna vägen led mig.
Maria, min moder, se på mig,
med Jesus, välsigna mig.
Från allt ont, från all fövillelse
och från all fara, bevara mig.

Söndageftermidag i Rosenlund
Sabina

Morgonsång

2010-06-29T02:27:00.001-07:00
Morgon i Rosenlund

Fjärran hör jag
fågelsång
Solen svarar
med sitt ljus

Underbar är morgonen
Skuggor flyr längs
vägen
Fjärran hör jag
fågelsång

Träden döljer
sångaren
Solen flätar nät
av strålar
Förunderlig är
morgonen

Fjärran hör jag
fågelsång

Sabina

Nattlig läsning

2010-06-27T06:32:00.000-07:00
"Upp, upp, min själ och sinne,
Guds godhet till att minnas,
som räcker mig sin hand...."

Hon är en kungadotter och sitter sedan elva år i Blå Tornet på Köpenhamns slott- och ändå skriver hon dessa märkliga rader om "Guds godhet".Leonora Christina Ulfelt var i femtio årsåldern när hon skriver i sitt fängelse. Sanningsenligt handlar dock en av stroferna om eländets liv:
"Väl har jag skurit tänder,
av sorg jag vridit händer.
Jag snubblat. Fallit? Nej!
Ty Herren var min stötta,
min fot han ville flytta.
Pris vare dig som svikit ej."

Boken "Jämmers Minne" av Leonora Christina Ulfelt kom ut i Natur och Kulturs Klassikerserie 1958. Jag fick boken fem år senare och läser nu om den, sedan den dykt upp i myllret av våra böcker. Sammanlagt 22 år satt hon i Blå Tornet. Hon hade varit gift med rikshofmästaren Corfitz Ulfelt, Danmarks genom tiderna störste landsförrädare. Han förrådde den danske kungen när han tvingades fly till Sverige och orsakade bland annat Karl X Gustavs berömda tåg över Bält, vilket ledde till nederlag för Danmark. Och som hans hustru förmodades hon ha varit insatt i makens svek mot den danske kungen och fängslades därför.
Christina Leonora ansåg sig vara oskyldig. Jag tror inte heller att hon hade någon del i Corfitz elaka spel. En man kan mycket väl hålla tyst inför hustrun, särskilt om det rör politik.Historikerna bedömer olika och anser henne "med rätt eller orätt" vara anklagad för delaktighet i makens stora förräderi.

Christina Leonora var mycket begåvad, hon kunde många språk,hon var intresserad av litteratur och som synes av citatet skrv hon dikter eller snarare psalmer under fängelsetiden.
"Jämmers Minne" är en dagbok skriven för de sex barnen, som hon inte fick täffa under alla åren. Hon ville berätta hur hennes liv i fängelset varit, men framförallt ville hon genom sina verser visa hur man kan överleva även de värsta föhållanen och motgångar.

Jämmers Minne är en slags moralitet. Mot bakgrund av fängelselivets vidrighet, lyfter hon fram en aldrig svikande gudstro och en tålmodig vilja att förlåta förolämpningar och skymfer.
Skildringen av medfångar,av fångvaktare, både kvinnliga och manliga, av förtal och grovt språk,av fyllerier och slagsmål är festlig och litterärt roande.
Att Christina Leonora inte kunde stå ut med att vara syssolös förstår man av hennes ivriga försök att med små synålar rispa upp garn från underkjolen . Hon lyckas virka och brodera med nästan inga redskap. När hon efter elva år i fängelset tilldelas en summa pengar av en ung och medlidsam drottning köper hon böcker för hela summan! Och när samma drottning tillåter fångvaktaren och slottfogden att hugga ut ett stort fönster i den fula cellen börjar hon ana friheten.
Hon beskriver de olika präster som kommer med nattvarden till henne och hennes omdömen är bitvis ganska skarpa. Raden av kvinnliga fångvaktare skildras med humor och ironi. Hon enomskådar deras lögner,försöker läsa Guds Ord för dem och ordnar undervisning i både franska och engelska.Från latin roar hon sig med att översätta klassisk litteratur.
Det är sextonhundratalets liv som skildras. En dag får hon av drottningen några silksesmaskar att roa sig med. Maskarna spinner silke och när de arbetat färdigt skickar hon tillbaka dem. Hon beskriver hur hon lägger dem i en liten ask fordrad med vit taft . På locket broderar hon ett mönster med guldtråd. Den asken skulle jag gärna se!

Jämmers Minne har blivit min nattläsning nu i flera veckor. Ett kvinnöde, en annan värld har öppnats för mig. Jag unnar mina vänner samma upplevelse!

Sabina

Ljus över Sverige

2010-06-20T11:43:00.000-07:00

Nu har hela Sverige fått det bekräftat. Äktenskapet är instiftat av Gud för man och för kvinna. Ty framför altaret i Storkyrkan stod två unga, som valt att säga sitt JA inför Gud.
De stod inför en församling bestående av kungar,drottningar, prinsar och prinsessor från Europas kungahus - De stod inför släktingar och vänner och alla dem som såg på TV eller stod nånstans i Stockholm och väntade för att få en glimt av de nyvigda.
I denna högtidliga stund ljöd från ärkebiskopen Paulus vackra önskan i Efesierbrevets tredje kapitel till de unga tu:
"Måtte han( Fadern) i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom..."

Denna vigsel, detta kronprinsessbröllop var ett så starkt budskap att det gav ljus åt hela vårt land. Vårt folk fylldes av en stor glädje. Det vi såg var en lycka och en kärlek som överraskade oss med sin öppenhet.
Undra på att jublet bröt loss på Norrbro när kronprinsessan, bruden i vit duchessiden spontant utbrast :"Kära kära vänner, Tack för att ni har gett mig min prins!

I Rikssalen brusade applåderna när brudgummen inför den glänsande församlingen steg upp och förklarade sin kärlek til Victoria och sin tacksamhet til kungen och drottningen, som varsamt lett honom in i familjen och den nya rollen som prins och hertig avV ästergötland.
Där fanns ödmjukhet, kärlek och värdighet

Mitt i detta ljus strålade Victorias leende. Hur ömt hon såg på sin Daniel. Hur moderligt hon strök hans kind. Hur älskligt hon sökte hans blick. En kärlek manfesterad utan skygglappar, ren, nästan oskuldsfull,totalt lycklig.

Att det fanns några republikaner som murvlade i bakgrunden gjorde alls ingenting.
Ljuset överglänste mörkret denna dag i Sverige, den 19 juni 2010.

Sabina

En skamfläck för Sverige

2010-06-18T01:43:00.001-07:00
Betrakta denna bild. Det är Leonardo da Vincis brömda målning av Nattvarden.Hur gripande har han inte fångat den själsliga rörelsen kring Mästaren dessa sista timmar som de ännu kunde vara tillsammans.I snart femhundra år har den varit föremål för vördnad,beundran och andakt. Bland de många bilder,ikoner, skulpturer av Kristus intar nog Nattvarden den främsta platsen inte bara konsthistoriskt utan också andligt.
Att då ge sig på att förvanska den till ett omoraliskt spektakel är skändligt.
Det är vad Elisabeth Ohlson Wallin gjort i Ecce Homo utställningen.

Denna skändlighet har i dagarna avtäckts i en av våra EU-ministrars rum i Rosenbad. Birgitta Ohlsson har i samtal med Statens Konstråd önskat fotokonst med politiska inslag i sitt arbetsrum.Hon tycker att Elisabeth Ohlsons tavla beskriver" det kristna kärleksbudskapet." Är kärlek att håna,häda,förvrida det som är sant,gott och skönt?
På mig ger det intryck av en skev typ av kärlek. Som om en skärva i ögat förändrat det onda till något gott, det fula till något vackert.

Birgitta Ohlsson ser fram mot vad Vatikanens representant ska säga om tavlan på väggen.
Vad säger detta om Eu-ministern? Det är ett barnsligt, hånfullt yttrande som inte imponerar.

Denna tavla är en skamfläck för Sverige.

Sabina

PS. Jag tror att Jesus älskar de människor som är framställda på tavlan men jag tror också att Han vill ge dem ett nytt, rent, annorlunda, friskt liv. Jesus kan stå ut med att bli förklädd som syndare, men för oss som vördar vår Herre och Mästare är det svårt att se, vi tror inte att det verkliga budskap som Jesus har gett är bara att älska. Till äktenskapsbryterskan säger han: Gå och synda inte mer. Det finns en väg till verklig befrielse , som Elisabeth Wallin Ohlson har missat.DS

Ubi caritas et amor,Möte med Bangladesh

2010-06-17T07:44:00.000-07:00
" Vi satt och åt frukost , då vi hörde skrik och rop utanför grinden. Det visade sig vara en man med ett träben.Broder Frank kom ihåg honom från tiden i Chittagong, då han hade fått hjälp av de första Taizébröderna, som kommit till Bangladesh.Nu hade träbenet murknat och han behövde ett nytt ben!
Han hade kommit hela vägen från Chittagong i södra Bangladesh till Mymensingh norr om Dakha!"

Jag satt i Allianskyrkan precis som den där februaridagen då Göran Skytte besökte Ölmstad. Vi var inte fullt så många men närapå. och Broder Johannes kunde verkligen ta upp tävlan med Skytte i sitt livliga framförande och historier som ömsom var gripande och ömson mycket roliga.
Vissa berättelser etsar sig fast i minnet. Som när han beskrev en man som kom bärande på en lam , som inte hade varit utanför sin hydda på 18 år. Nu hade familjen hört talas om ett Handikappcenter som Taizébröderna öppnat i Mymensingh och så fick den arme lame äntligen komma ut i friska luften, ut bland människor och sjukgymnaster som kunde hjälpa honom att börja ett nytt inte fullt så instängt liv som dessa arton år!

Vad är bistånd? Hur hjälper man människor? Hur inspirerar man andra att hjälpa? Broder Johannes hade enkla svar på komplicerade frågor:

"När vi startade skolor för slumbarnen, så sökte vi efter lärare bland studenterna på Högskolan. De behövde pengar till sina studier och det erbjöd vi dem. Men på ett villkor: att du hjälper andra genom att undervisa i de här små skolorna några timmar om dagen . Studenterna ställde upp. Skolorna blev fler. Nu går över 2000 elever i flera olika byar, några helt muslimska, och lär sig läsa skriva och lösa konflikter!"

Vi fick en mångsidig bild av Bangladesh.:

"Det är ett kulturellt begåvat folk. Ta vem som helst och be honom läsa en dikt eller sjunga en sång. Han gör det genast- utantill. De är stolta över sitt vackra språk, bengali, och över sina diktare, särskilt Rabindranath Tagore, som fick Nobelpriset 1913."

Han skrev Bangladesh nationalsång, en verklig kärleksförklaring till sitt land De flesta av hans dikter är en blandning av hänförda naturbeskrivningar och innerliga religiösa upplevelser:
I dag jagar ljus och skugga ikapp
på risfälten vida
Stora moln jag ser på himlen
majestätiskt glida

I dag sin honung humlan försummar,
yr av ljus hon hänfört brummar.
I dag på floden trängs båtar i lag
sida vid sida....

I en annan dikt skriver han:

Öppna mitt sinne, gör att det blommar
det innersta i mig
Gör att det lyser, strålande rent,
gör det vackert i mig

Ge villighet,o, ge ett vaket sinne
ge oräddhet i mig
Ge godhet, ge kraft, ge stadfsthet i ord och verk
Öppna mitt sinne,
gör att det blommar
i mig..

(översättning från bengali)

..................................................................

Bengalerna är livliga berättare. I byarna är det ett ständigt pågånde samtal, historieberättande , gräl,konflikter, slagmål. För att hjälpa de små eleverna att klara alla de pågående grälen i familjerna och i byarna startade Bröderna med hjälp av Mennoniterna, undervisning i Fredsarbete och konflikthantering.

"Vi försökte med dockteater, berättade br Johannes. Resultatet var märkligt. I en skola där det annars är ett ständigt pågående larm, både från den egna klassen och från andra klassrum intill, blev det plötsligt tyst.Barnen satt blickstilla och tittade på de små handdockorna.

Vi skrev ihop en liten historia om en cykel, och sen frågade vi de häpna barnen hur de skulle lösa problemet med cykeln...

Och naturligtvis hade de självklara lösningar!"
Vi var fascinerade.Någon frågade: Var får ni kraft ifrån ?
Svaret blev lite oväntat "Kraften får vi genom att ge, vi delegerar arbetet som måste göras. och sedan samarbetar vi. Vi har inga strukturer i vårt liv mer än de tre bönerna i kapellet: på morgonen kl 6, mitt på dagen kl 12 och på kvällen klockan 7.

Underförstått : Där finns kraftkällan.
Taizesångerna är översatta till bengaliska och ackomanjeras av en slags handorgel och trummor

"Sjung lovsång alla länder
och prisa Herrens namn..
eller
Ubi caritas
et amor
Ubi caritas Deus ibi est...

Sabina

Kärleken och sorgen

2010-06-10T12:30:00.000-07:00

I morgon firas Jesu Heliga Hjärta Fest

Detta Hjärta som åsamkas så mycket lidande varje dag.
När gudsfolket ber den långa litanien till Jesu Hjärta öppnas perspektiv till en helt annan värld än den som drabbar oss med sin grymma verklighet varje dag genom radio, TV och tidningar.

Jesu Hjärta med din brinnande kärlek
Jesu Hjärta med dina lidanden
Jesu Hjärta med din glädje
Jesu Hjärta med din överlåtelse åt Fadern........
Förbarma dig över oss

Och jag tänker på hur svårt den italienske biskopens martyrdöd i Turkiet måtte ha drabbat Jesu Hjärta.
Och jag tänker på den galna Ship to Gaza konvojen, som under falsk" humanitär" flagg, bara gav sig ut för att håna Israel,-nog måste Jesu Hjärta ha känt smärta över det som sker, både på grund av Israels obarmhärtighet i Gaza ( men ett land har rätt att försvara sig) och politiska extremisters falskhet.

Herre förbarma dig.

Vad tänkte göteborgarna som gick ut i tusental och hyllade Ship to Gaza? ALDRIG att jag skulle gått med i ett sådant tåg.

Men i Dokumentären om Zimbabwe ( i förgår kväll)mötte man de vita farmarna som vågade kämpa för sanning och rätt, som riskerade liv och hus och hem för att få stanna och bruka den jord de lagligen köpt i det land de älskar. De vågade stämma diktatorn Mugabe inför en internationell domstol! Och hur mycket han än slingrade sig och försökte misshandla och döda dessa sanningshjältar fick de rätt.

Jesu Hjärta gråter över Zimbabwe

Så strålar glansen från ett brinnande Gudshjärta ut över jorden, där våldet och döden härskar. Men i detta ljus finns hopp och frid.

Sabina

En korridor av skönhet

2010-06-05T03:38:00.000-07:00

Sommaren väller in in över oss med överväldigande kraft. Att körsbärsblommorna slår ut och grenarna sträcker sig i glädje mot himlen, att syrenerna med en gång sprider dofterna ut över grusgången och att bina surrar lustfyllt i äppelblommen kommer som en bedövande överraskning.
Detta känns desto starkare när man under något dygn fått erfara en annan skönhet, om än mycket isolerad och kanske inte så njutbar - nämligen ett sjukhusbesök med operation . Här har man fått möta optimistiska läkare och rader av glada ,supervänliga , rara och hjälpsamma sjuksystrar.
Skönheten upplevde jag när båren rullades genom kilometerlånga korridorer under valv avmystiska rör och förbi väggar fyllda av konstverk.
Igenkännande ropade jag: Åh. se Barbro Brånes underbara gamla lada...
varpå systern som skjutsade mig kastade en blick mot väggen och utbrast: en sån vacker ängsutsikt!
Det fanns olja och figurer, litografier och pennteckningar, det var landskap oc h abstrakta målningar , milda och vilda färger, ett konstgalleri utan like. Jag tackar verkligen Ryhov för insikten att konst behövs och generositeten att bjuda på värdefull uppmuntran för de sjuka.
Sängen rullar på tysta gummihjul, dörrar öppnas och glider igen, röster mumlar från väggarnas målningar,färger brusar - sängen körs snabbt utan uppehåll förbi kaskader av färger, stilla landskap, utblickar mot inre världar, av kamp och ångest, lättnad och skönhet, konstnärernas drömmar som plötsligt får liv under färden i det underjordiska.
-Är du konstintreserad? frågar den unga sköterskan, och jag minns min första konstrecension i Upsala Tidning,
och resan till Stockholm då jag sökte upp Stenmans galleri för att se Helene Schjerbjeks utställning. Ja, där köpte jag min första tavla, inte ett orginal förstås, men en stor vacker och inramad kopia av en madonna efter El Greco. Jag minns pappas förtjusning över den finske målaren Halonens skira målning Våris, som jag tyvärr inte fick ärva. Men jag gläds åt den varje gång jag besöker min bror, som har den på sin vägg.

Nu är jag hemma och kan glädjas dubbelt så mycket åt den framvällande skönheten och livet omkring våra stugor i Ölmstad.
Jag hoppas kunna fotografera äppelblommen medan jag gnolar fyrtiotalsmelodin" Av äppelblom jag binder en krans ..."från filmen med Nelson Eddy och Jeannett Mc Donald, som jag avnjöt i min allra ljuvaste ungdom...

Sabina

Jungfru Marie Besök

2010-05-31T07:59:00.000-07:00
I dag den sista maj slår den verkliga våren ut i blom och naturligtvis är det för den unga Jungfruns skull. Hon som "skyndade" över bergen den långa vägen från Nasaret till Ein Kerim för att besöka sin släkting och konstatera att det var sant, det som Ängeln hade sagt: "också din släkting Elisabeth väntar barn nu i sjätte månaden"- Ja, jag tror inte hon tvivlade på Ängelns budskap, men för henne var det ett tydligt tecken att hon skulle behövas vid sin äldre kusins sida, hon som var i "hög ålder".....Bebådelsens ord klingar så verklighetsnära , det är inte svårt att följa med i den skira berättelsen- den är både överjordisk och fylld av rörande mänskliga detaljer av ömhet och omsorg.

"O detta ljus och månens skäsom stilla över jorden står,
när Ängeln med sin mun skall bära
ett bud: "Maria Barnet föda får".

Och månens skära stiger
och fågelsången viger
åt själen sitt mysterium
när Gud i mänskovärlden
genom dig Maria
får ett rum."

Jag hade velat fortsätta och fylla i det tomrum som de gångna veckorna varit fyllda av; bröllop i Italien, Familjekongressen i Jönköping,bröllop i Skåne och mötet med sonen från Bangladesh. Men så fick jag ett manuskript att slutgranska- viktigare än allt annat.
Jag får återkomma när det är gjort.

Sabina

Kristina och Josefina -två drottningar

2010-05-19T09:36:00.000-07:00

Vi har haft en katolsk nordisk Familjekongress i Jönköping. Tre dagar med härlig lekfullhet ocgh djup eftertanke. Temat Kärlek och Liv sjöns av pueri Cantores i sambatakt och fick hela Aulan i Högskolan att skaka i samfälld sång. Påven skickade ett eget personligt budskap, patriarken av Venedig höll en timslång föreläsning om Bröllopsmysteriet och tio-barnsmamman, Maria Fongen, direktor för Familjecentret i Oslo gav en skärpt undervisning om Barnens Rättigheter i världen i dag.

Kvällen före kongressen bjöds ett intressant Förprogram, som handlade om två svenska drottningar, den ena välkänd och omskriven, den andra,"Sveriges mest bortglömda drottning".
Det handlade alltså om drottning Kristina och drottning Josefina.

Kristina som var dotter till Gustav II Adolf, bestämde sig ganska tidigt för att inte gifta sig. Enlit professor Marie-Louise Rodén,kan det ha berott på moderns hysteriska läggning och insikten i föräldrarnas äktenskap. Drottning Ulrika Eleonora är ju känd i vår historia för att hon efter kungens död länge förvarade hans hjärta på slottet.
Det fanns inte kvinnlig tronföljd i Sverige på 1600-talet. Ändå skulle Kristina ha efterträtt fadern när hon blivit myndig. Men hon överlämnade riket till sin kusin och abdikerade.
Kristinas far, i historien kallad hjältekonungen ( åtminstone minns jag honom med det namnet) drog ut i krig mot katolikerna i Europa.
Kristina konverterade och blev katolik . Hon lämnade Sverige och bosatte sig i Rom, där hon också dog.
Hennes kista av svart porfyr finns i grottan under Sankt Peterskyrkan. Jag brukar alltid köpa en bukett blågula iris på Campo di Fiori och lägga blommor på den tomma kistan, när jag kommer till Rom. Bredvid hennes grav vilar den älskade påven Johnnes XXIII omgiven av blommor, ljus och bedjande människor!
Förutom dessa basfakta om Drottning Kristinas liv fick vi en insyn i olika forskares uppfattning om den kontroversiella drottningen. Det var spännande och visade att hon inte är utforskad än. Nyligen öppnades ett privatarkiv i Rom med Kristinas kärleksbrev till kardinalen Azzolino - en sensationell nyhet och härligt bete för nya forskningar om Kristina.
Sven Stolpe är en av många om skrivit om Kristina. Hans avhandling väckte sensation och genom sin livliga berättarstil levandegjorde han Kristina för svenska folket på ett för akademiker ovanligt sätt.

Jag minns när jag läst hans bok( baserad på avhandlingen) på väg till Stockholm för att se en stor Kristinautställning på Nationalmuuseum. Jag försjönk helt i 1600-talet- muséet bjöd på tidsenligt musik,salarna var fyllda av porträtt och dokument. Det var en oförgömlig all - upplevelse!

Den glömda drottningen - Josefina - vem var hon ? Gunnel Becker som skrivit en bok om henne och medverkade vid 200-årsjubileet 2007 i Stockholm beskrev livligt hennes märkliga bakgrund:
Fadern hade av Napoleon utnämnt till vicekung av Italien. Familjen bodde i en stor villa i Milano (numera ett museum)och där växte Josephine upp i kunglig miljö som en liten prinsessa.

Men Napoleon föll från kejsartronen och den kungliga familjen flydde från Italien till Josephins morföräldrar i München.Det var här hon mötte sin svenske kronprins! Det informella mötet var som en romantisk målning: Den 15 åriga flickan satt vid pianot. En ung man kom in och lyssnade,fann att hon spelade en känd melodi och började sjunga..Kronprins Oskar ,son till KarlXIV Johan Bernadotte , hade en vacker röst och musiken skulle komma att betyda mycket i den unga kungliga familjen.
Josephine var bara sexton år gammal när hon kom till Sverige. Då hade hon blivit förmäld med kronprins Oskar i en katolsk vigsel- utan hans närvaro - och i Stockholm stod det officiella protestantiska bröllopet. Josephine var katolik och med från Tyskland följde en biktfar,pater Studach, och på slottsvinden inreddes ett litet kapell för Mässfirande och bön.
Säkert kände hon sig ensam här många gånger. Hon fick kontakt med de tyska Sankt Elisabethsystrarna, som fanns i Stockholm, hon lät bygga den första katolska Eugeniakyrkan och hon var känd för sin generositet mot de fattiga i staden många italienska invandrare i Vita Bergen
Tre söner och en dotter fick paret. De två sönerna skulle båda bli kungar, Karl Xv och Oskar II. Sonen Gustav,kallad Sångarprinsen, ( han skrev bl.a. Sjung om studentens dog ung , djupt sörjd och saknad.Prinsessan Eugenie var konstnärlig,tecknade och målade sjöng och spelade. Hon hade kontakt med frireligiösa grupper och var liksom modern djupt from.
Gunnel Becker nämnde också något som måste ha pinat den fromma drottningen: Kronprins Oskars älskarinnor, särskilt den kända sångerskan Emilie Högqvist.

Ja, nog var de olika dessa två drottningar! Den ena, drottning Kristina, som förnekade äktnskapet. Den andra, drottning Josefina, som förverkligade ett sant och gott äktenskap.Fascinerande att få höra om dem.
All historia består ju av människor. Det är människor som skapar historia, somliga medvetet ,andra som delar av ett historiskt skeende. Var och en av oss är del av historien.
Det tema som kongressen de följande dagarna skulle behandla var just äktenskap och familj.
Om detta sa påven Benedikt i en hälsning från onsdagsaudiensen i Rom, att" äktenskapet är en väg till frälsning , inte bara för äkta par utan för hela samhället. Som varje betydelsefullt mål kräver det någonting av oss, det utmanar oss, gör oss beredda till uppoffringar av egna intressen för andras bästa. Det får oss att praktisera tolerans och erbjuda förlåtelse. Det inbjuder oss att nära och beskydda gåvan av ett nytt liv. Jag uppmanar er alla att förkunna en sann förståelse och uppskattning av det ovärderligt goda som äktenskap och familj har att erbjuda det mänskliga samhället.Må Gud välsigna er alla."

Mer om detta kanske senare

Sabina

Bröllopstankar om våren

2010-05-06T02:47:00.000-07:00
" Är prinsessbröllopet bara underhållning?" Frågan ställdes av journalisten och medieanalytikern Anders Mildner i gårdagens Svenska Dagblad. Han svarade själv på frågan md en analys av vad kungahuset i dag betyder för folk jämfört med vad det betydde för fyrtio år sedan.
Min reflexion när jag fick se rubriken var helt annorlunda.
Nej, tack och lov är varken detta speciella bröllop eller andra bröllop bara underhållning.

Att kronprinsessan gifter sig ger en viktig signal om vikten av att bilda familj.

Familjens ställning har alltmera försvagats i vår tid. Unga människor flyttar ihop, lever som sambo, ibland en kort tid, ibland längre,ibland gifter de sig tillochmed efter decenniers samboende. Men ett sambopar är inte ett äkta par. Relationerna är lösa och alltför lätta att lösas upp. Det påverkar hela samhället.
Familjen ska vara samhällets grundsten. I dag är det en synnerligen vacklande och osäker sten.
Så tack och lov att Viktoria och Daniel efter sin långa vänskap nu blir ett äkta par!
Och även om det blir "som en saga" och hur vackert som helst så är det ändå inte bara underhållning

Att kronprinsessan gifter sig i en kyrka, den nyputsade vackra Stockholms Domkyrka, är också ett tecken.
Gifter man sig i ett rådhus inför en borgerlig vigselförättare får löftena inte den giltighet som om de uttalas i en kyrka inför Guds altare. Vigselringarna välsignas av prästen, som tillsammans med församlingen ber för brudparet. Hela ceremonin höjs upp till en nivå där osynliga makter finns med för att styrka och bära en förening som ofta kan utsättas för svårigheter.

Den finländske skalden Johan Ludvig Runeberg skrev en psalm för brudpar,som uttrycker något av det som en kyrklig vigsel kan ge åt de båda som står inför altaret:

Gud, se i nåd till dessa två
som vi här ser inför dig stå
med löfte att i liv och död
gemensamt dela lust och nöd.

De slutit nu i denna stund
ett heligt kärlekens förbund.
I nåd o Herre hos dem bliv
och din välsignelse dem giv.

Sabina

Glädje och sorg i april

2010-04-27T01:36:00.000-07:00

"Intet är som väntanstider
vårflodsveckor, knoppningstider
Ingen maj en dager sprider
som den klarnande april..."

Och jag frågar mig denna morgon: var kommer de alla ifrån ? Var har de varit, gömda under löv och skräp och grenar, mossa och kvistar. Knappt blåser en mild västanvind över markerna så dyker de upp. Överallt. Som konfetti i skog och dungar, under björkar och ekar - de brer ut sig som ett leende över hela vår sorgsna jord.
VITSIPPORNA!

Egentligen borde man inte få skriva om så mycket glädje och vår, när bara oro och tårar präglar vår värld. Sorgen över att en biskop känner sig tvingad att avgå för ett ännu ouppklarat femtioårigt fall, som slängts ut i medievärlden.
Sorgen över att antalet omkomna i Haitikatastrofen var över 300.000. och att massmedia nu inte alls bryr sig om att beskriva lidandet och kampen för livet på den arma ön. Det är glömt, ointressant,.
I stället koncentrerar man sig på en livslevande dokusåpa om prinsessan som for till New York med brustna bröllopsplaner och många års gemenskap i spillror.

Vad är detta för en värld?

Jag tänker på president Abelas hälsningsord till påven vid hans besök på Malta, där han bland annat på ett mycket tydligt sätt karakteriserade demokratins väsen. Han utgick från sitt eget lands erfarenhet:
"Ett samhälles etiska grundvalar i sin helhet omfattande troende, agnostiker och ateister, fungerar bättre inte genom att vi blir avfällingar från krisendomen utan genom, att statens moraliska medvetenhet ges nytt liv.

En sak som är grundläggande för alla kulturer är nämligen respekt för det som är heligt för andra och respekt för den Helige, Gud. Det är sannerligen inte för mycket begärt att man ber om detta, även av den som själv inte vill tro på Gud.När denna respekt omintetgörs går samhället under.
Vi är stolta att ha fått det kristna fädernearvet även om vi är en konfessionslös stat .Detta arv är kärnan av vår identitet."
Dessa ord skulle jag önska att Göran Hägg och Fredrik Reinfeldt kunde tillägna sig.
Sverige har ett kristet arv, som i ett årtusende varit vår nationella identitet. Men vi håller på att slarva bort det och tyvärr poängterar inte det kristdemokratiska partiet denna grundval tillräckligt tydligt. Och Reinfeldt? Är han alldeles likgiltig?

De nya direktiven från Socialstyrelsen oroar. Vi handskas vårdslöst med livet. Mänskliga känslor och bedömanden prioriteras framför den grundläggande respekten för att livet inte är något vi själva kan bestämma över. Vi har fått det som gåva. Vi är skapade,vi har inte skapat.
"Jag sitter under ett tak av fågelsång.." skrev jag en morgon i Bangladesh. Men det kunde varit här denna morgon i april, när bofinkens locksång blandas med talgoxens entoniga rop.

Och om en månad får vi besök från Bangladesh!

Sabina

Ros och ris i Rom

2010-04-20T06:41:00.000-07:00

Det var en dag som denna, vår och väntan. Då kom det överraskande valet av den nye påven,Joseph Ratzinger, en av dem som stått Johannes Paulus så nära i många år. Bilder från möten mellan dem talar om gott kamratskap,beundran och tillgivenhet. Och naturligtvis lovade den nye påven att vara trofast den avlidne store påven Johannes Paulus II det arv han lämnat efter sig.
Nu har fem år gått. Dags att göra bokslut, även om fem år i tiden är kort.
Jag har starka minnen från allt jag läst om dessa år med påven: den minnesvärda resan till Afrika, det härliga mötet med världens ungdomar i Sydney, de gripande dagarna i Jesu och judarnas eget land, besöket i Roms synagoga, det märkliga samtalet med framstående Imamer inbjudna till Vatikanen. Allt har för mig talat om öppenhet,lyssnande och generositet.
Det är min personliga rosenbukett till den 83 årige påven Benedikt, som dag efter dag fortsätter sitt stora obegripligt tunga och målmedvetna arbete att vara en herde för den miljard katoliker, där jag är en liten obetydlig mygga.

Federico Lombardi som har ett regelbundet TV - program i Rom prisade i sitt program påven Benediktus för att ha genomfört sitt pontifikats fem år med "målmedvetenhet och mod" Han menade att påven har lyckats tjäna både Gud och människor på ett balanserat sätt, att han väl förvaltat arvet efter Johannes Paulus samt att han visat öppenhet och allvar i dialogen med oliktänkande.

Hur långt nådde detta positiva tv-program? Kanske bara Italien? Men där fanns andra toner, som skickligt sändes ut på sex olika språk för att nå så långt som möjligt.
Och det var knappast några rosor som teologen Hans Küng skickade ut.
I ett brev riktat till alla katolska biskopar kommer han med idel pekpinnar som en kritisk och överlägsen lärare och skriver ut tio punkter där påve Bendikt har misslyckats under de gångna fem åren.
Om det inte vore så allvarligt- och dessutom med grova fel och förenklingar samt till och med osanningar- så är det nästan skrattretande, att denne tyske teolog, som gjort sig ett namn för sin upprepade påve och Vaticankritik, och som fråntagits rätten att undervisa i katolsk teologi- nu upphäver sin röst och lägger fram sina tio punkter i ett brev till de biskopar som lovat att lyda sin herde och som troligen känner honom bättre och uppskattar honom mera än Küng.
Påven kritiseras för att ha förstört relationen med islam,medan det är precis tvärtom. Han kritiseras för att ha gjort detsamma med judarna, vilket också är tvärtom. Han klandras för att inte följa och utveckla tankarna från Andra Vatikankonciliet, medan det är just vad han hela tiden gjort. Etc....

Küngs biskopsbrev på sex olika språk får mig att tänka på en ironisk teckning som publicerades under Hitlertiden. Man ser en mycket liten Hitler som står på jorden och lyfter knytnäven mot Den Allsmäktige i höjden.

På samma sätt är det med en liten lokal diskussion i Jönköpingspostens spalter mellan den katolske diakonen Göran Fäldt och den protestantiske docenten Gunnar Hillerdal. Fäldt har sakligt och noggrant redogjort för den katolska synen på naturrätten och den normativa etiken. Hillerdal svara med att kalla den "naiv och orimlig".Han kritiserar både Jesus och Paulus för att ha varit odemokratiska i ord och handlingar.Slutorden är tänkvärda:"Vi behöver ingen katolsk naturrättsläras förmyndarskap med anspråk att få diktera en normativ etik."

Annorlunda låter det i Rom. Där öppnar den största lutherska kyrkan sina portar för påve Benedikt och prisar honom för hans insikt i luthersk teologi,Man firar här gemensamt, lutheraner och katoliker,inte bara minnet av före påvens första besök i Christuskirche i Rom för 25 år sedan utan också tioårsminnet av "Die Gemensame Erklärung zur Rechtfertigungslehre". Och Påve Benedikt svarar med en vädjan om att med iver bedja för enhet."Det är vad vi är kallade till; inte att disputera och ägna oss åt konflikter utan glädja oss åt den enhet som redan finns och som kan fördjupas för att alltmer vittna om Kristi ord och liv i vår värld."

Medan allt detta sker i den stora världen i press,TV och kyrkor, så slår blåa blommor ut på vår gräsmatta i Småland och lockar skaror av bin,som överlevt den svåra vintern i bikupan, ut att samla droppar av honung från de små blommorna. Det surrar ljuvligt när man böjer sig ner över gräset.

Glad vår!
Sabina

Om döden och livet

2010-04-12T01:27:00.000-07:00

I morse bakade jag bullar. Det är något mycket skönt och speciellt kvinnligt. Men plötsligt tänkte jag: Nu får hon aldrig baka mera. Vem ? Mina tankar gick till Maria Kazcinska,presidentens fru, som omkom i den stora flygolyckan i fredags. Hela hennes liv stod mig plötsligt så nära, kanske hon inte bakade så mycket när hon blev presidentfru, men säkert fanns det i hennes händer. Och nu är det slut.
I morse skrev tidningarna att den enda man inte identifierat av offren i flygplanet var presidentens maka. Nu gick mina tankar till dottern. Vilken smärta detta meddelande måste kosta henne.
Varför tänker jag på de döda när jag bakar bröd för livet? Men visst undrar man över livets sista ögonblick när nyheterna kommer och upprepas och det skrivs i den ena tidningen efter den andra om händelsen, om de döda.
Då står min egen död framför mig. Jag ser upp på en bild av Kristus och tänker: Möter du mig då?
Jag vänder mina ögon mot en Mariaikon och frågar: Är du mig nära så ofta som dessa ord i Ave Maria upprepats inom mig : Heliga Maria, Guds Moder, bed för oss nu och i vår dödsstund...Amen

Många frågar :Varför? Man försöker hitta orsaker; tekniska fel, dimman,piloten. Men för mig står det klart: Deras tid var ute. Att det skulle ske på detta förfärliga sätt var kanske inte meningen. Men det finns ett ögonblick när vår stund har kommit.
Då är allting slut här på jorden - söndagens tussilgo- och vitsippsbukett-resorna till Mässan, vandringarna längs byvägen, glädjen över solen som går upp bakom skogen och strålar rätt in i mitt ansikte och morgonens möte med familjen...

"De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
I en gammal värld, i ett svunnet liv...

De skall möta den levande Herren,
de skall se Honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet,
deras hopp han var, deras liv han är..
(Britt G Hallqvist,sv.ps 172)

Ty där- bortom den jordiska dimman - finns en annan mer strålande sol. Ett landskap som ingen dödlig någonsin sett - en kärlek som man aldrig mött.
Ja, detta tror jag och önskar för dem som mötte sin Herre bland träden i Smolensk.

Må de vila i frid
Må det eviga ljuset lysa över dem

Sabina

Barmhärtighetens söndag

2010-04-10T06:41:00.000-07:00
Nyligen var jag på besök hos några vänner. På en byrå fann jag en liten skulptur som jag kände igen.
"Åh, sa jag, Lilla Therése av Jesusbarnet! Med famnen full av rosor!"
-Jaså, sa min vän. Jag trodde det var Maria. Vi tyckte den var fin och köpte den på en loppis. Vem var lilla Therèse?"
Hur sammanfattar man med några ord detta dynamiska liv, som utan uppehåll genomsyrar världen och som oupphörligt är redo att"strö rosor"? Det blev några korta ord, som kanske öppnade en väg mot djupare kunskap senare. Men jag kände mig glad över detta möte på byrån i ett torp i Ölmstad.

Hemma har vi många Marior,en svart från Kroatiens Maria Bistrica, en från Lourdes och en från Medjugorje.Den vackraste har en blomsterkrans på huvudet och är så där allmänt nordiskt vacker. Jag tänker mig att skulle hon komma "utför ängarna vid Sjugare by" så skulle hon se ut så. Maria ändrar ju utseende vid varje tillfälle. I Mexicos Guadelope står hon klädd som en indiansk prinsessa för att hennes folk skall få tillit till hennes Son,Kristus. I La Salette har hon bondflickans sjal och förkläde för att de två herdebarnen ska våga möta henne och höra vad hon har att säga.
Jungfru Maria är verkligen en Moder för hela världen och alla världens barn!

I dag måtte hon fälla tårar. Ja, vem gör inte det, när folkstormen ryter mot Moder Kyrkan.
Först må tårarna fällas för de barn eller unga gossar som blivit förförda av präster.Det är ofattbart hemskt, men det stämmer ju att "er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och letar efter någon att sluka".. som den helige Petrus skrev i ett brev.(1.Petribrev:5:8) Han själv hade ju erfarit hur lätt djävulen kan ta fast en och få en att glömma bort alla heliga löften. Ja, vem har inte erfarit djävulens farliga lockelser!Därför manar han :"Håll stånd mot honom, orubbliga i tron."

Men tårar må också fällas för att så mycket lögn och falskhet lätt accepteras och förs vidare och att media glupskt slukar och frossar och sprider ut all denna smuts!
För oss som älskar Moder Kyrkan gäller det att vilja omvända oss, vilja försöka leva så att vi inte sviker Mästaren, Honom som vi älskar.
I morgon kan vi börja på nytt. I morgon, Andra söndagen efter Påsk firar vi BARMHÄRTIGHETENS SÖNDAG, då vi får ta emot Guds oändliga barmhärtighet, som den heliga Faustina Kowalska fick i uppdrag av Jesus själv att förmedla och försäkra de troende om. Påven Johannes Paulus II lysnade på budskapet från den heliga Faustina, förstod vikten av det och instiftade Barmhärtighetens söndag att firas i hela kyrkan på jorden just denna söndag efter Påsk.

"För dina smärtorika lidandes skull.
Förbarma dig över oss och över världen"
ur Barmhärtighetens rosenkrans.

Välsignad Söndag!

Sabina
Ps.
Läs mer utförligt om Barmhärtighetens söndag på www.grabroderna.vel.pl/franciskusförsamling
DS.

Lumen Christi

2010-04-04T10:22:00.000-07:00

I dag är det Påskdag. Vi hälsar varandra med glädjeropet: "Kristus är uppstånden". Och vi svarar med bekräftelsen: "Ja, sannerligen är Han uppstånden." Fast de flesta nöjer sig med att säga Glad Påsk.
På bussen till stan sa jag först Glad Påsk och sen: Kristus är uppstånden. Ett leende spred sig över chaufförens ansikte och han bekräftade min ovanliga hälsning med att eftertryckligt säga: De du!

I går på väg till kvällsmässan var det stora trafikhinder omkring Kinnarsps Arena och Elmia. Tusentals mänskor flockades och gick än hit än dit,cyklar med HV71 flaggor, flickor med tröjor för H71, det var nästan omöjligt att komma fram.Jag såg på strömmarna av mänskor och tänkte: Ack om de varit på väg till kyrkorna i stället för till fotbollen. Men det är den moderna mänskans kyrkgång.
De vet inte vad de missar denna heliga natt.
Alla källor blir helgade denna natt och i Ryssland( som i år firar påsken samtidigt med den katolska kyrkan!) välsignas vattnen, så som vi i katolska kyrkan välsignar dopvattnet medan vi avlägger våra löften att hålla fast vid tron och avsvärja oss djävulen och hans påfund.
Efteråt blir vi bestänkta med det välsignade vattnet, renade som profeten Hesekiel skrivit: Jag ska stänka rent vatten över er...

I dag hittade jag ett tredje kristet program på TV, nämligen dokumentären Kristi heliga lans.En märklig historia som beskrivs som en legend med något av sanning.

<>Historien börjar med händelsen i Johannesevangeliet, där det står:"en av soldaterna stack upp sidan av honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten."Joh.19:34. .
Enligt legenden helade blodet soldaten Longinus, som hade stött lansen i Jesu kropp.
I dokumentären får man följa en dyrbara reliken från soldatens släkt till martyren Mauritius i Egypten som ägde lansen och hellre dog än böja knä och dyrka den egyptiske kungen.I fortsättningen hamnade lansen först hos kejsar Konstantin och därefter hos kejsar Karl den store, hos Napoleon och sist hos Hitler. Lansen var en mäktig relik och var därför eftertraktad av kejsare som ville säkra sin makt. En underlig väg för ett redskap som använts i den döde Frälsarens kropp.

Blodet och vattnet har tolkats som symboler för Eukaristin. I en vision som en ung nunna fick på 1930-talet i Polen såg hon två strömmar av ljus flöda ut från Jesu hjärta.Det var en röd för blodet och en vit för vattnet. Jesus manade den unga Faustina att låta måla en bild av det hon såg. Denna bild har blivit spridd i miljontals kopior över hela den kristna världen för att människor skulle våga lita på Jesus och hans löfte om barmhärtighet symboliserad av de två strömmarna från Jesu hjärta. .Under bilden står orden: Jesus, jag litar på dig. Faustina fick i uppdrag att förmedla Jesu barmhärtighet till människor. Barmhärtighetens söndag firas sedan några år första söndagen efter påsk. Och Barmhärtighetens rosenkrans är en allt vanligare bön i katolska kretsar.
Detta är till skillnad från berättelsen om den heliga lansen inte en legend utan en sann historia. .

När det skymmer denna påskdag bär jag med mig in i sömnen orden "Lumen Christi", som diakonen ropar när han bär in det stora Påskljuset i den mörka kyrkan och församlingens svar: "Deo Gratias", medan alltfler får sina smala påskljus tända från lågan på Påskljuset.

Sabina

Tre Högtidsdagar men media blundar

2010-04-01T05:38:00.000-07:00
Fågelsången fortsätter oavbrutet. Den följer med upp till Getsemane olivlund.
Det är dit som Kristus nu är på väg med sina lärjungar efter påskmåltiden på Sionsberget.
Det är Skärtorsdag .Nu inleds Triduum, årets viktigaste tre dagar;Skärtorsdag, Långfredag och Påskdag.
Men knappast något av dessa stora högtider speglas i programutbudet på TV eller Radio.Jesus Christ Superstar var det enda jag fann i TV och Matteuspassionen i radio.I övrigt bara mordiska eller likgiltiga program.
Media har glömt att de ska tjäna folket. Kyrkorna är fulla, passionsspel uppförs,körsånger, predikningar, fottvagning allt hör till dessa stora högtider.
men TV och radio väljer att blunda. Uselt tycker jag.

För många år sedan vandrade jag med ett hundratal unga vuxna genom Italien från Assisi till Rom. Det var Stilla Veckan. Vi bar olivkvistar välsignade av biskopen i Assisi i våra ryggsäckar för att överlämna till påven Paulus VI i Rom.
Skärtorsdagens mässa firades i en liten bykyrka uppe i Appeninnerna. Det var första gången jag fick vara med om den katolska seden att tvätta fötterna på tolv församlingsmedlemmar. Vi pilgrimer hade så trötta fötter och sa till varandra: Varför tvättade inte prästen våra fötter?
I kväll sker fottvagningen i Sankt Franciskus katolska kyrka i Jönköping.

Jag tänker då på n dikt som hänförde mig i min ungdom - och gör än i dag!

Har du gått i en demonstration
för rättvisa, fred oc h frihet?
Låt mig få tvätta dina fötter, min bror!

Har du dansat i helig glädje
hela natten och prisat Herren?
Låt mig få tvätta dina fötter, min bror!

Har du vandrat på smutsiga gator
med kärlek till fattiga syskon?
Låt mig få tvätta dina fötter, min bror!

Har du kommit vilse i en lockande värld
av glitter och längtan hem?
Låt mig få tvätta dina fötter, min bror!

O Herre Jesus du som blev allas tjänare
plantera du ett nytt och rent perspektiv
i våra liv:

låt oss få tvätta dina fötter, Gud...

(Ylva Eggehorn,
På marken,Bonniers)

På väg till Jerusalem

2010-03-31T01:55:00.000-07:00
Onsdag i Stilla Veckan
Den kallades förr "dymmelonsdag", då kyrkklockorna lindades för att ha en dämpad klang,eftersom man närmade sig dagen för Jesu lidande.
Många är nu på väg till Jerusalem - både den verkliga staden och den andliga staden, dit vi kommer genom bibeltexterna.

"Och det var samma sol och samma berg
och samma sand...

En som nalkats Jerusalem och i ord formulerat upplevelsen på ett djupt och innerligt sätt är diktarinnan Ebba Lindqvist.Med henne vandrar vi denna morgon på väg till den heliga staden:

PÅ VÄG TILL JERUSALEM

"Och det var samma sol och samma sand
och samma berg,
och det var kanske samma vackra dag
som nu...
då Han förstod -
Å, detta ögonblick
då Han förstod!

Och det var samma människor som drog
på vägarna och gatorna
i samma dräkter
som nu -

och samma blinda och lemmalytta
som trängdes i nöd
och samma tiggare som räckte ut sin hand
som nu -

och det var samma sol och samma sand
och samma berg,
då Han förstod -
Å, detta ögonblick, då Han förstod!
att ingenting var värt att ge
utom sitt liv.

Och det var kanske samma vackra dag
som nu."
-----------------------------------------------

Dikten finns i samlingen:
Lyriskt partitur för 4 stämmor
Tre Böcker, Göteborg
Besök också Ebba Lindvist Sällskapet, som erbjuder läsning av många dikter ur Ebba Lindqvists vackra livsproduktion.www.ebbalindqvist.com

Sabina

Stilla Veckan

2010-03-29T07:33:00.000-07:00

Stilla dimgrå morgon. En timme ljusare - och koltrastens första sångtoner!Det är Måndag i Stilla Veckan och jag läser dagens text. Jesus besöker sina vänner i Betania.
Då händer det:

Se, kärlet brast
Och oljan är utgjuten,
Dess doft uppfyller
Världens sorgehus.
Din själ av himmelsk vällukt
Lent omfluten,
Blir saligt lyft ur jordens stoft och grus

Låt kärlet brista, låt dess
Nardus strömma,
Var icke snål,
Bered din själ till fest.
Vad fröjdfullt överdåd!
Låt kärlek tömma
Sin bästa gärd för själens höge gäst.

När jag nu läser denna vackra psalm av Nathan Söderblom längtar jag efter att kärlekens nardus,utgjuten av Maria i Betania för sin älskade Mästare, skulle fortsätta att dofta i världen och i vårt land och förvandla hat till kärlek, förtvivlan till hopp, sorg till glädje.
Särskilt vill jag ösa balsam över flickan i Bjästa, vars kloka mamma var i Rapport i går,utfrågad men imponerande lugn och saklig.Att flickan kommer att klara sig trots det hemska övergreppet och mobbningen efteråt tror jag man kan tacka en lugn familjestruktur för.
Familjen är viktig. Den är samhällets urcell och därför anordnar katolska kyrkan en nordisk Familjekongress i Jönköping i maj.
Biskop Anders var nyligen i Rom tillsammans med de andra nordiska biskoparna och berättade om den för påven Benedikt. Påven blev glad över initiativet och betonade vikten av att stödja familjen, så att barn kan växa upp med sina egna föräldrar och så kunna finna sin identitet och utvecklas till mogna männskor.

Det är måndag i Stilla Veckan. Vi brukade förbereda Passionsspelet i Sankt Franciskus denna vecka för framförandet på Långfredagen. Nu har vår församling slutat men många andra har blivit inspirerade och skapat sina passionsspel.Jag slår upp Bo Setterlinds Via Dolorosa och läser den inledande dikten, som också inledde vårt passionsspel:

Jerusalem är sig likt
Det ekar av röster och steg
På de stenlagda gatorna
Kring pretoriet.

Försäljarna och de lekande barnens skrik
Trängs i de trånga passagerna,
Och doften av skulor
Och oskyldigt blod
Mängs med kvinnornas ytliga prat
Och de segervissas kommandorop och glåporden
Från soldaterna.
Hör hur de ropar.:

Det finns bara vi!
Det finns ingen Gud!
Det finns bara vi!

Gudsmannen skall dödas.

Den blödande fångens gudom är det bara Pilatus
som anar
Men han glömmer att säga:
Spika också mig på korset.
Och hopen sig fram till den utstött banar.

Hör hur de ropar!
Det finns bara bi!
Det finns ingen Gud!
Det finns bara vi!

Det är blodets lag
Och penningens lag
Som sitter i .

Sabina

Signaler från Rom

2010-03-23T03:52:00.000-07:00
"Ni har missbrukat det förtroende som unga människor och deras föräldrar givit er och ni måste svara för detta inför den Allsmäktige, Gud Fadern och inför korrekt upprättade domstolar. Ni har förverkat det irländska folkets aktning och bringat skam och vanära över era medbröder. De av er som är präster bröt mot heligheten i Vigningens sakrament i vilket Kristus själv gör sig närvarande i oss och i våra handlingar. Till den omätliga skada som offren fått utstå, måste även läggas att Kyrkan tillfogats stor skada, liksom den offentliga bilden av prästerskap och medlemmar av religiösa ordnar. "

Påven Benedikt XVI, brev till Irlands katoliker den 19 mars 2010, utdrag

Påven Benedikt har fått ett stort och övermäktigt uppdrag nu, när så mycket orenhet ,brott mot oskyldiga och smussleri,hänsynslöst avslöjas, ja nästan skadeglatt fyller media. Men han är inte en man som duckar. Han står rak och oförfärad och manar alla att utan tvekan säga sanningen och att rättvisan skall ha sin gång.
I det unika brev till Irlands katoliker som citeras ovan i ett kort utdrag,ber han också offren, barnen som nu blivit vuxna män, om förlåtelse och säger,att han är villig att möta dem.Detta är modigt ,det är också ödmjukt.

Vad får han till svar? Nio av tio säger,att de inte kan förlåta. Hånar hans utspel och menar att det inte var tillräckligt.
När jag läser detta minns jag ett möte med Kroatiens dåvarande ärkebiskop, kardinal Kuharic. Det var strax efter kriget mellan Serbien och Kroatien och många sår fanns i det kroatiska folkets hjärtan. Jag frågade en smula aningslös :Hur går det med försoningen?
Ärkebiskopen såg allvarligt på mig, drog en djup suck och svarade: "Att förlåta är heroiskt."
Med de orden i mitt minne kan jag kanske förstå dem som avvisar påvens bön om förlåtelse. Ett helt liv har gått med oläkta sår. Då är det inte lätt att med en gång tro på helande.

Petrus undrade en gång hur många gånger man egentligen måste förlåta. Jag gissar att han var arg på fariseérnas ständiga hackande på Mästaren. Han var kanske arg på släkten i Kafarnaum som tyckte illa om hans vandringar med Jesus.
Men vilket svar han fick! Inte en gång utan sju gånger sjuttio gånger, svarade Mästaren, som själv var villig att 491 gånger och mer förlåta bödlarna, förlåta,svikarna, förlåta oss vanliga syndiga människor.

I går kväll var jag i Slottskapellet i Jönköping och hörde en märklig föreställning, en monolog med ord hämtade från Dostojevskis roman Bröderna Karamasov.Författaren till monologen som framfördes av skådespelaren Jan Dzedin,hade valt ut kontroversiella tankar om tro och tvivel. Efteråt stannade en grupp kvar kring Jan i det lilla kapellet.Så många frågor hade väckts. Vad är Sanning? Varför finns lidandet? Kan ondskan förklaras? Alla dessa frågor är universella, eviga, alltid obesvarade.
Är det inte dessa frågor som nu sysselsätter Irlands folk, där diskussionerna går höga kring de avslöjade sexbrotten,reaktionerna är våldsamma och frågorna i de flesta fall förblir obesvarade.
"Det är heroiskt att förlåta".

Sabina